Minskandet av medicin + byta läkare?

Jag tror att den jobbiga benso abstinensen har lagt sig lite *peppar peppar* vilket är såå skönt. Håller det sig stabilt och att jag inte svänger in i ett djupare hål av mörker så kanske jag minskar redan nästa vecka igen. Men då tar jag bara en halv nitrazepam varannan natt, för den här veckan har varit sååå tung. Men vetskapen om att det är tablettångest gör att jag orkar hålla ut, för sånt försvinner efter ett tag. Eller ja, har läst att det kan ta 2 år med benso och skulle det pågå veckor så skulle jag väl ge upp.. Har någon slutat med benso o vet hur det är? Med abstinens o så.

Men det som är najs är att min tablett samling ökar, ifall det värsta händer att de tar bort både stess och nitrazepam så har jag ett litet lager av nitrazepam. Gillar inte att boendestödet måste skriva upp hur mycket stess jag tar varje vecka.. Oftast tar jag minst en i veckan så då känns det så "regelbundet". Sen ger de listan till kommunsköterskan.. (Ingen denna vecka iaf!) Om hon vill så kan hon typ ge den till läkaren, han kanske tror att jag tar minst en för att "vila" på helgen. Det ser inte alls bra ut ju. Sen då, hur bra är det att läkarna inom öppenvården vägrar benso och att jag har en annan läkare som kör över dem och skriver ut stess ändå, haha!! Öppenvårdsläkaren vet om det men diggar inte riktigt det, hehe. Ärligt, jag funderar på om möjligheten finns om jag kan byta till läkaren som skriver ut stess och ha denne som ordinarie till all medicinering. Den läkaren är väldigt kompetent men beter sig som ett rövhål och jag blir så fruktansvärt provocerad. Sån ögontjänare, när man är själv med denne så är den inte alls som om andra är med vilket provocerar mig mer. Sen kan jag lära mig hur en läkare fungerar och få som jag vill. Men man kan väl säga att den läkaren lättare kan se igenom min bullshit.

Men det kanske är en sån läkare jag behöver i längden? Jag kanske måste se över drygheten och inse att kompetensen slår över?

Jag har drag av den tidigare personlighetsstörningar passiv-aggressiv -jag har svårt med personer i maktställning över mig. Men jag är medveten om att jag måste acceptera fast det är svååårt.

Men iaf jag kanske mår bättre igår + idag kanske är för att jag fick världens sköna orgasm igår? Mina föräldrar har äntligen fixat duschen så att det inte växlar kallt/varmt o till sist bara kallt. Den duschstrålen är skönare då den är mjuk, duschstrålen hemma är hård.. :( Har inte onanerat på över ett halvår. Har kommit när vi har sex, men att onanera själv är skönare haha. Kanske för mycket detaljer?

Jaja, idag har det varit lite lättare att leva. Hoppas det håller i sig!

Varför skriver jag milslånga inlägg? Måste vara jobbigt att läsa.

Doshöjning

Var hos sköterskan idag och pratade om concertan, kontrollerna togs och blodtrycket låg bra, så lättad!! Det har oroat mig sjukt mycket det där med blodtrycket.. Men men, nu vet jag att det ligger safe än så länge.
Men är fortfarande nojig att blodtrycket ska upp.. Är så rädd att detta ska få tas ifrån mig! Jag bara känner hur mitt liv skulle bli så mycket lättare med rätt dos av medicin.. Så pass nojig att jag inte vågar köpa busskort utan cyklar till föreläsningarna, fast det är pisskallt ute och jag tycker inte om att cykla när det är kallt.. Man kan ju tycka att det här är bra och det är det väl.. Men det är ju så kallt på mornarna nu, sen tycker jag inte ens om att cykla!! Men måste få denna vardagsmotion ändå..
Det låter nog superfjantigt, men jag har ångest på morgonen när jag ser kylan, hatar livet medan jag cyklar i det kalla/regniga vädret.

Aja, får se hur det känns imorgon med 2 tabletter concerta. Hoppas jag inte får huvudvärk bara, hatar denna concerta huvudvärk. Men annars så är den bra. Så nu kanske det blir lättare?

Concerta i en vecka

Har käkat concerta i snart en vecka nu och jag märker en liten liten skillnad. Kan hålla lite bättre fokus på föreläsningar vilket är skönt. Sen gäspar jag inte hela tiden, skönt det med. Men annars njaae, men det är en låg dos också. Men som vanligt så har jag biverkningar som alla läkemedel jag tar.. Jag känner en stress inne i kroppen, kan ej sova på dagen (kanske bra ändå?) och pulsen ökar. Det är pulsökningen som skrämmer mig, för jag är så rädd att de tar ifrån mig medicinen.. Det lilla positiva jag känner från den vill jag ha kvar i mitt liv, för jag känner att med en rätt dos så skulle centralstimulantia göra mitt liv väldigt mycket enklare. Bara jag inte får så mycket biverkningar..

