En svacka?

Nu var det länge sen jag skrev här. Utan att gå in på det så djupt så har mitt liv tagit en helomvändning, om det är bra eller dåligt får tiden utvisa.

Jag försöker jobba på, men min kropp orkar inte att jobba heltid. Kroppen börjar ta stryk. Jag har gått ner ytterligare i vikt. Såg att jag skrev i inlägget i april att jag vägde något under 45 kg. Nu väger jag ganska precis 40 kg. För jag saknar orken till att laga mat när jag jobbar så mycket.

Så just nu är jag sjukskriven 50%..
Det jobbiga med att väga så här lite är att hjärnan inte orkar tänka och denna trötthet som inte går att vila bort.
Det är inte bara jobbet som har bidragit till att jag gått ner i vikt utan massa annat skit i mitt liv som har gjort att de senaste snart 2 månaderna har varit tungt och omotiverande att leva. Jag har inte orkat ta hand om mig själv helt enkelt. Inte orkat bry mig.

Läkaren pratar om risken för hjärtstopp om jag går ner ytterligare i vikt. Vet inte om han säger det för att skrämmas eller om det är så. Oavsett har jag svårt att ta in det och förstå allvaret. Har försökt skärpa mig och äta bättre plus att dricka dem äckliga näringsdryckerna. Hoppas jag lyckas hålla det en längre tid. Den jäkla tröttheten suger verkligen livsgnistan ur mig. Och det kanske är därför jag återvänt till bloggen och skriver det här inlägget? Att jag börjar hamna i en djupare svacka?

Längre läkemedelslista och en vikt under 45 kg

Har under den här veckan börjat på antidepp. Har börjat på en ny mottagning och läkaren där tyckte det var en bra idé att jag skulle prova, efter att jag nämnde att jag önskade få testa sertralin igen. Han tyckte dock att nertrappningen av lamotrigin skulle pausas, då det är mycket i livet för mig med nytt jobb osv. Jag kände mig lite irriterad, då jag har färre biverkningar sen de sänkte från 300 mg till 200 mg i vintras.

Sååå att en till medicin lades på innan den andra sattes ut känns ärligt talat skittråkigt, för just nu känns det så ledsamt att hämta ut min feta apodospåse och inse att jag är ganska tungt medicinerad.
Men nästa gång så kanske han sänker lamotrigin! Vi kom överens om att jag skulle få en tät läkarkontakt, varannan månad, senast var tredje månad. Det känns bra, trodde inte det skulle gå att få en sån tät läkarkontakt på den här mottagningen. Han skulle också ta över stesolid utskrivningen, vilket känns ok. Då jag själv tar hand om stesoliden nu, så avsa sig den förra läkaren sig ansvarat (trots att han lovade i somras att han kunde skriva ut till mig i åratal och att jag inte behövde oroa mig...) att skriva ut stesolid. Men att den nya läkaren kan tänka sig att fortsätta skriva ut känns ändå bra, var sjukt orolig att han inte skulle vilja det. Att jag skulle få en läkare som typ är benso-motståndare. Benso är ju knappast optimalt, men det har nog gått typ 10 månader mellan de senaste recepten. Då hade jag ändå inte helt slut på tabletter.
Så jag anser nog att jag kvalar in på den gruppen som käkar benso ganska ansvarsfullt. Eller så kanske jag lever i förnekelse och försöker lura mig själv? Men det tror jag inte haha.

Har ångest inför nästa vecka. Önskade jag var ute och festade idag (och inte skriver ett tråkigt blogginlägg), men kände att jag inte orkade, har en sjukt intensiv jobbvecka framför mig och känner inte för att ligga bakis hela morgondagen.
Var tvungen att sjukskriva mig för 2v sen pga migrän, troligen pga att jag slarvat med mat (väger under 45 kg...) och träning. Så vill inte riskera migrän nästa vecka, känns rätt tråkigt att behöva sjukskriva sig när jag är såhär ny på jobbet.
Nu ska jag sova.
Läste igenom inlägget nu och känner mig lite nedslagen. Jag väger inte ens 45 kg och läkemedelslistan har blivit längre. Jag trodde jag var på väg framåt? Men nu vet jag inte längre.

En gnista av hopp om att få ändra medicinering

Var hos läkaren nu i veckan och han var jättebra! Han var inte emot min idé att få prova en annan centralstimulantia. Så länge det är under en lugn period, typ semester. MEN det är den enda och sista gången jag kommer träffa honom. För jag kommer byta mottagning, det här är så sjukt störande. När jag ÄNTLIGEN träffar en läkare som hakar på mitt önskemål om att få ändra i min CS medicinering, så kommer jag inte få träffa denne igen. Han skulle åtminstone skriva en ordentlig anteckning i min journal om hur ett ev byte ska genomföras, med upptrappning osv. En liten tröst iallafall.

Har en tid bokad till en läkare på den nya mottagningen i början på april. Ska ta upp det igen, hoppas att denna läkare också tycker det är en okej idé.

Gjorde nämligen för ett tag sen om ett adhd test, minns inte namnet på testet. Men man sitter framför en dator och ska klicka och försöka sitta still typ. En dag utan medicin i kroppen och en annan dag med medicin i kroppen. Det visade sig att jag hade en god effekt av CS (no shit), de ville ha det svart på vitt. För läkaren sa att på många vuxna var CS verkningslöst. Efter det testet så tyckte läkaren att jag hade så pass bra effekt av den nuvarande medicineringen att det var onödigt att byta. Så trodde det var kört.

Så jag blev så glad när läkaren jag träffade i veckan tyckte det var ok att prova en annan. Jag HOPPAS att läkaren på den nya mottagningen inte är helt emot förslaget hellee.

