En gnista av hopp om att få ändra medicinering

Var hos läkaren nu i veckan och han var jättebra! Han var inte emot min idé att få prova en annan centralstimulantia. Så länge det är under en lugn period, typ semester. MEN det är den enda och sista gången jag kommer träffa honom. För jag kommer byta mottagning, det här är så sjukt störande. När jag ÄNTLIGEN träffar en läkare som hakar på mitt önskemål om att få ändra i min CS medicinering, så kommer jag inte få träffa denne igen. Han skulle åtminstone skriva en ordentlig anteckning i min journal om hur ett ev byte ska genomföras, med upptrappning osv. En liten tröst iallafall.

Har en tid bokad till en läkare på den nya mottagningen i början på april. Ska ta upp det igen, hoppas att denna läkare också tycker det är en okej idé.

Gjorde nämligen för ett tag sen om ett adhd test, minns inte namnet på testet. Men man sitter framför en dator och ska klicka och försöka sitta still typ. En dag utan medicin i kroppen och en annan dag med medicin i kroppen. Det visade sig att jag hade en god effekt av CS (no shit), de ville ha det svart på vitt. För läkaren sa att på många vuxna var CS verkningslöst. Efter det testet så tyckte läkaren att jag hade så pass bra effekt av den nuvarande medicineringen att det var onödigt att byta. Så trodde det var kört.

Så jag blev så glad när läkaren jag träffade i veckan tyckte det var ok att prova en annan. Jag HOPPAS att läkaren på den nya mottagningen inte är helt emot förslaget hellee.

I övrigt så vet jag inte hur jag mår riktigt, hanterbart typ? Kan snabbt ändras, men har inte skurit mig sen senast jag skrev iallafall. Får ta hand om nästan alla mina mediciner själv nu (efter läkarsamtalet) vilket är ganska skönt. Den sista medicinen som jag får delad ska jag ta upp med läkaren på den nya mottagningen om jag också kan få ta hand om själv.
En rätt störande sak, idag gjorde jag ett par ärenden som jag skjutit på i ett halvår typ. Men igår kväll så mådde jag dåligt också och tog 15 mg stesolid, vilket nog bidrog till min produktivitet (lång halveringstid på stess). För mina ögon hängde rätt rejält (lite pundaraktigt) också idag, hade sovit för lite så berodde inte bara pga stess. Men jag ser sällan ut så.
Sen tex så skriver jag ofta i bloggen efter att ha tagit stesolid. Tänker då o då att jag borde skriva, men det är när jag väl tar stesolid som det oftast blir av. Har tex tagit 10 mg ikväll också.
En sjukt lömsk medicin. Den värsta biverkningen är nog att jag blir "blåst", jag hänger inte riktigt med. Jag har tex rätt stort ansvar på jobbet, och fast jag tror att jag är klar i huvudet så är jag inte det. Kan liksom inte ta stesolid om jag ska jobba dagen efter, eller ens jobba 2 dgr senare. Hatälskar denna medicin, den bryter ångestspiraler. Men gör mig också blåst, samt diverse annat skit som att det är benso och vanebildande.
Undrar fö om det är ens någon som läser min blogg? Undrar ibland om någon av mina läsare vet vem jag är och smygläser bloggen, men det är väl något jag aldrig får veta haha.
Inatt ska jag sova lite längre, har inte lust att se ut som en pundare ut imorgon också.