Men det störande med concerta är att den håller i ett par timmar, sen försvinner de positiva effekterna men bieffekterna är fortfarande kvar. För vill jag gå och vila på eftermiddagen så går det inte att somna. Den ska vara långtidsverkande så jag förstår inte varför allt det positiva försvinner?
Imorgon ska jag till sjuksköterskan som ska hålla koll på det där med centralstimulantia. Han ska kolla puls, blodtryck och vikt tydligen. Hoppas jag inte behöver gå dit en gång i veckan.. Fattar inte hur jag ska klämma in det i mitt schema.. Med skola, psykolg, läkarbesök var tredje vecka, boendestöd och diverse mer stöd som jag har i min vardag. Känner mig rätt kass faktiskt som har så mycket stöd, både kommun och landsting..
Jag tyckte jag hade fullt upp med alla dessa möten i våras när jag var sjukskriven, men att klämma in skolan i det hela. Då jävlar, då är dagarna fulla.
Nu ska jag smörja min ärrskadade hud och hoppas krämen trollar bort ärren. Men har blivit sugen på att självskada igen.. Inte något nytt sår utan i mitt stora centimer tjocka ärr. För det ärret känns jävligt hopplöst att det ska bli fint. I profil så ser man hur det buktar in. Inte snyggt alls. Vill helst av allt bara sprätta upp det och sen tejpa det fint. Men jag tror det kommer bli väldigt kladdigt, och det kommer förmodligen gå snett nånstans i processen. Men sugen är jag ändå.
Aja, godnatt med er.

Nitrazepam

Tog 1.5 nitrazepam för en stund sen. Vill dämpa ångesten, och det verkar som den fungerar. Inte lika bra som stesolid dock. Men det är inte mycket slår stesolid, känner mig fortfarande ledsen att jag inte får den utskriven längre..
Men det är bara att lyssna på den senaste läkaren, spara nitrazepam tabletter (rättare sagt bryta dem på mitten som han sa) för att kunna ta på dagen också. Men min sömn blir ju lidande av det!! Men det lyssnade han inte på.
Nackdelen med detta (då jag känner mig själv) är att jag förmodligen inte tar de på dagen trots ångesten. Utan jag sparar och sparar till en överdos. För nu har läkaren "godkänt" sparandet, och då tänjer jag lätt på gränserna...
Men snart börjar skolan, och jag vill inte sabba den, så det kommer nog ta ett tag innan jag kommer upp i en vettig mängd sömntabletter. Jag som vill överdosa nu, den sköna känslan att bara försvinna bort med lugnande tabletter.

Dämpa ångest

Jag har sån fruktansvärd ångest och på det ska jag plugga till en omtenta. Hur ska de gå ihop? Det gör det inte, jag kommer gå dit på torsdag skriva och sen vänta på att bli underkänd. Men jag försöker göra mitt bästa. Jag vill verkligen bli klar med min utbildning men jag är för dålig. För dålig för allt. Jag kollar gamla tentor och det är så många frågor jag inte kan. Blir så ledsen.

Jag vill skära mig, eller ta tabletter. Men efter tentan ska jag iallafall ta en nitrazpeam som jag har kvar och hoppas den dämpar ångesten. Sen får jag se hur jag gör för att dämpa ångest, om jag varannan natt ska skippa sömntabletten för att ha vid ångestlindring. Jag vet ingenting längre. Det enda jag vet är att jag suger.

Läkartid inställd - besviken

Är så jävla ledsen och besviken. Jag skulle träffa min läkare på måndag, men det blev inställt.. Han hade tagit semester igen eller något, sjuksköterskan sa att det kunde ha hänt något då hon inte visste om han skulle behöva åka till sitt hemland, sen är han hyrläkare så han har inte riktigt samma ansvar på det sättet.
Men jag känner mig ändå "sviken" av honom fast jag förstår ändå om något har hänt.. Men besvikelsen är fortfarande där. Ska ev. träffa en annan läkare nästa vecka, som är ny där. Jag hoppas verkligen att jag kan få en tid hos henne, skulle få veta det på fredag. Tur att det inte var en ny läkare som hade tider och inte fittan till läkare jag träffade innan sommaren.

Annars måste jag vänta tills 31 augusti då han är tillbaka igen.. Jag kan inte vänta så länge!!! Jag som hade kämpat hela sommaren för att hoppas att han kunde lösa något av mina problem.. Att förhoppningsvis få börja med centralstimulantia. Nu vet jag inte ens om en ny läkare vågar sätta in centralstimulantia, utan att hon tycker jag ska vänta tills min ordinarie kommer tillbaka.
Jag hatar den kommentaren om att vänta, för om jag ska vänta varför ska jag ens träffa en läkare? Det är antingen ett "väntan" jag får till ett svar eller ett vårdintyg. Men får jag ett till väntan till svar så kommer jag förmodligen bli knäpp och spara tabletter och ta en överdos för att kunna stå ut med väntan.

Men jag har ändå ett hopp om att hon är en läkare som inte säger vänta, och inte skriver ett vårdintyg heller för den delen men det tror jag inte händer.
Men har man fått ett vårdintyg tidigare så är det mycket större chans att få det igen.

Typisk borderlinebrud?

Det är tungt nu. Väldigt tungt. Jobbet börjar tära på mig mer och mer, jag försöker räkna ner till sista dagen. Snart bara 2 veckor kvar, hoppas att jag inte blir förstörd på den tiden. Jag håller på att brytas ner sakta men säkert, men jag vill inte det. Jag som var på bättrings vägen.. Jag vill inte falla i tusen bitar igen.
Jag ska jobba 5 dagar i rad nu och det känns så himla tungt. Hade jag inte jobbat så mycket så hade jag mått mycket bättre, jag visste att jag skulle behövt vara sjukskriven längre. Men det är svårt när man inte har råd, jag skulle inte fått någon ersättning under sommaren och jag behöver erfarenheten.
Men nästa vecka har jag 3 lediga dagar sammanlagt, så skönt. Ska bara ta mig igenom dessa 5 dagar. Förhoppningsvis utan att ha knäckts på mitten.