I övrigt så vet jag inte hur jag mår riktigt, hanterbart typ? Kan snabbt ändras, men har inte skurit mig sen senast jag skrev iallafall. Får ta hand om nästan alla mina mediciner själv nu (efter läkarsamtalet) vilket är ganska skönt. Den sista medicinen som jag får delad ska jag ta upp med läkaren på den nya mottagningen om jag också kan få ta hand om själv.
En rätt störande sak, idag gjorde jag ett par ärenden som jag skjutit på i ett halvår typ. Men igår kväll så mådde jag dåligt också och tog 15 mg stesolid, vilket nog bidrog till min produktivitet (lång halveringstid på stess). För mina ögon hängde rätt rejält (lite pundaraktigt) också idag, hade sovit för lite så berodde inte bara pga stess. Men jag ser sällan ut så.
Sen tex så skriver jag ofta i bloggen efter att ha tagit stesolid. Tänker då o då att jag borde skriva, men det är när jag väl tar stesolid som det oftast blir av. Har tex tagit 10 mg ikväll också.
En sjukt lömsk medicin. Den värsta biverkningen är nog att jag blir "blåst", jag hänger inte riktigt med. Jag har tex rätt stort ansvar på jobbet, och fast jag tror att jag är klar i huvudet så är jag inte det. Kan liksom inte ta stesolid om jag ska jobba dagen efter, eller ens jobba 2 dgr senare. Hatälskar denna medicin, den bryter ångestspiraler. Men gör mig också blåst, samt diverse annat skit som att det är benso och vanebildande.
Undrar fö om det är ens någon som läser min blogg? Undrar ibland om någon av mina läsare vet vem jag är och smygläser bloggen, men det är väl något jag aldrig får veta haha.
Inatt ska jag sova lite längre, har inte lust att se ut som en pundare ut imorgon också.

Mår sämre igen

Det känns som om mitt mående håller på att dippa lite nu. Jag känner mig allmänt nere och tom inombords, och jag skadade mig själv också i lördags. Trodde aldrig jag skulle göra det igen, eller ja aldrig är väl kanske att ta i. Men jag trodde jag var längre bort än vad jag faktiskt är. Det är väl det största varningstecknet, självskada. Har hållit mig borta från detta i över 1 år, så det känns väldigt segt att tiden nollades.

Jag vet inte vad dippen kommer ifrån. Visst det är kämpigt med jobbet, men det känns inte som om det bara är jobbet. Är på slutet av DBT:n, vart jag hamnar sen är det ingen som vet mer eller mindre. Så det är också något som är stressande. Jag mår bäst av att ha en trygg kontakt med psykiatrin. Så för tillfället så känns det rätt otryggt, kommer jag ens få mer behandling? För på den nya mottagningen jag kommer hamna så har jag fått höra att det inte är så mycket hjälp att förvänta sig därifrån. I remissen står att jag ffa vill ha psykodynamisk terapi, men just nu så blir jag glad så länge det är en stabil psykologkontakt oavsett inriktning. Men det känns också rätt skönt att DBT:n snart är över. Vissa grejer kommer jag ta med mig, men det finns vissa saker inom DBT som jag personligen ogillar väldigt starkt.
Jag hoppas att den nya mottagningen prioriterar mig, för bristfällig hjälp kan bli en stor bidragande faktor till en ev. sjukskrivning (om man bortser från faktorn "personligt lidande"). Har definitivt ingen lust att bli sjuk, vill jobba och spara pengar. Sen ta tjänstledigt några månader och åka på en långsemester. Hade varit sjukt najs.

Måste sova snart.. Saknar att kunna åka hem till mina föräldrar så ofta som jag gjorde när jag pluggade och träffa vänner lite oftare. Sure, jag hade mycket mer ångest när jag pluggade. Den där prestationsångesten bokstavligen knäckte mig ett par gånger. Men jag var friare, kunde styra min tid på ett helt annat sätt än vad jag gör nu. Mitt schema kommer inte bli flexiblare förrän i sommar...

Examen, nytt jobb, kvällsångest

Nu var det ett tag sen jag skrev senast. Tror det är mitt längsta uppehåll härifrån sen jag började skriva i bloggen.
Det som har hänt sen senast är att jag har tagit examen och börjat jobba. Trivs rätt ok på jobbet, men känner mig helt utpumpad när jag kommer hem. Det är så mycket nya intryck och det tar så mycket energi. Sen hela tiden vara pigg och alert och visa framfötterna. Sen försöka vara glad, trevlig och lite social med kollegorna. Det är rätt tärande faktiskt, det tar åtminstone väldigt mycket energi från mig. Jag vet inte hur länge jag kommer känna så, men räknar med ett par månader iallafall. Går introduktion nu också, vet inte riktigt hur länge jag kommer gå intro. Det tycker jag faktiskt är väldigt jobbigt nu när jag tänker efter, att det hela tiden är oklart hur länge jag ska gå introt. Men just den detaljen tror jag kommer reda ut sig under den kommande veckan eller så.

Har fortfarande inte helt bestämt mig om jag ska jobba 100% eller gå ner i tjänst. Det är först några veckor efter introduktionen (typ om 2 mån) jag kommer få ett bättre schema. Det är när jag väl börjar i mitt nya schema som jag vill ta beslut om jag vill gå ner i tid eller inte. Helst inte innan dess. Därav att jag känner mig lite extra angelägen om planeringen av min introduktion, så att jag ska veta hur jag ska göra.
Men känner jag att det börjar bli alldeles för tungt och jag börjar brännas ut, då ska jag stoppa i tid. Har ingen lust att krascha en tredje gång. Problemet är att de tidigare 2 gånger jag har gått in i väggen så har det varit i samband när jag pluggat. Jag vill inte råka missa varningstecknen pga att de inte kommer vara helt densamma varningstecken som när jag pluggade.

Just ikväll känns det extra jobbigt, varför vet jag inte. Jag hoppas det är övergående iallafall. Har tagit ca 15 mg stesolid ikväll så känns underligt att jag fortfarande känner av en såpass jobbig ångest.
Men ska försöka distrahera mig med något annat just nu.