Habiliteringen

Ser nu att jag uttryckt mig helt muppigt i början, började skriva inlägget i onsdags men skrev klart på fredagen därav den knäppa formuleringen. "I onsdags var jag hos habiliteringen..." ska det egentligen stå, jag hade inte tagit massa tabletter och var påverkad medan jag skrev haha

Idag onsdags jag hos habiliteringen, och träffade för första gången psykologen jag kommer ha där. Med henne kommer jag ha individuella samtal kring mina funktionshinder och då i fokus på min asperger, men även ADD. Det kändes bra att prata med henne, det kändes som om hon förstod mig bättre än många andra psykologer/vårdpersonal. Hon har också jobbat inom den vanliga psykiatrin, så det känns som om hon har en bättre helhetsbild, att "hela" jag kan bli behandlad inte utvalda delar av mitt psyke. Hon kan knyta ihop bla ångesten med mina funktionshinder (hatar f.ö. ordet funktionshinder). Det här var bara det första samtalet, men jag känner mer hopp nu. Kommer dock träffa henne rätt glest, ska träffa henne nästa vecka igen och sen ca 1 ggr/mån. På så sätt är det rätt segt, men det som känns som en oerhörd lättnad är att hon är en "tillsvidare" kontakt, det finns inget max antal träffar, det kommer vara "utifrån behov". Det var något jag verkligen pushade, att det skulle vara en kontakt så länge behovet finns ("tillsvidare"), men jag vet också att resurserna är små, därav att jag också sa att jag ville ha regelbundna men glesare träffar. För risken är att om jag vill ha en tätare kontakt så kommer den också vara "tidsbegränsad". Tråkigt att behöva ha taktik när jag för fram mina önskemål hos psykiatrin.
För med DBT:n känns det så himla jobbigt att det ska ta slut, jag önskar det också vore en kontakt utifrån behov.

Allt väntande med instanser här och där, kötider som är evinnerliga. Nu är åtminstone psykolog på habiliteringen färdigt, att jag ska få hjälp därifrån. Det som jag väntar på nu är att jag ska bli övertagen till en annan öppenvårdsavdelning nästa år (har hört att det är en låång kötid där..), få en specialistpsykiatriker i neuropsykiatri för centralstimulantian. Nu är det allmännpsyk som har hand om det. Sen att min läkare inte är specialist än gör att hon inte får göra några ändringar på CS medicineringen.

Sen vad som händer efter DBT:n verkar vara högst oklart. Det närmsta nu är att jag väntar på att få mitt jäkla läkemedelsmöte med farmakolog, specialistläkare och den nuvarande ST-läkaren. Men det tar så lååååång tid för ST-läkaren att fixa. Så frustrerande.
Ja just ja, smärtmottagningen har kickat mig då de inte kan göra mer säger läkaren (har säkert skrivit om det tidigare) och har skickat en återremiss till husläkaren. Det är något som jag känner mig besviken över, att jag blev kickad. Jag önskade egentligen någon vettig behovs medicin. Något starkare när det som är värst, det handlar liksom om typ 1-3 ggr/mån som jag känner att jag behöver något bättre mot smärtan. Men jag är ung, då måste man ha ont typ. För de vill inte ge en någon vettigt läkemedel. Har inte fått någon kallelse till husläkaren heller så måste ringa nästa vecka och tjata på dem.. Är så sjukt jobbigt att man måste vara på vården hela tiden för att något ska hända. I synnerhet när jag bara vill lägga mig och dö typ.

24 år, 13 olika läkemedel för denna dag

Psykiatrin vill ha ett möte (fast vi nyss hade ett) där det ska vara massa inblandade som vanligt. Bland annat en farmakolog (!!). Min förra läkare kommenterade ibland hur "hårt" medicinerad jag är. Underligt då det är han som har ökat o ökat o ökat.. Men nu har jag en ny läkare som vill ha hjälp av en farmakolog. Förhoppningsvis kommer en läkare som är specialist på neuropsykiatri, som har bättre koll på centralstimulantian på mötet. De vill veta hur alla mediciner och doser interagerar med varandra.

Men idag insåg jag faktiskt hur mycket piller jag stoppar i mig. Har 7 stående läkemedel och sen massa vid behov. Idag under dagen tog jag 6 olika vid behovsmediciner för diverse grejer, sammanlagt 13 olika läkemedel idag. Tycker det känns jäkligt mycket för en person på 24 år, men allt är relativt såklart. Så det kanske var en bra tanke där det med att en farmakolog ska vara med.