Jag längtar tills jag ska träffa min läkare igen. Jag hoppas han hjälper mig på något sätt. Jag önskar att han sätter in stesolid igen men jag känner på mig att det inte kommer ske. Jag vill bara kunna bryta ångestspiralen, sen är stesolid muskelavslappnade också, så då skulle jag slippa vakna jättestel och ha ont. Den hjälpte mot min smärtproblematik.
Men jag har ett litetlitet hopp om att den sätts in igen, så jag har något vid behov. Tills dess, så låter jag mina sår vara fuktiga så de är lätta att få upp igen. Antingen något som lugnar, eller skära mig, så känner jag. Vill att läkaren ska veta det, men kommer inte berätta. För jag kommer låta som en typisk bordelinebrud då. Men jag kanske är en sådan?

När jag läser om människor som skriver om borderline som att de skär sig för uppmärksamhet. Jag tror att mitt självskadande eskalerade under den första inläggningen inte bara för att det minskade ångesten utan även för att jag blev sedd då. Jag fick uppmärksamhet, jag hade mått dåligt så länge och när jag märkte att folk reagerade och även började hjälpa mig till stor del pga det så fortsatte det. Sen gick skärandet över till endast ångestlindring efter ett tag och jag blev fast i skiten. Jag gjorde inte det medvetet för att bli sedd, utan det hände bara omedvetet nu när jag tänker tillbaka. Vården skulle aldrig ha reagerat när det eskalerade. Sånt ska inte behöva ske för att man ska få hjälp

Men även känslan över att jag kanske manipulerar också. Min sambo säger att jag gör det ibland mot andra. Men jag ser det som att jag väljer mina ord.. Men det kanske är att manipulera? Jag gör inte det mot de i min närhet. Men har gjort det då och då vid vissa tillfällen speciellt inom vården.
Jag skäms så jävla mycket över att tänka på det, att jag kanske är en typisk borderlinebrud? En sådan folk ser ner på?
Jag skär mig inte längre för att bli sedd, men jag väljer fortfarande mina ord ("manipulerar") ibland.
Dock så hoppar jag inte in och ut i olika relationer utan har varit med min sambo ett tag nu. Kan då svänga i humöret kraftigt ibland. Sen hotar jag inte heller, eller ja, vissa i vården har väl trott att jag hotar. Men jag har aldrig sagt något som jag inte skulle göra. Så nu är det inte så ofta folk inom vården tror att jag hotar, jag är bara väldigt ärlig.
Jag tror inte folk som inte känner mig eller de som bara känner mig ytligt skulle tro att jag har denna diagnos då jag inte är så utåtagerande.

Men jag mår så dåligt när jag läser om personer som skriver om personer med borderline i olika forum, att man inte borde vara vän med sådan, inte heller bli tillsammans med någon med den diagnosen, utan man ska bara fly från en sådan människa. Jag skadar ingen annan med min diagnos, det är mig själv jag skadar.
När jag läste sammanfattningen av den neuropsykiatriska utredningen så stod det att jag var varm, snäll, hjälpsam, öppen och rak. Men det kanske inte spelar någon roll, jag kanske är en sådan man borde fly ifrån?

Självskada, och lite för mycket tabletter

Trodde jag skulle få veta diagnos denna vecka om neuroutredningen, men neeeeej såklart inte. I början på juni skulle det ske. Men börjar tvivla på det med, för då är det sommar och alla vet ju hur vården är då. I stillestånd. Så nu skiter jag att skriva om den jävla skitutredningen som aldrig blir klar. Eller ja, med tanke på att jag är så jävla otålig så kanske jag skriver om det ändå. Vi får se. Skriver självklart när jag får veta om det blir diagnos/inte diagnos.

Mitt liv började gå upp, allt kändes bättre. Men nu börjar jag svacka lite igen. Då vill jag såklart självskada lite mer. Jag skär mig inte så jäkla djupt mer. Utan jag har alltid plåster där, så det läker aldrig och ibland pillar jag. För att det enklare ska gå upp om jag är sugen på att gräva lite i såren.
Men en sak hände för några dagar sen, jag började plocka upp klänningar här hemma och fixa och dona. Jag blev så jävla ledsen när jag gjorde det. För jag tänkte att för två år sen så hade jag inte en enda skråma på min kropp, jag började gråta. För två år sen var min hud hel nu är hela jag ärrig. Jag har ärr på armar, mage, brösten och från knäna och nedåt (faktiskt inte på låren).
Men jag kommer inte kunna ha klänningar och bara ett par sandaler i sommar. På grund av att framförallt så ser mina ben vidriga ut. Alla kommer titta och sen framförallt jag blir ledsen av att se på mina ben. Jag blir så jävla ledsen över att jag har förstört min kropp. Och allt är mitt egna fel.
Det jag gjorde var att ta bort plåstret på mitt ena ben och tejpa för att det ska läka bättre. Faktiskt så är jag glad över det lilla framsteget. Men nu vill jag mest riva upp allt och förstöra igen.