Hur det destruktiva livet skjuter på mina drömmar

Ibland så vill jag bara kämpa järnet med livet. Bara fortsätta fast jag mår dåligt, för att kunna nå mina drömmar. Men ibland.. Så känner jag att jag bara vill skita i allt, att det inte finns någon mening, att jag funderar varför jag kämpar. Att jag lika gärna kan ge upp.
Det är så sjukt kämpigt att behöva leva med psykiska och neuropsykiatriska problem, att inte tillhöra normen, att må dåligt. Att inte få känna innerlig glädje, för där långt inne i mig, i kärnan, är det nedstämt och dystert.
När jag bara känner att jag vill ge upp, försöka ta mitt liv med massa piller, så tänker jag samtidigt relativt rationellt. Tar man en intox i suicid syfte, så är chansen rätt stor att man överlever. När jag då tänker att jag vill ge upp och dö, så måste jag ha i åtanke att jag kanske överlever. Att jag då måste reda upp spillrorna efter ett självmordsförsök. Som tvångsinläggning, orolig familj, praktiska saker som sjukskrivning osv. Om jag redan då är inne i den skiten, så är det lätt att fortsätta dras ner i det destruktiva. För det har hänt flera gånger tidigare. Det stannar inte bara vid själva försöket, utan det har blivit såna jobbiga efterspel för mig. Att jag mer eller mindre flippar ur.
Därefter så har jag kanske hittat en liten gnista och vill försöka ta mig upp igen, efter att ha varit inne i de destruktiva ett tag som jag börjar tröttna på. Hur lång tid det tar att hitta den där gnistan har varit olika. Men det är så jävla jobbigt att ta sig upp därifrån. Ett självmordsförsök innebär mer än bara ett försök, för mig.

Men det jag kämpar för är att återfå lite normalitet i mitt liv, undvika allt destruktivt. Börja jobba, spara pengar, och kämpa för det jag allra mest önskar, ett barn. Men för att försöka skaffa barn, så måste jag må väldigt mycket bättre. Jag måste känna att jag kan hantera motgångar. Jag måste känna att om jag åter hamnar i en svacka där allt känns mörkt- så måste jag fortsätta kämpa och aldrig ge upp.
Min sambo vill inte ha barn än, jag vågar inte fråga när han tror att han är redo. Ska jag fråga när han vill, så måste jag ha varit stabil ett tag. För som det är nu, när jag fortfarande är ostabil så fattar jag att det inte funkar och att det är svårt att säga när. Så skjuter på det tills jag är mer stabil.

Jag har kommit långt, jävligt långt, jag tar inte självdestruktiva intoxer i tid och otid. Jag skär mig inte längre, det blir bara glesare och glesare (förhoppningsvis ingen mer) mellan inläggningarna. Jag tar inte stesolid i samma utsträckning längre. Dock så skedde det en mindre incident förra helgen i form av en mindre intox. Jag har ett stort examinerade moment i skolan om ett tag, och jag känner att jag inte riktigt kan lita på mig själv. Inte min omgivning heller. Vilket talar att barn är något som jag definitivt inte är redo för.
Detta gör mig sjukt ledsen, för om ett par månader blir jag 25 (åldersnoja), tar förhoppningsvis min examen i januari, vi har ett förstahandskontrakt, är erbjuden fast jobb. Så jag har alla förutsättningar, förutom att jag inte riktigt är stabil. Så måste fortsätta vänta.
Vilket ger mig tankarna att jag lika gärna kan ta mitt liv. Men om jag då misslyckas, då är jag ÄNNU längre bort från min dröm. Så det känns faktiskt riktigt riktigt jobbigt just nu, med dessa dubbla känslor. Om jag försöker ta mitt liv- och misslyckas. Då är jag ännu längre bort från min dröm än vad jag är nu. Samtidigt som det är oerhört tungt att må såhär.

Sen behöver jag sluta med många av mina mediciner om jag skulle bli gravid, vilket skulle kunna i värsta fall resultera i en riktig jävla urflippning. Planen är att trappa ut mediciner långsamt, skulle bara göra 2 tester för min adhd medicinering och sen få läkartid och börja trappa ner på mediciner. Jag har nu gjort dem där jävla testerna, men har fortfarande inte någon jävla läkartid. Jag vill ha bort medicinerna så att det "bara" ostabila kvar som jag måste kämpa med. Vem vet, jag kanske mår bättre utan medicin alt minskad dos.

Jag ska ringa till psyk på måndag, för att få till några läkartider. Just nu saknar jag min gamla läkare, som jag hade tid hos varje månad. För den jävla ST-läkaren jag har nu har uppenbarligen inte så mycket mandat att göra beslut på egen hand. Det enda positiva om allt blir kaos är att jag åtminstone tidigare, fått snabbare och mer hjälp från psykiatrin. Vilket är rätt tragiskt.

Ångest, stess och ambivalens

Känner mig sjukt nere, vet inte varför. Har fått en förlamande känsla av ångest i kroppen vid vissa tillfällen, där jag knappt klarar att göra något. Har varit ledig idag och det har varit sååå skönt. Dock kommer nästa vecka suga, men försöker skjuta undan tankarna för den kommande veckan.
Tog en stess för ett tag sen, det känns rätt tomt i kroppen nu. Vill ta en till, men nää. Önskar jag hade iktorivil, det minskar både ångesten och gör mig glad, stess minskar "bara" ångesten..
Kommer inte få veckans påfyllning av stess nästa vecka så får snåla. För risken finns att jag ballar ur om det skiter sig med en stor avgörande grej nästa vecka, då kan stess vara bra att ha.

Risken är att jag kommer vilja ta livet av mig typ om det skiter sig, risken att jag tar livet av mig finns också konstigt nog om jag klarar den grejen. Psykologen är redo på den eventuella kraschen. För jag vet inte om jag bara ger upp livet pga den specifika grejen jag är stressad för, eller om det är en kommande krasch på gång. Vi får se.