Har slutat reflektera över mängden mediciner på senare tid, jag tar det dem vill att jag ska ta typ. Känns sorgligt faktiskt. På 4 år så har jag kommit från 0-7 stående. Vid behov så har jag typ 10 olika nu om inte mer, vissa tas oftare än andra.. Många är pga biverkningar för de jag tar varje dag.
Mediciner för värk, koncentration, ångest, sömn osv

Vissa mediciner gör att jag känner att jag har ett liv värt att leva. Andra är säkert onödiga.
Men min fundering är, påverkar någon medicin mig psykiskt negativt? Det vet jag inte och jag vågar inte experimentera själv heller.

Ett liv, till vilket pris?

Känner mig rätt tömd på energi, mest bara är just nu. Orkar inte så mycket. Försöker göra saker jag tycker om, men det är svårt att vara glad.

DBT:n börjar bli jobbigt tycker jag. Beror på hemläxorna, tror det är pga att jag har ADD som gör det jobbigt. Det är svårt att ta tag i det, så himla mycket att fylla i, varje dag. Komma ihåg alla dessa färdigheter. Ska allt detta bara fastna sen?? Vill typ gå en till gång DBT känner jag redan nu, behöver en repetitionsrunda typ.
Sen så ska man känna sina känslor bla som färdighet, känna efter. För mig är tomheten tung, försöker känna vad jag egentligen känner när jag känner den. Det är mest ledsenhet, frustration, ångest, en blandning av olika känslor. När känslorna blir till tankar så är tankarna: Varför ska jag leva ett liv där jag må dåligt? Varför ska jag acceptera att må dåligt? Vad är det ens för liv att leva?

Det är tungt nu.

Ledig, triggad, det sociala spelet

Efter en tid med väldigt mycket att göra under en lång tid. Så kommer det nu 2 veckor som jag är helt ledig innan jag ska börja jobba. Känns konstigt, jag brukar annars vid lediga tider ha planerat in något suicidförsök. Eller ja, hade jag haft tabletter så kanske det hade blivit så ändå. Jag vill försöka ta hand om mig och vila. Starten på sommarschemat såg tung ut.

Men samtidigt känns det konstigt, jag vill skada mig. Jag vill ha tillbaka tabletterna. Jag börjar känna suget efter att spara igen. Jag känner mig triggad av allt möjligt just nu. Usch, känns jobbigt att inte göra något självdestruktivt. Tog en stesolid för en stund sen, trots det känner jag ett stort sug. Men inte ikväll, ikväll låter jag bli.

För övrigt så har jag funderat mer på att jag vill ha fler vänner men tycker det är svårt om vad man ska säga eller göra. Är jag för på? Pratar jag om tråkiga saker? Fel saker? Berättar jag för mycket om mig själv? Gillar ens personen att umgås med mig?
Det sociala är ett spel men ibland så träffar jag människor där jag inte behöver spela så mycket. Men känner de samma sak? Vill de också umgås med mig? För när det kommer in någon i ens liv som man vill lära känna, tror att det kommer bli en bra vän. Så vill jag ta till vara på det. För det händer väldigt sällan för mig. Men jag vet inte hur man gör. Jag är inte förtjust att skylla på diagnoser, men den förbannade asperger diagnosen försvårar mitt liv på flera plan.

Har du tagit benso? Kör inte bil då.