Det som är det värsta, hur många framsteg jag än gör så kommer ärren ändå finnas där. Det kanske inte blir fler ärr om jag lyckas sluta. Men jag kommer aldrig någonsin kunna sluta att bli påmind. Det är det värsta med självskador, blir man fri, så kommer man ändå hela tiden påminnas.
Finns det några bloggläsare som inte är så djupt nere inom självskadeträsket eller funderar på det. Snälla sluta. För när du mår bra så kommer det alltid synas att du har mått dåligt. Har man "ärr i själen", så kan man själv välja att prata om det. Men har man ärr på kroppen så kommer alla veta, varje sig du vill eller inte.

Förövrigt så har jag tagit lite för mycket tabletter ikväll, inte alls farligt mycket. Men bara så jag blir lite bortdomnad. Vill ta lite mer. Men sparar det till någon annan gång. Vill bara slippa känna alla jävla känslor som är där hela tiden. Tabletter lämnar åtminstone inte ärr.

Det senaste i livet

Ptja min uppdatering har sugit. Har inte orkat skriva, inte heller läsa andra bloggar.. Har varit mycket i livet

Men men, det har hänt både bra och dåliga saker. En sak som är väldigt bra som hänt med ekonomin är att jag och min sambo kommer kunna spara väldigt mycket pengar. MEN, på kort sikt (2-3 månader) så kommer väldigt mycket pengar behövas läggas ut, ca 20-30 tusen. En del av dessa pengar hade ändå behövts läggas ut förr eller senare. Det är egentligen ca 6 tusen vi förlorar (också mycket pengar för oss).
Men i längden så kommer jag och sambon kunna spara väldigt mycket pengar. Det här kommer betyda att jag inte alls behöver ta ut så mycket CSN lån alls när jag börjar plugga igen. Tanken på att slippa ta ut så mycket CSN lån är en sån lättnad. För jag hatar verkligen att ha lån.
Utöver pengarna, så kommer det som har hänt göra vår livskvalitet mycket bättre. Denna sak har jag mått dåligt av länge och nu har det äntligen löst sig (om man bortser från ångesten över att behöva lägga ut så hemskt mycket pengar på kort tid).

Mitt mående har stabiliserats lite men ångesten har stigit som bara den. Fattar inte riktigt hur det här hänger ihop..
Stabiliteten har lett till att mina medicindelningar har gått från 6 dagar i veckan till fyra dagar i veckan! Så himla skönt.
Fast suget för en liten intox är ändå där.. Inte för att dö, utan för att skada, spelar ingen större roll vad det är för mediciner, känslan att skada kroppen lugnar mig. Hemskt nog. Små intoxer kan lugna flera dagar.

Sen en till positiv sak är att jag längtar efter sommarjobbet, jag vet att jag kommer krasha, men med tanke att det är 75% så kan jag ha en krashdag och resten av de lediga dagarna kan vara ganska vanliga. Hade inte klarat 100% jobb. Första veckan kommer vara hemsk, omställningen från att vara sjukskriven till att jobba kommer tära väldigt mycket på mig. Men jag är också medveten om det så jag ska försöka hantera det så gott jag kan.

Men sen den neuropsykiatriska utredningen, snart är den klar. Det känns som om jag väntar på en domedag. En neuropsykiatrisk diagnos är ändå en diagnos som hänger kvar hela livet. Just nu har jag "bara" diagnoser som har möjligheten att försvinna.

Jag hoppas diagnosbeskedet kommer nästa vecka.. Så jag slipper den jäkla oron över det. Ni som har följt mig ett tag vet ju att jag har varit väldigt orolig över denna utredning.

Sen en sak som har kommit som en stor jävla ångestklump. Jag hade läkarsamtal i veckan. Jag förklarade min ångest för läkaren men han verkade liksom inte riktigt ta den på allvar.. Han kunde inte sätta in något mot den. Då känner jag att måste jag utföra en handling som är skadlig mot mig själv för att få hjälp? För det är dem ärren, överdoserna som har lett till den hjälp jag får nu. Vilket är sjukt. Psykvården är så jävla sjuk att det är sånt som måste hända innan man får hjälp.

Sen sa han att han ville sätta ut stesolid nångång i framtiden, vilket ger mig lite panik, eller ganska så mycket. Jag vill komma till den nivån att jag bara behöver ta den nångång i månaden, men att sätta ut den helt känns jättejobbigt.

Sen en sak som har oroat mig så jävla mycket som han sa. Jag berättade att sömnmedicinen gör att jag sover så pass bra att jag orkar vara vaken på eftermiddagar. Så han blev oroad.. Jag vet att det är en stark sömnmedicin jag äter.. Men den gör också att jag har blivit så pass stabil, jag är gladare att jag orkar med eftermiddagarna. Jag vet att den är beroendeframkallande, men om jag sen jag var 15 år inte har klarat eftermiddagarna, sen att få en medicin som gör att jag klarar det. Ska han då ta ifrån mig den?

oro

Vill ta stesolid för att klara kvällen, men kan inte. Måste upp tidigt och köra imorgon då min pappa inte kan köra, förvisso inte en sån lång bit att köra. Men jag vågar inte chansa. Jag tror att jag är normal ett par timmar efter jag har tagit stesoliden, men jag vet att jag blir väldigt ofokuserad och inte alls är lämplig att köra bil på ganska så många timmar efter stesolidintag. Bra att jag har den insikten iallafall.