Det som gör mig ledsen är att om jag försöker ta mitt liv så skjuter det på planerna att försöka skaffa en familj. För ska jag göra det så är kravet från min sida att jag har varit någonlunda stabil en längre period. Är inte personen som kommer försöka skaffa barn för att jag tror att livet blir bättre med ett barn, tycker det är en egoistisk handling.
Jag måste vara stabil och ha varit det ett tag om jag ska ha barn.

Så tar jag det steget och gör ett suicidförsök, och misslyckas, så blev det ett steg längre ifrån att ha en familj. Tror inte jag har skrivit om det tidigare, önskan om ett barn i framtiden.
Är texten osammanhängande så är det pga stesoliden. En av biverkningarna av stess är att bli rätt blåst, tyvärr.
Undrar ibland hur många läsare som vet vem jag är genom bloggen, typ smygläser haha. Men det kommer jag nog aldrig få veta haha.

Stress, tankar, stress

Var ett tag sen jag skrev sist. Men inte mycket har hänt sen dess. Har sjukt mycket att göra i skolan, är stressad hela tiden. Stressen är värre än vanligt, munsår börjar blossa upp pga stress. Så fort stressen tar över så börjar munsåren bli värre, har dock inte så synliga sår åtminstone. Men det är jobbigt, det är också jobbigt med tanken att kroppen börjar reagera pga stress.

Är så orolig, tar examen i januari. Måste börja söka jobb, måste ta alla poäng. Får. Inte. Ha. Rest. På. Ett. Enda. Högskolepoäng. Typ den tanken gnager i mitt huvud, sen vad jag ska göra efter examen? Vad gör jag i vår om jag inte lyckas ta alla poäng? Kommer jag lyckas skrapa ihop lite jobbpass i december? För sista CSN är i december och jag behöver en inkomst för våren.
Mitt liv med GAD typ. Woho.

Sen är jag sjukt irriterad över att psyk inte lyckas få till det där jävla mötet. Vill helst prova en annan CS. Dock den jag vill prova är korttidsverkande så skulle behöva planera toabesök. För jag vill att så lite personer som möjligt ska veta att jag tar massa piller. Sen är vissa så jäkla klumpiga som ska fråga vad för piller man käkar, typ när 10 pers sitter vid ett bord. Men jaja. Det löser väl sig. Nu ska jag mejla planeraren om det finns jobbpass i december. Hoppas hoppas. Vill ffa ha dagarna som ger storhelgs OB, men det vill väl typ alla vikarier. Känner mig som världens pessimist.

Habiliteringen

Ser nu att jag uttryckt mig helt muppigt i början, började skriva inlägget i onsdags men skrev klart på fredagen därav den knäppa formuleringen. "I onsdags var jag hos habiliteringen..." ska det egentligen stå, jag hade inte tagit massa tabletter och var påverkad medan jag skrev haha

Idag onsdags jag hos habiliteringen, och träffade för första gången psykologen jag kommer ha där. Med henne kommer jag ha individuella samtal kring mina funktionshinder och då i fokus på min asperger, men även ADD. Det kändes bra att prata med henne, det kändes som om hon förstod mig bättre än många andra psykologer/vårdpersonal. Hon har också jobbat inom den vanliga psykiatrin, så det känns som om hon har en bättre helhetsbild, att "hela" jag kan bli behandlad inte utvalda delar av mitt psyke. Hon kan knyta ihop bla ångesten med mina funktionshinder (hatar f.ö. ordet funktionshinder). Det här var bara det första samtalet, men jag känner mer hopp nu. Kommer dock träffa henne rätt glest, ska träffa henne nästa vecka igen och sen ca 1 ggr/mån. På så sätt är det rätt segt, men det som känns som en oerhörd lättnad är att hon är en "tillsvidare" kontakt, det finns inget max antal träffar, det kommer vara "utifrån behov". Det var något jag verkligen pushade, att det skulle vara en kontakt så länge behovet finns ("tillsvidare"), men jag vet också att resurserna är små, därav att jag också sa att jag ville ha regelbundna men glesare träffar. För risken är att om jag vill ha en tätare kontakt så kommer den också vara "tidsbegränsad". Tråkigt att behöva ha taktik när jag för fram mina önskemål hos psykiatrin.
För med DBT:n känns det så himla jobbigt att det ska ta slut, jag önskar det också vore en kontakt utifrån behov.

Allt väntande med instanser här och där, kötider som är evinnerliga. Nu är åtminstone psykolog på habiliteringen färdigt, att jag ska få hjälp därifrån. Det som jag väntar på nu är att jag ska bli övertagen till en annan öppenvårdsavdelning nästa år (har hört att det är en låång kötid där..), få en specialistpsykiatriker i neuropsykiatri för centralstimulantian. Nu är det allmännpsyk som har hand om det. Sen att min läkare inte är specialist än gör att hon inte får göra några ändringar på CS medicineringen.

Sen vad som händer efter DBT:n verkar vara högst oklart. Det närmsta nu är att jag väntar på att få mitt jäkla läkemedelsmöte med farmakolog, specialistläkare och den nuvarande ST-läkaren. Men det tar så lååååång tid för ST-läkaren att fixa. Så frustrerande.
Ja just ja, smärtmottagningen har kickat mig då de inte kan göra mer säger läkaren (har säkert skrivit om det tidigare) och har skickat en återremiss till husläkaren. Det är något som jag känner mig besviken över, att jag blev kickad. Jag önskade egentligen någon vettig behovs medicin. Något starkare när det som är värst, det handlar liksom om typ 1-3 ggr/mån som jag känner att jag behöver något bättre mot smärtan. Men jag är ung, då måste man ha ont typ. För de vill inte ge en någon vettigt läkemedel. Har inte fått någon kallelse till husläkaren heller så måste ringa nästa vecka och tjata på dem.. Är så sjukt jobbigt att man måste vara på vården hela tiden för att något ska hända. I synnerhet när jag bara vill lägga mig och dö typ.