Är på väg till mina föräldrar, sitter på bussen nu. Sitter i linne, men när jag kommer fram så får jag sätta på en kofta. De vet inte om ärren. Orkar inte berätta heller. Med tanke att de hämtar upp mig med bilen och jag kommer köra hem så är det ännu lättare att se ärren..
Vill gärna köra tillbaka för jag vill inte köra hemma, tycker inte om att köra i större städer. Sen skriker min sambo när jag kör så blir så jäkla stressad. Pappa och min brorsa är tysta. Skriker inte om jag typ råkar vrida ratten för hårt och "skadar bilen".
Så jävla glad att jag hade körkort innan alla mina diagnoser ställdes. Hålla på att krångla med läkarintyg känns inte kul. Sen att de kan kräva läkarintyg då o då..
Hade velat ta släpkort o ev MC-kort, men skippar det pga nytt körkortstillstånd krävs. Skulle behöva ange alla diagnoser särskilt de neuropsykiatriska.
Känner vissa vars de måste vara helt inställda på sin CS-medicin innan de kan få det. Nackdelarna slår över. Jag vet att jag inte är en trafikfara. Jag har själinsikt, kör ex inte efter ha tagit stess. Gärna inte dagen efter heller.

Ärligt talat, jag tycker de som kör efter tagit benso är dumma i huvudet. Rraktionsförmågan sänks avsevärt. Att säga att "på mig gör det inte" är oftast bullshit. Klart att jag inte märker själv att jag påverkas kognitivt, men jämför jag mig med "nyktert" tillstånd så påverkas jag. Jag glömmer saker, gör små missar, missar saker som jag inte gör när jag inte tagit stess.
Sen klart att det finns undantag. Men alla verkar tro att de själva är undantagen, du är med största sannolikhet inte heller det fast du tror det. Jag erkänner, jag är inte ett undantag. Jag vill inte vara en fara för andra heller, tar jag stesolid en kväll så får någon annan köra.
Trampar jag någon på tårna? Vad bra, jag hoppas du gör ett vettigt val.

Ångest, impulsiv, allt är skit

Tog stesolid nyss, har sån ångest. Försökt tentaplugga men det går skitdåligt. Behöver förnya mitt stesolidrecept, har inte behövt förnya på månader. Vilket förvisso är bra, men jag är rädd att läkaren ska tro att jag inte behöver stess alls då. Skulle gå åt helvete då, kanske inte direkt men förr eller senare.

Minns inte om jag skrev det. Men tog massa tabletter på valborg, i självskadesyfte typ. Ville ta livet av mig egentligen, men skulle jobba söndagen så lät bli. Måste sköta mina plikter typ. Ångrade att jag tog jobbpasset dels för att jag ville dö och dels för att jag hade ett seminarium idag. Var inte alls förberedd, kände mig askass verkligen. Var en redovisning bland annat, kändes inte som jag hade koll alls, usch.

ALLTSÅ JAG VILL DÖ, NU! Jag orkar inte, har typ panikkänslor i kroppen. Vet inte varför jag mår så kasst. En annan medicin som jag tidigare har själv haft hand om, tvingade DBT-psykologen låsa in och ska delas. Vill ju ta massa av dem nu, men de delades idag. Såååå måste spara till en annan gång, senare i veckan, om jag känner som jag gör nu. Ska förövrigt förnya dem också. Vill inte berätta det för psykologen.. Att jag kommer förnya..

Började leta efter massa tabletter nyss och började peta i mig lite, sen ringde min sambo i mitt tablettletandet, bra tajming. Alltså, det här är inte mig, jag brukar inte vara såhär impulsiv. Har jag hamnat i en svacka? Eller är jag extra känsliga pga att jag sovit för lite? Svacka + lite sömn = dåligt

Har inte bytt mina norspanplåster, borde gjort det för ett par dagar sen. Har jag typ abstinens? Ska iaf duscha och byta en av dem. Vill byta båda, men kommer må så jävla illa imorgon då. Hatar detta illamående av opioider. På tal om norspan, blir ledsen när min smärtläkare säger att man kan ha dem i flera år o så. Skulle jag bli gravid så kan man också ha dem sa hon. Det gör mig ledsen, att inse att jag mer eller mindre kommer få leva med den här smärtan ett bra tag, eller resten av livet? Funderar lite på om smärtan beror på min snea rygg, efter att ha gymmat så har jag ont i ryggen där det är mer "böjt". Hm, ska nog gå till en sjukgymnast.