Jag är så himla orolig för mina föräldrar, främst pappa. Oron tynger mig verkligen då min pappa är gammal, jag är livrädd att han ska försvinna. Är orolig för min mamma också för den delen, måste hjälpa henne med vissa saker. Det är inga jättestora saker men det tar mycket energi från mig. Jag orkar inte riktigt ta hand om mig, det är jättetungt för mig att hjälpa andra då. Mamma hjälper ju mig med, ekonomiskt med vissa saker. Jag uppskattar det verkligen, jag skulle hjälpa henne i vilket fall trots att jag inte fick ekonomisk hjälp från henne. Men det tar fortfarande mycket av min energi.

Sen måste jag lägga mig tidigt, då nitrazepam har längre halveringstid än imovane. Vill inte heller att den ska påverka körningen heller. Sen kan jag inte ta stesolid på 3 dagar då på onsdag har jag samtal eller vad det nu är med läkare på neuropsyk, sen har jag heldag på torsdag på neuropsyk med massa tester (tror jag?) och jag vill inte att stesolid för jag vill inte att det ska påverka resultatet.
Dessa jäkla mediciner, det påverkar inte en bara där och då, utan även långt efteråt fast man tror att det inte är så. Jävla skit.
Så ja, hur ska jag hantera ångesten inför att sova idag då? Förmodligen att skära mig, det hjälpte ju igår, hoppas det hjälper idag också. För jag orkar inte med den starka ångesten.

Tar man upp med läkaren att man har så stark ångest att man inte kan hantera den så verkar det som att läkaren inte lyssnar. Jag antar att det är för att psykiatriker hör dagarna i ända om folk som har jättemycket ångest att det inte läggs så mycket tyngd på det. Så jävla tragiskt.

Det känns som om jag upprepar vissa saker i bloggen, men jag har börjat tappat minnet lite. Vet inte riktigt varför, men om någon undrar varför jag skriver samma sak igen så är det pga det.

förnedrande

Har sån jävla ångest just nu. Vill inte sova, vågar inte. Men jag måste, iallafall någon gång. Skulle ha tagit en stesolid men det känns så sent nu..

Har varit en jobbig dag idag, skulle till stan men kräktes av åksjuka när vi var framme pga att jag åt soppa till frukost och inget mer ordentligt. Hade jag inte haft medicinerna så hade det inte varit något problem, men nu så måste jag tänka hela tiden på att jag måste äta ordentligt. Resten av dagen blev mer eller mindre förstörd, för sen på väg hem var jag så yrslig, allt snurrade och jag såg dubbelt. Lyckades hålla mig från att spy utan la mig i sängen och sov bort några timmar. Det här funkar inte. Jag hatar alla mediciner jag stoppar i mig. Så fort jag inte tänker på maten så går allt åt helvete. Sen att jag särar på 2 av mediciner på morgonen för att då blir illamåendet och yrseln värre. Men nu fem dagar i veckan när boendestödet kommer på morgonen och lämnar mediciner så måste de kolla att jag sväljer medicinerna och det kom de på för 2 veckor sen (kommer inte ihåg om jag skrivit det tidigare). De skulle egentligen alltid ha gjort det och sköterskan hade ingen aning om att det inte hände.
Men till saken, jag får då inte sära på medicinerna, för de måste ju se när jag sväljer. Men då måste jag ligga i sängen i 2-3 timmar för allt snurrar och jag spyr. Så har vägrat den ena tabletten nån gång, men då mår jag lite halvkasst psykiskt istället.

Det är så jävla förnedrande. Alltihop.
Men jag får iallafall ha ansvar över mina mediciner själv nu när jag är hos mina föräldrar. Nätt och jämt. Men fick lova att jag skulle sköta mig. Annars kanske jag inte får åka iväg något mer. Väljer jag att åka utan mediciner, så är jag rädd att de tycker att jag är en fara för mig själv och låser in mig istället. Så länge jag är borta så sköter jag mig. För jag vill kunna vara hemifrån.
Men annars gör jag lite som jag själv vill.

kontrollbehov

Har varit helt värdelös på att skriva här. Men har varit superstressad framförallt över jobbdelen. Det verkar som om det har löst sig, men man vet aldrig. De kanske ångrar sig som de andra gjorde. Så är himla orolig.
Sen är jag orolig över den neuropsykiatriska utredningen. Den börjar ju nästa vecka!! Vad kommer den egentligen visa? Åhh, jag hatar att inte veta, vill ha kontroll. Vill veta vad som är fel med mig eller vad som inte är fel.
Sen har de skjutit upp den dagen som jag kommer få diagnosbeskedet med en vecka. Så nu är det 3 veckor innan jag kommer få reda på diagnos istället för 2 veckor. Jag vill veta nu!