Misslyckat psykfall

Livet rullar på, jag försöker hålla ångesten och det dåliga måendet på distans. Går sådär, känner att jag bara vill få bort det dåliga måendet och bara få vara glad, får nästan panik över att det inte går. Har på eget bevåg sänkt dosen på en av medicinerna, tänker att det kanske blir bättre, att det kanske är den som gör att jag mår dåligt. Har inte kunnat utvärdera effekten än, tog för en stund sen en mindre intox i självskadesyfte, så kanske är mer svajig av dosminskningen? Börjar ta den som vanligt igen om jag inte skulle må bättre. Men samtidigt, det känns ändå skönt att få agera på dessa impulser. Att jag inte har något substans i min kropp som hindrar mig och gör mig tråkig. Men det känns som om det är för min omgivning jag måste stabiliseras för, att jag ska orkas med.

Men jag känner mig så ARG, på psyk, på att ingen tar mig på allvar. Jag känner hela tiden ett motstånd i allt jag ska göra, roligt som tråkigt. Ibland kopplar huvudet av och jag känner mig som en robot i vardagen. Det gör för ont att tänka hela tiden.

Jag börjar förtvina, jag går ner i vikt för att jag inte orkar laga alla dagens måltider.

Börjar tvivla på DBT, alla dessa färdigheter som man lär sig gör inte att jag mår bättre i mitt "inre". Jag agerar inte på vissa känslor, typ suicidförsök. En sjukt cynisk tanke, men det känns som om färdigheterna "fängslar" mig. Att de hindrar mig från impulserna att ta mitt liv. För om jag lever, då kan jag betala skatt till samhället. Det är hela tiden fokus på att leva, inte på hur livet är för mig. Men som sagt, en väldigt cynisk bild jag har på DBT för tillfället. Rätt eller fel vet jag inte, men det hindrar inte från att jag fortfarande känner så.
Impulserna säger att jag ska ta fler tabletter, men "wisemind" (DBT uttryck) säger att jag ska låta bli.. För det gör inte att jag mår bättre. Det gör att jag känner mig som ett misslyckat psykfall. Men det känner jag redan.

Tanken- "Bevisa att jag kan"

Skolan började den här veckan. Bara en termin kvar.. Känns underligt att det bara är så lite tid kvar. Men samtidigt säger mina katastroftankar att jag aldrig kommer bli klar. Att C-uppsatsen blir underkänd eller att jag misslyckas på något annat moment. Fick veta i veckan att jag blev godkänd på omtentan, kände mig så lättad. Slippa ha den över mig. Men det känns hela tiden att något annat kommer skita sig, så att jag aldrig kommer få ta min examen.. Är redan försenad två terminer pga sjukskrivningar.

Men jag känner mig också omotiverad och skoltrött. Det känns tyngre än vanligt att ta tag och plugga, men jag har också en press att jag måste klara allt, för det är ändå sista terminen. Försöker trösta mig själv med att om jag inte orkar plugga fullt ut. Då får jag ha momenten släpandes och göra det i vår istället samtidigt jag jobbar extra. En rätt ledsam tanke.

Men vi får se hur hösten blir. Det blir inte direkt bättre av att jag känner mig sjukt less på att leva. Ska jag leva? Ska jag dö? Är väldigt ambivalent. Känner nästan "press" från psyk om vad jag ska välja. Men jag har inte bestämt mig än.. Vill inte uppfattas som någon borderline brud som hotar och vill ha uppmärksamhet. Men kanske tidigare s-försök är till min fördel, att jag faktiskt tagit steget och försökt? Att det gör att psyk inte ser mig på det sättet?

Men ibland känner jag, och jag skäms över att erkänna det, att jag vill bara ta livet mig bara för att, för att jag är arg på psyk och att jag skiter i vilket ungefär. För 2 år sen så kunde jag göra ett s-försök/intox bara pga att jag var arg på psyk eller pga någon annan värdelös anledning. Jag får såklart tankarna ibland, att bara skita i vilket, att bevisa att jag kan och ta steget. Jag skäms för dessa tankar, det gör jag verkligen. En vilja att förstöra för mig själv.

Men nu för tiden är jag åtminstone medveten om dessa tankar/impulser. Känner mig lite ledsen över att jag känner mig som en borderline brud i själen som har dessa tankar som sedan återföljs av tankarna att jag bara vill skapa samma kaos som förr. Nästan som att vilja leva upp till diagnosen. Fattar inte riktigt varför jag vill förstöra för mig själv, jag mådde inte direkt bättre förr. Jag är glad att jag inte agerar på tankarna på samma sätt längre. Dessa tankar och impulser kommer knappast leda mig närmre till en examen.
Men att dessa tankar ens slår mig beror nog också på att jag vill så gärna att psyk hjälper mig att må bättre. Sen att jag ens fick den hjälpen jag behövde, påskyndadet av utredningar är nog delvis en reaktion på s-försök/självskadorna. Så himla tragiskt att det behövde gå så pass långt.

Nu är det dags för att sova. Cred till den som orkade läsa allt.

Hur orkar man jobba 100%?

Imorgon börjar jag mitt sommarvik. Har sån ångest inför det. Hur ska jag klara att jobba i sommar? Som tur är det samma ställe som förra sommaren, vilket känns tryggt. Har varit sjukt stressad denna vecka. Tog en tablett extra i självskadesyfte igår, det gick inte längre att stå emot. Kändes lite halvtragiskt, men man kunde dö av typ 10 tabletter.. Så tog 2 istället för 1, känns dumt att fiffla för mycket om jag ska börja jobba snart *väldigt plikttrogen tjej* då det inte är så stora marginaler med den medicinen.

Förra sommaren var riktigt jävla tuff. Det var jobba, sova, laga matlådor, var inte mycket mer än så jag orkade. Jag jobbade 100% den sommaren, höll på att knäckas. Nu blir det 85% denna sommar och även det känns sjukt mycket. Kuggade en tenta också, så har omtenta i augusti.. Så måste ha orken att plugga också.