När jag ändå skriver om mediciner o så. Jag har sen i januari bara tagit en halv nitrazepam till natten. Lite självdisciplin på det, ibland kommer suget för en hel. Men bara tagit en hel 2 ggr. Men nu när vi ökat medikinet så är det svårare att somna. Vill inte gå upp till en hel tablett, var så jävla jobbigt att sänka till en halv tablett. Ingen rolig abstinens.

Känns bättre nu, tror stesoliden börjat verka, kanske lite av de andra tabletterna också? Aja, bara det är hanterbart och min sambo kommer hem snart så det är skönt. Hoppas ni andra haft en bättre kväll än vad jag haft!

Jag ser att jag har regelbundna besökare, trots att jag är inaktiv i perioder, ni får gärna lägga en liten kommentar, blir så glad när jag kommer in o ser att jag har kommentarer. Varje gång jag skriver det här så är det ingen som kommenterar haha.

Jag vill också..

Jag vill också ha massa vänner jag kan umgås med och inte sitta helt ensam på valborg.
Jag vill också kunna orka med skolan och sen ha massa tid för annat jag vill göra och inte vara helt slutkörd.
Jag vill också kunna orka med fritid, vänner, skola och jobba extra ibland utan att jag går in i väggen.
Jag vill också kunna få vänner relativt enkelt- och behålla dem.
Jag vill kunna umgås med människor en och en utan att hela tiden försöka ha ett manus i huvudet så det inte blir helt tyst.
Jag vill också kunna åka iväg till min familj och sen komma hem utvilad, inte vara ännu tröttare pga miljöombyten.
Jag vill också ha ett liv som inte varje litet moment tar enormt med krafter.
Jag vill kunna leva det liv jag drömmer om och inte känna mig begränsad av den jag är.
Jag vill så gärna.
Jag vill inte inse att det inte räcker med enbart vilja, för det finns ett stopp för mig, som leder till att jag blir utbränd.
Jag vill att världen runt mig ska åtminstone lite, anpassa sig för mig. Jag vill inte se sura miner på mina förslag, suckanden att det är lite omständigt.
Jag önskar att jag vågar säga till i större omfattning vad jag behöver. Att inte behöva bli dömd och granskad för diagnoser.
I min värld så är de få anpassningar jag önskar inte orimliga.
För ingen förstår, hur mycket jag anpassar mig för allt och alla. Anpassar mig för mitt eget liv. Medicinerar centralstimulantia i så pass höga doser att jag ska någonlunda ska orka kraven från samhället. För att orka skola/jobb samt ha en liten fritid.
Begär jag för mycket?
Jag har också drömmar, mål med mitt liv. Jag försöker numera begränsa dem så mycket det går och det gör mig ledsen.
Det gör mig så himla ledsen och uppgiven att det jag vill med livet kommer jag inte orka. Det känns som om jag har förlorat något. Något jag kanske aldrig haft..?
Men jag kommer inte ge upp, om det är dumt eller inte får visa sig. Jag får ta konsekvenserna då.
Men det jag önskar nu, är att inte behöva vara ensam idag.

Gruppterapin startad, känner mig triggad

Har i veckan varit med på första gruppterapin på DBT:n, var så nervös innan. Men det gick ändå rätt ok, vissa grejer tog jag upp som jag egentligen inte vill dela med mig. Som att jag tar medicin ett visst klockslag och att förtydliga att det inte är knark, så ingen får för sig nått. Lite sånt typ. Sen tycker jag ärligt talat att vissa saker känns som lågstadiet. Man ska vara övertydlig med typ allt enligt psykologen, för annars kan någon ta illa upp för minsta lilla.. Jag kanske är lite för kritisk?

Men, känner mig stressad. De pratar om att om att om någon har mkt ärr (läkta) så ska man exponera de långsamt. Att de gör en grej av det hela triggar mig, förstår inte på mig själv? Bara visa och kör utan att göra en grej av det önskar jag.. 