Det smärtstillande plåstret jag fick utskrivet har hjälpt lite, är så glad över det. Men det har varit lite jobbiga biverkningar. Fått lite huvudvärk, illamående, vart förstoppad. Hoppas det är övergående. Har också känt mig lite gladare sen jag började med plåstret.
Sen har min nya sömnmedicin nitrazepam hjälpt jättemycket med sömnen. Jag sover mycket djupare och känner mig någonlunda utvilad när jag vaknar. Behöver heller inte vila lika mycket på eftermiddagarna längre.
Självskadandet har inte skett så jättemycket på sistone, det är väl bra. Men suget börjar komma tillbaka, inte lika bra.

Fint väder = ångest

Var hos läkaren igår och det kändes helt okej, blev några medicinändringar och dem kändes rätt okej.

Sen ska jag få träffa läkaren var tredje vecka istället och det känns bra, känns skönt att få uppföljning på min medicinering oftare. Sen är han väldigt duktig också, men kanske ska sluta till hösten. Vill inte att han slutar.

Idag mår jag inge vidare, vill ligga i sängen och sova bort hela dagen. Men kan inte för har ett viktigt möte kl 13 och var precis hos synsam. Så nu sitter jag på donken (värdelösa mig). Har ganska ont för tillfället i nacke/rygg och det gör inte saken bättre. Var värdelös igår och skar i ett gammalt sår, vill bara få upp skiten så jag kan få ångestlindring på det sättet, inte bra. Men bryr mig inte, bryr inte om mig själv, för jag suger, jag klarar ingenting.

Jag mår sämre nu när det blir finare väder, för vädret matchar inte mitt humör. Alla blir glada och tror att jag ska må bättre, men jag mår bara sämre för det antas att det ska bli bättre för att det är fint ute, men det blir tvärtom. Jag orkar inte. Usch för det här livet.

Funderar på att börja lösenskydda vissa inlägg, men det går inte på blogspot. Så kanske får byta portal, får se hur jag gör.

jävla sjukskrivning

Har mått så fruktansvärt dåligt.. Eller ja, enormt nedstämd. Allting som jag har gjort har jag blivit nedstämd av, jag kämpar men det går inte.
Jag tog bort en medicin själv för att spara på.. Och nu inser jag att det var en dålig idé, tror faktiskt den medicinen fungerade.. Så får börja sköta mig igen. Sen har jag börjat ta medicinerna senare än vanligt, vilket jag också tror påverkar.. Jag kan inte hålla på så med mediciner..
Sen håller jag på och söker lite sommarjobb.. Så att jag har något att se fram emot i sommar när sjukskrivningen är över. Men det är så svårt, för sjukskrivningen sätter såna jäkla käppar i hjulet för mig. Det är ett jobb som jag verkligen vill ha. Arbetsgivaren vill ha mig, men är så himla tveksam pga att jag är sjukskriven just nu. I slutet på veckan ska hon iaf säga om jag får jobbet eller inte.. Hoppas så mycket på att jag får det. Snälla snälla snälla att jag får det.

Men annars då? Just nu är jag mest sugen på att skada mig. Bajs, allt suger. Funderar på om jag ska ta en stesolid eller inte. Jag har 50 mg per vecka. Jag tar i de allra flest fall 10 mg per gång (max får jag ta 20 mg) vilket innebär att 2 dagar i veckan så har jag ingen stesolid att ta... Nu när jag mår så dåligt så måste jag prioritera vilka 2 dagar den här veckan jag inte ska ta någon, svårt det där. Hm, bestämmer mig för att jag ska skippa idag, får nöja mig med att jag ska äta god middag och dricka cola, skulle vara skönt med stess för att sega när tankarna. Men nej, inte idag.

vill förstöra mig

Idag har det inte varit någon vidare dag heller. Började att jag vaknade med migrän.. Woho.. Tog massa värktabletter och fick sen jätteont i magen istället.. Tar ju så mycket ipren, treo och alvedon så min mage börjar krascha trots att någon läkare satte in omeprazol (plötsligt menar jag med att en dag på avdelningen så hade jag en extra tablett som ingen hade sagt att de hade satt in, men men). Men jag har hellre ont i magen än nacke/rygg/huvud, pest eller kolera typ. Jag vet ju att det kan leda till magsår så som jag håller på, men på ett sätt känns det ändå bra. Att få förstöra min kropp.

Sen skulle jag vara ensam ikväll, kände att jag inte fixade det och gick till stan (för att inte sitta hemma och må dåligt), käkade dock på donken.. Så inte så bra med det. (Men duktigt av mig att jag gick hemifrån trots att jag mådde som jag gjorde). Men jag kom hem, skar mig lite lite i benet, i ett gammalt sår, som jag vill få upp sakta men säkert.. Känner mig sjuk i huvudet (men det är jag väl också) som gör så. Men det enda jag vill är att få ångesten att minska, iallafall för ett tag..
Men nu känns det lite bättre, har tagit stesolid så ångesttankarna åker inte lika snabbt i huvudet, mitt huvud hänger inte riktigt med. Så skönt. Ska titta på serie nu, orange is the new black har jag börjat följa. Jag kan relatera lite till huvudkaraktären, för hon sitter inlåst precis som jag har gjort tidigare på psyk.