Jag har börjat på att tänka när jag har pluggat klart och ska börja jobba.. 50% skulle vara perfekt då. Men hur mycket lön får man av det? Inte mycket.. Sen ska man tänka på pensionen osv. Vill bo i hus i framtiden och här är det dyrt med hus. Känns lite som om att antingen börja jobba 100% krascha och bli sjukskriven, eller jobba 50% och vara halvfattig. Har funderat på om jag ska starta eget i en annan bransch på 50% men behöver då ha rätt mycket pengar, och jobba resterande 50% i den bransch jag pluggar till. Men detta känns lite som moment 22. Det känns typ enklare mentalt att ha ett eget företag (som kommer vara inriktat på ett av mina intressen), och "bara" 50% lönearbetare. Men men, måste spara ihop pengar först.

Men sen är ju frågan, kommer jag ens lyckas ta min examen? Jag kanske kuggar tentan, examensarbetet kanske går åt helvete och allt annat i höst. Kanske blir sjukskriven. Känner mig rätt misslyckad faktiskt. Att veta att om jag hade varit frisk så hade jag haft min examen och jobb nu.. Det känns som om något kommer skita sig med skolan, att jag inte kommer bli klar i januari. För att börja jobba så måste jag ha tagit varenda litet högskolepoäng på programmet, inte enda rest får jag ha. Jag känner mig ärligt talat helt värdelös. Sen pressen jag har också, alla tror att jag kommer bli färdig i januari. Det kommer kännas som ett stort jävla misslyckande om jag inte blir det.

24 år, 13 olika läkemedel för denna dag

Psykiatrin vill ha ett möte (fast vi nyss hade ett) där det ska vara massa inblandade som vanligt. Bland annat en farmakolog (!!). Min förra läkare kommenterade ibland hur "hårt" medicinerad jag är. Underligt då det är han som har ökat o ökat o ökat.. Men nu har jag en ny läkare som vill ha hjälp av en farmakolog. Förhoppningsvis kommer en läkare som är specialist på neuropsykiatri, som har bättre koll på centralstimulantian på mötet. De vill veta hur alla mediciner och doser interagerar med varandra.

Men idag insåg jag faktiskt hur mycket piller jag stoppar i mig. Har 7 stående läkemedel och sen massa vid behov. Idag under dagen tog jag 6 olika vid behovsmediciner för diverse grejer, sammanlagt 13 olika läkemedel idag. Tycker det känns jäkligt mycket för en person på 24 år, men allt är relativt såklart. Så det kanske var en bra tanke där det med att en farmakolog ska vara med.

Har slutat reflektera över mängden mediciner på senare tid, jag tar det dem vill att jag ska ta typ. Känns sorgligt faktiskt. På 4 år så har jag kommit från 0-7 stående. Vid behov så har jag typ 10 olika nu om inte mer, vissa tas oftare än andra.. Många är pga biverkningar för de jag tar varje dag.
Mediciner för värk, koncentration, ångest, sömn osv

Vissa mediciner gör att jag känner att jag har ett liv värt att leva. Andra är säkert onödiga.
Men min fundering är, påverkar någon medicin mig psykiskt negativt? Det vet jag inte och jag vågar inte experimentera själv heller.

Ett liv, till vilket pris?

Känner mig rätt tömd på energi, mest bara är just nu. Orkar inte så mycket. Försöker göra saker jag tycker om, men det är svårt att vara glad.

DBT:n börjar bli jobbigt tycker jag. Beror på hemläxorna, tror det är pga att jag har ADD som gör det jobbigt. Det är svårt att ta tag i det, så himla mycket att fylla i, varje dag. Komma ihåg alla dessa färdigheter. Ska allt detta bara fastna sen?? Vill typ gå en till gång DBT känner jag redan nu, behöver en repetitionsrunda typ.
Sen så ska man känna sina känslor bla som färdighet, känna efter. För mig är tomheten tung, försöker känna vad jag egentligen känner när jag känner den. Det är mest ledsenhet, frustration, ångest, en blandning av olika känslor. När känslorna blir till tankar så är tankarna: Varför ska jag leva ett liv där jag må dåligt? Varför ska jag acceptera att må dåligt? Vad är det ens för liv att leva?

Det är tungt nu.

Helgens bältningar ger mig fortfarande ångest

Det har varit sjukt tuffa veckor men framförallt den senaste.

Alltså må bajs och tentaplugga, skriva tentan och må ännu mer skit efter och då försökt ta mitt liv. Har noll minne från ca 14 tiden i fredags till lördag natt, då de väckte mig i mitt rum för att flytta från bältessängen till min egna.
Vill veta vad som hände, vad jag gjorde som ledde till bältning? Hur nära var jag döden?
Har små fragment.
Som att de smärtstimulerade mig på bröstkorgen, gjorde sjukt ont. Har fortfarande blåmärke.

Att jag åkte rullstol till psyk, tror jag försökte rymma? Minns att 2 vakter följde efter.

Ett litet fragment att jag grät av smärta pga felplaceringen av armarna i bältessängen.
De släppte ena armen, de tyckte att då skulle allt vara bra, men den andra armen var fortfarande fast och gjorde ont.

Sen väckningen på natten för att flytta från bältessängen till vanliga sängen.

Lördagen kommer jag ihåg det mesta ifrån.
Pratade med läkaren som sa att hon skrev vårdintyg på fredagen för jag ville lämna sjukhuset. Minns inte detta, mindes inte att jag pratade med henne på fredagen heller.
Pratade med en annan läkare senare om jag ev skulle hem dagen efter, bra läkare.

Till kvällen blev jag orolig. Ryckte i dörrar. Släpades till isolering/bältesrummet. En annan patient ställde sig o kollade medan de drog mig. Tycker inte om när patienter ska kolla på en vid tvångsåtgärder.

Blev isolerad. Försökte strypa mig där, lyckades smita ut ur rummet när personalen drog i mig för att stoppa. Läkaren kom nån minut efter, det konstaterades att jag faktiskt hade blivit bältad med armarna uppåt fredag natt. Jag skrek, skrek att de hade svikit mig, att de hade lovat, kände mig helt förstörd. Blev bältad. 4 timmar låg jag där, fick 3 stesolid, den sista som satt vak ville jag inte ha där, skrek att jag ville att han skulle gå. Men jag skulle bara acceptera vilken personal det än var där sa han.

Blev släppt efter de 4 timmarna. Var arg, slet i dörren för ville ut. Släpades till bältessängen igen och blev bältad. Blev erbjuden sömntablett, tog den.
 Kände mig ledsen att behöva få somna fastspänd. Men somnade rätt snabbt. Väcktes i mitt rum för att flytta från bältessängen till min vanliga säng.

Skrevs ut på söndagen. De bad om ursäkt för den felaktiga bältesläggningen. Tog av mig tröjan för läkaren och visade alla blåmärken pga hårdhänta personal. Hon höll med att det inte var ok att komma hem från psyk blåslagen. Sa att tentor är jobbiga o svåra att hantera, det sista jag vill är att prestera innan jag dör. Hon blev förvånad att jag uttryckte mig väldigt sakligt, tydligen så var det inte det vanligaste bland psykpatienter. Ville verkligen inte va kvar så fick säga att det var bättre nu. Sa att inget kommer hända, att jag måste bli utskriven för att gå till skolan och plugga.

Sen hem.

Måndag, hälsa på pappa på sjukhuset.
Resten av veckan plugg, skolan hade krånglat till det så var massa krångel kring det.

Jag mår väldigt väldigt dåligt över helgen. Framför allt av bältningarna. Kan inte släppa det. Svårt o prata med andra om också, då det känns förnedrande. Jag har sammanlagt blivit bältad 8-9 ggr från olika inläggningar då. Nu efter den här helgen börjar det sätta spår. Jag vet inte om det är normalt att må dåligt över bältesläggningar. Men jag gör det. Jag själv är förvånad över att jag mår så dåligt över dem. Har ångest hela tiden. Ångest hela veckan.

Ångest över att satsa på livet

Innan suicidförsöket bestämde jag mig för att om jag överlevde så skulle jag satsa helhjärtat på att försöka leva. Inga genvägar med sparade tabletthögar och liknande. Har lämnat bort alla gamla tabletter.

Men jag FATTADE INTE hur mycket ångest det finns i mig över att veta att jag inte bara kan göra slut på livet när det blir för tungt. Jag är fast i min egen kropp. Jag börjar nästan ångra att jag valde att lämna alla tabletter. Jag vill ju ha en utväg. Men samtidigt så vill jag ha ett normalt liv.. Det kommer inte kunna gå om jag är så pass destruktiv jag är nu.

Mitt i all kaos så har jag också fått en närmre relation med min syster. Jag skulle ringa henne i söndags pga skulle berätta om att pappa var sjuk. Med tanke på att jag blev utskriven den dagen så var jag rätt skör och hon hörde troligen det. Så hon drog ur mig vad det var och jag berättade mycket. Fast hon inte har varit i samma situation som mig och mått lika dåligt så har hon ändå låtit förstående. Vi har haft ok relation tidigare men aldrig på något djupt plan. Men jag har alltid känt mig trygg med henne. Är glad att vi är närmre varandra.

Begärde ut alla mina journaler för helgen, ska anmäla sjuksköterskan som lät mig ligga i bältessängen på det smärtsamma sättet. Vet inte om man anmäler via socialstyrelsen eller något sånt typ. Men ska kolla upp det. Har fortfarande ont i axlarna och lederna.

Nu ska jag sova. Den jävla ångesten släpper inte.

Intox, vårdintyg, bältesläggningar

Så kan man beskriva helgen i stort.
Orkar inte förklara mer just nu. De bältade mig 3 ggr. Första gången så bältade de mig med armarna fastspända uppåt. Så som dem lovade att aldrig göra igen. Så man INTE ska göra.

Jag har ont i hela kroppen nu. Jag har blåmärken överallt. Personalen var hårdhänta som vanligt i helgen.

Fick veta igår att min pappa är sjuk, en sjukdom man inte kan bli frisk ifrån. Vill hälsa på pappa på sjukhuset, men måste få tag i boendestödet och hoppas de kan dela veckomedicinen tidigare än vanligt idag så att jag kanske kan åka.
Jag är så jävla psykisk sjuk att jag inte ens kan hälsa på min pappa på sjukhuset utan o fråga om lov så för att få min medicin.
Är fortfarande nedbenzad sen helgen. Ska ta en av "mina" tabletter snart, för att bedöva ångesten.

Jävla skitliv.

Förstör för mig själv

Det är som om jag är 2 delar just nu gällande DBT:n o då tabletterna. Ena delen av mig vill plugga till tentan jag har om 2 veckor, försöka hänga lite med min familj o sambo. Vara ute i solen och försöka må bra och va lite ordentlig typ.
Den andra delen av mig vill inte lämna tillbaka tabletterna till min psykolog, men ska jag göra det så ska jag också ta massa för o överdosa/halvkasst försök till o dö innan jag gör det. Kanske inte ta alla men bara ta jävligt många, vara så självdestruktiv på vägen dit det bara går. Hämnas på läkaren för det var hans miss att jag fick dem här tabletterna. Vara så jobbig jag bara kan.
Jag blir så jävla trött på den delen av mig. Så barnslig del. Vad vill jag ens uppnå med att göra det? Det stör mig att jag inte riktigt vet, jag vet inte varför jag känner så. Det som är så sinnessjukt jobbigt är att jag i princip har bestämt mig att det inte kommer gå att lämna tillbaka dem, att jag ska ta dem. En stor del av mig vill inte att jag gör det. Jag tycker inte det är värt det. Jag vill inte ta dem.
Det kommer ge konsekvenser, på flera olika sätt om jag gör det.
Sen om jag tar massa tabletter, hamnar på akuten ev. psyk osv så försvinner massa tentapluggsdagar.
Snälla snälla snälla, kan den förståndiga delen av mig vinna? Inte mitt trotsiga och barnsliga jag.
Men slutar hon bara tjata på mig att lämna tabletterna till henne så kommer detta aldrig behöva ske.