Jag känner mig så fruktansvärt tragisk som skriver hela tiden om hur jag vill göra illa mig. Men det är det mina tankar kretsar kring just nu. Är det någon annan än jag som har liknande tankar?

skada skada skada

Mår så jävla pissigt. Har megaångest och vet inte vad jag ska ta mig till. Vill ta tabletter. Skära i gamla sår, för skär jag nya sår blir det alldeles för djupt och sist så träffade jag en pulsåder så det sprutade blod, inte roligt att ta hand om. Gamla sår blöder inte så fruktansvärt mycket iallafall. Sen verkar folk inom vården, iallafall när jag var inlagd bli oroligare för när jag karvar i gamla sår, och det triggar på något sätt att satsa på de gamla såren. För jag vill ju skada mig så mycket som möjligt. Men inte idag, för idag är jag inte ensam hemma.

Men en bra sak. Min medicin mot nervsmärta fungerar. Äntligen så får jag ett läkemedel som funkar. De börjar gå mot att de tar hand om mina problem och inte mina symtom på problemen. Men det tog ett jävla tag innan jag fick medicinen, Väldigt mycket tjat. Sen blir det bättre om jag söker på läkemedel för att hitta det som fungerar, de jag kommer med exempel på fungerar bättre än läkarnas förslag. Är det inte deras jobb att hitta mediciner som fungerar?

borttagen medicin

Just nu mår jag inte bra alls, känner hur jag bara går ner i mig själv och mår sämre. Har ersatt skärandet med att spara tabletter, inte lugnande eller så utan bara vanliga jag ska ta dagligen. Just de tycker jag inte fungerar utan ger mig bara jobbiga biverkningar. Så tog igår flera tabletter, hade inte så många så det var ingen fara. Är inte ute efter att dö utan det är bara självskadesyfte typ. Men suget efter att skära mig börjar komma tillbaka.. Tyvärr.

Läkaren plockade bort en medicin utan att säga något, jag fick reda det av boendestödet på morgonen när jag skulle få dygnsdosen av alla mediciner att jag inte skulle ha den mer. Kände mig så sjukt kränkt. Boendestödet sa att jag skulle ringa läkaren, men jag har ju inget jävla nummer?!?! Skrev ett sms senare på dagen till en boendestödjare att jag kände mig så ledsen över att jag fick reda från tredje person att jag inte skulle ha medicinen kvar.
Fick prata med kommunsköterskan som har hand om det. Läkaren hade typ sagt att medicinen inte funkade (han har inte frågat mig om den fungerar) sen lite annat. Ringde mottagningen idag för att prata med läkaren och han ringde upp senare på dagen. Jag sa att jag ville prova den medicinen för att se om den fungerar fram tills nästa läkarbesök, funkar den inte så plockar vi bort den. Han gick med på det. Han sa att han tog bort den för att någon underläkare på avdelningen hade skrivit en felaktig ordination, medicinen skulle tas klockan 22, men den personen hade skrivit 20. Fattar inte varför han bara inte ändrade ordinationen. Frågade, men förstod inte riktigt svaret. Sen var det tydligen inte bra att den inte kan vara i apodosen, men det är väl skitsamma? Jag fick den utdelat ur dosett några dagar och det gick bra.Sen pratade vi om en annan medicin jag äter och samtalet slutade bra. Gillar min läkare trots krånglet.

Sen grämer jag mig över att jag bara har två stesolid kvar tills nästa utdelning på tisdag. Tog två igår, ångrar mig nu, skulle bara ha tagit en, så att jag inte har så få kvar.
Ångesten jag har nu är skitjobbig. Trycker i bröstet, skulle behöva en stesolid men då har jag bara 1 kvar på 3 dagar... Så jag får väl bara gå och lägga mig helt enkelt och hoppas att jag inte somnar med panik i bröstet vilket jag hatar.

Inga normala reaktioner

Har inte orkat skriva. Har mått skit, intervjun gick inge vidare, hon berättade om verksamheten osv och sa till sist att de vikarier som var där förra året ville komma tillbaka så hon kunde inte erbjuda mig något. Kändes helt värdelöst att gå dit då, blev ledsen.

Sen har jag bara varit allmänt skittrött och mest inte velat någonting. Det har varit lite krångel med boendestödet så jag var jätteledsen. Precis innan läkarbesöket också fick jag reda på det, nu löste det sig till slut. Men jag ville typ lägga mig framför tåget, ingen normal reaktion. Det vet jag ju i efterhand men där och då så styr känslorna. Så grät på läkarbesöket, hatar när det blir så. Framför allt när det är någon läkarkandidat med. Brukar tänka ibland att mina problem inte är så stora, att jag är rätt normal ändå. Men vid läkar/psykolog besök blir det så svart på vitt att jag inte är så jävla normal. Även när jag kollar på mina ärr, men det försöker jag undvika. Så händer då och då att jag gråter då, när jag faktiskt inte gråter särskilt ofta annars.

Men vid läkarbesöket blev det så att ena medicinen höjdes. Så från och med måndag så är jag förhoppningsvis lite mer smärtlindrad. Ville byta benso också, men läkaren var lite svårtflirtad på det planet, men vi skulle prata om det igen nästa månad.

Usch mår så himla dåligt nu, ska nog gå ut och ta lite luft.

lite allt möjligt

Hallojsan
Igår var det en riktig fixardag för mig. Ringde både CSN och försäkringskassan. Sen sökte jag sommarjobb, skulle skicka CV och personligt brev till en del. Men lyckades få 2 intervjuer också! Woho, då kanske jag kommer få ha ett roligt sommarjobb efter jag har varit sjukskriven. Ska söka lite fler jobb på måndag, sen kommer jag nog inte riktigt orka fixa med jobbsökande mer, är ju ändå sjukskriven av en anledning...

Idag vaknade jag tidigt för boendestöd delade mediciner och kunde inte somna om efteråt. Somnade typ 4 inatt så blev inte många timmars sömn. Men en stund efter så drog jag till gymmet, blev inte så mycket träning för blev trött ganska snabbt. Men lite blev det och jag är stolt för det, sen gick jag fram och tillbaka till stan. Känner att jag inte har råd att köpa busskort så får bli att gå. Nu när jag inte ska till skolan så funkar det utan busskort. Blir lite extra motion där med då. Dock åt jag på donken efteråt, känner mig sjukt dålig för det. Varför kan jag bara inte låta bli det där jävla stället? När jag var inlagd så gick jag ner lite i vikt, då jag tycker sjukhusmat är så äckligt. Blev typ en halv portion om dagen.. Nu kommer jag ju gå upp igen.

Min öppenvårdsläkare ringde idag och ville stämma av läget. Blev glad, känns verkligen som de bryr sig på mottagningen jag går. Jag tycker också läkaren är hur bra som helst, oftast iallafall. Hade ingen telefontid med honom men ändå ringer han och kollar läget. Klagade dock på att jag kände mig sjukt instabil och visste inte hur jag skulle fixa helgen då jag kommer vara ensam på kvällarna. Han sa att jag skulle kämpa och ta medicinerna som jag ska typ.. Men det är ju det jag gör!!! Sa att jag förmodligen kommer skära mig.. Han sa att det var en dålig idé (vem skulle säga att det var en bra idé.. haha), men jag sa att alternativet var att dö. Han suckade. Önskade en bättre behovsmedicin än stesolid. Sa att jag ville ha iktorivil för det har funkat förut men att ingen vill ge det till mig. Sa även att jag var bitter för att min förra läkare skrev ut det, för jag önskar att jag inte hade vetat hur den medicinen hade känts. För nu känns det så jävla bittert att veta vilken medicin som funkar bäst men så får man den inte..
Mitt tips: Skippa benso så gott det går. Det funkar, men ibland kanske för bra och då är man fast i bensoträsket och det vill ni inte vara.

Håller på att ringa försäkringskassan nu. Ringde innan jag skrev det här inlägget och är fortfarande i kö.

Mediciner

När jag kom in till psyket intoxade jag ju samma kväll. Hamnade på akuten, läste mina journaler från akuten om vad som hände, kollade provsvar och sånt för att se vad som inte stämde. Fick bland annat två påsar blod den natten för att mitt HB (blodvärde) låg på 70, jag trodde att det hamnade så lågt pga intoxen, att det hade blivit några interaktioner mellan någon av tabletterna som orsakade detta. Frågade igår innan jag blev utskriven läkaren vilka läkemedel som kunde ha gjort att det blivit så. Han sa att det inte vara några läkemedel som hade orsakat det. Men att det var jättekonstigt med tanke på att mitt HB låg på 120 i december, så det är väldigt konstigt att det har sjunkit så lågt på så kort tid. Han skulle iaf skicka en remiss till husläkaren som skulle kolla upp det där. Googlade på detta och typ hittade att leukemi kunde orsaka det. Man ska verkligen inte googla på sånt och oroa sig. Usch, hoppas jag får träffa husläkaren snabbt så att det reds ut varför det har blivit så.

Jag har ju fått gabapentin mot nervsmärta, och jag tror det funkar, jag får en tablett på kvällen. Kollade fass på doser och jag har ju inte ens den minsta dosen. Jag har 300 mg på kvällen. Man skulle typ ha det minsta på 900 mg till 3600 mg 2-3 ggr per dag. Fattar inte varför de ska vara så jävla sega med mediciner. Så nu måste jag övertala min öppenvårdsläkare att han ska öka dosen och så fort det inte handlar om psyket så vill han inte ordna det för det är inte hans jobb, det vet jag ju men det är ju fortfarande jobbigt för mig.'

Men samtidigt, när det gör som ondast väldigt länge så skär jag mig. För det dämpar smärtan i nacke/huvud så per automatik så påverkar det ju mitt psyke. Han kan ju inte bara försöka lösa symtomen på mina smärtproblemen, utan hjälpa mig att lindra smärta, för det kommer också lindra mina psykiska besvär. Aja, får ta det med honom nästa onsdag.

Sen när jag ändå skriver om mediciner så måste jag skriva av mig om min behovsmedicin.. Jag har ju stesolid 10-20 mg per dag max 50 mg per vecka. Jag tycker det är så fruktansvärt snålt. Visst absolut jag vill inte hamna i något bensoträsk. Men samtidigt så klarar jag inte ångesten i längden inte när jag är så här pass ostabil. Jag måste ha något som jag kan ta oftare, antihistaminer som typ lergigan gör att jag mår sämre och får självmordstankar av dem.. Tyvärr är det ju benso som passar bäst, kan jag inte få mer stöd i öppenvården så måste jag ha något mer som jag kan ta vid behov, för annars kommer jag inte klara det här. Det känner jag definitivt. Fan så svårt det ska vara. Sen vill ju knappt läkare skriva ut benso..

Fan så jävla jobbigt allting är.