Har du tagit benso? Kör inte bil då.

Är på väg till mina föräldrar, sitter på bussen nu. Sitter i linne, men när jag kommer fram så får jag sätta på en kofta. De vet inte om ärren. Orkar inte berätta heller. Med tanke att de hämtar upp mig med bilen och jag kommer köra hem så är det ännu lättare att se ärren..
Vill gärna köra tillbaka för jag vill inte köra hemma, tycker inte om att köra i större städer. Sen skriker min sambo när jag kör så blir så jäkla stressad. Pappa och min brorsa är tysta. Skriker inte om jag typ råkar vrida ratten för hårt och "skadar bilen".
Så jävla glad att jag hade körkort innan alla mina diagnoser ställdes. Hålla på att krångla med läkarintyg känns inte kul. Sen att de kan kräva läkarintyg då o då..
Hade velat ta släpkort o ev MC-kort, men skippar det pga nytt körkortstillstånd krävs. Skulle behöva ange alla diagnoser särskilt de neuropsykiatriska.
Känner vissa vars de måste vara helt inställda på sin CS-medicin innan de kan få det. Nackdelarna slår över. Jag vet att jag inte är en trafikfara. Jag har själinsikt, kör ex inte efter ha tagit stess. Gärna inte dagen efter heller.

Ärligt talat, jag tycker de som kör efter tagit benso är dumma i huvudet. Rraktionsförmågan sänks avsevärt. Att säga att "på mig gör det inte" är oftast bullshit. Klart att jag inte märker själv att jag påverkas kognitivt, men jämför jag mig med "nyktert" tillstånd så påverkas jag. Jag glömmer saker, gör små missar, missar saker som jag inte gör när jag inte tagit stess.
Sen klart att det finns undantag. Men alla verkar tro att de själva är undantagen, du är med största sannolikhet inte heller det fast du tror det. Jag erkänner, jag är inte ett undantag. Jag vill inte vara en fara för andra heller, tar jag stesolid en kväll så får någon annan köra.
Trampar jag någon på tårna? Vad bra, jag hoppas du gör ett vettigt val.

Stesolid, oro om att få det utskrivet eller ej..

Behövde förnya mitt stesolid recept, senast var i november (duktig jag är), men jag är hela tiden rädd att läkaren tycker att jag inte behöver stess längre. Har tidigare gjort som att "snålat" och inte tagit fast jag behövt, för att vara "duktig" för läkaren för fortsatta recept. Är säkert inte något ovanligt beteende.

Det är inte min ordinarie läkare som skriver ut, utan slutenvårdsläkaren. Han förstår att jag faktiskt behöver det, inte bli hög, "vara ner en kväll", eller ja felaktiga beteenden för benso. Öppenvården.. Ja vad ska man säga? Läkare slutar, hyrläkare, sen att alla läkare har sina egna idéer. Typ vissa vägrar skriva ut speciellt till en borderlinebrud som mig... Eller bara vägrar o tycker det är en "skitmedicin". Vad han rekommenderar kan vissa läkare bara skita fullständigt i. Öppenvården vet att jag får det från honom. De gillar inte det riktigt. För egentligen så "kör över" (som jag ser det) han sina kollegor, men jag gillar att han står upp för sig själv och kan köra sitt race.

Ringde avdelningen för att förnya. De sa att för tillfället jobbade han i en annan del i psykiatrin. Alltså jag fick panik, vem fan ska skriva ut åt mig då??? Jag har önskat benso från andra läkare tidigare.. Ser knappast snyggt ut i journalen. Så har slutat prata om saken, så det försvinner längre ner o kanske glöms.. 
Men ringde där han jobbade nu, men kom inte fram. Skulle till psykologen igår, så gick förbi receptionen där han jobbar. Det kändes typ hopplöst, de kunde inte boka tid hos honom eller någonting. De kunde lämna en lapp typ där jag bad om att förnya receptet och att jag vill att han ringer.. 

Alltså, typ en timme senare ringde han!!! Blev så glad!!! Han hade förnyat o jag pratade om min oro, typ hur jag ska få tag i honom. Att jag har levt med den här ångesten så länge, det började bli riktigt jobbigt i tonåren. Att jag inte tror att det kommer funka utan i framtiden för det har alltid varit såhär. Jag kan liksom bryta en negativ spiral med stesolid, för annars blir det bara värre o värre o värre. Det slutar aldrig. Han verkade ha greppat det här. Han skulle jobba på avdelningen igen, så kunde ringa dit nästa gång. Han berättade lite om praktiska saker gällande receptförnyelser. Han sa att jag använder det på ett sunt sätt (så sunt det kan vara att ta benso haha..). Sen halvt skämtande om att han kunde skriva ut det i åratal till mig. Men en bekräftelse att han kunde skriva ut det de kommande åren var en sån lättnad. Jag är typ asrädd att förstöra förtroendet, så de perioderna jag mår sämre o äter mer, så kommer jag ändå "snåla", bryter jag förtroendet så är det kört. Han är hård. Har hört av andra att han sällan skriver ut benso. Han gillar inte benso. Men han kan ju också se när det behövs, hade jag förnyat varje månad så skulle han troligen tycka att det var osunt o så får jag det inte mer.

Det som känns lite segt kring det här är att jag i princip måste "följa" honom för receptförnyelser.. Jobbigt att man ska behöva ha det alternativet i svensk psykvård.
Men en som jag som har en GAD diagnos, som tänker worst case, typ tänk om han dör, hur gör jag då? Lite fånigt jag vet.
Alltså aslånga texten jag skriver om en receptförnyelse. Men ett recept som gör att jag fungerar i långa loppet, ibland behövs 1 tablett varannan vecka o ibland lite oftare. Något som har gjort mig otroligt lättad. Så skönt att bara skriva av mig om det här. Att ha tryggheten om att jag får det jag behöver.