Mina armar ser ok ut, inget som behövs exponeras sakta. Det enda är benen men då jag ändå alltid har knästrumpor för o dölja så spelar det ingen roll för mig. Men det är att man pratar om det i gruppen som är jobbigt. 

Vet inte varför, men vill stoppa i mig massa tabletter.. Bara för att experimentera  ("självskada"), räkna pulsen och för varje gång jag tar extra desto mer går pulsen ner.

Jag kanske leker med elden. Jag vill egentligen inte, jag vill va stabil, men ändå så håller jag på såhär..

Ska öka dosen på medikinet, från 20 till 25 mg. Fick också lov av läkaren att testa ta morgon och lunchdosen av concerta tätare. Har hänt nån enstaka gång av misstag o effekten var jättebra och höll sig länge och stabilt. Så får se hur det blir, kanske bättre? Jag längtar tills jag får träffa en specialist inom neuropsyk för o prata mediciner, men det går seeeegt i mitt landsting. Han jag har nu är specialist o kan skriva ut, meeen han är inriktad på annat i psykiatrin, inte inom neuro tyvärr..

Jag vill optimera medicineringen!! Hoppas det blir en bra läkare jag får träffa inom neuro.. Hoppas jag inte behöver vänta så mkt längre till..

Vet inte vad jag vill med det här inlägget, känns bra att skriva av mig. Känner mig lite osammanhängande.

Stressad, pressad, smal och fin?

Blev ännu en liten paus.. Inte riktigt haft lusten att skriva..

Men men, nu känner jag att jag bara vill få ur mig lite.

Har kört med DBT:n ett tag nu, och jag känner mig sjukt stressad på något sätt. Att på ett år så ska jag vara "klar". Ska jag då må bra då? Ska jag då sluta skramla tabletter som en "nödutgång" ifall livet inte känns värt att leva? Hatar denna tidspress och dessa små pikar om den. Att under DBT:n ska jag inte skramla tabletter och lämna tillbaka allt (bara det är värsta ångesten!!!!) för att sedan när DBT:n är slut så kan jag göra vad jag vill, börja samla tabletter igen säger dem, bara inte under DBT... Tycker det är ett skitresonemang på något sätt. Ta en paus från skramlandet för att sedan så är det "ok" att göra det. Det är en del press på psykiatrin här i stan så kan inte få göra en till omgång DBT som jag har läst vissa har gjort i andra län. Då är det bara att ställa sig sist i kön igen... Jag tror att med min asperger så behöver jag bearbeta allt lite längre, att då hela tiden få tidspressen köras upp i ansiktet är inte en hit. Kommer förövrigt om någon vecka börja med gruppterapin och DEN har jag ångest för. Jag är livrädd att bli triggad eller att det ska bli massa "känslostormar" under själva sessionen från de andra deltagarna, eller att det kommer vara en "typisk" dramaqueen till borderlineperson som bara sabbar terapin för andra och mig. Kanske är fördomsfull, vem vet? Men bara starten av DBT triggade mig att börja med små överdoser igen, senast idag. Världens ångest har jag nu, tog ytterligare en tablett.. Kanske blir fler snart.. Att bara skriva om det här är triggande men också stressande.. Sen vill jag att det ska ta den tid det tar, inte bara hela tiden pusha pusha pusha för då slår jag backut nästan, för paniken av att mina tabletter ska försvinna är hemsk. Är ens DBT bra för mig om det blir såhär för mig, att det går bakåt? Eller kanske måste gå bakåt för sen framåt?

Sen är det tungt med DBT, jag ska både ha tid för den och skola.. Skolan suger verkligen musten ur mig. Har massa webbföreläsningar att kolla på inför imorgon och har inte ens kollat på en. Hatar dessa webbföreläsningar, önskar att skolan bara hade liveföreläsningar. Är glad att jag inte går en distansutbildning, skulle inte riktigt funka för mig om det var helt på distans. Men det som har hjälpt mig att fungera i vardagen och skolan är centralstimulantian.. Den slår terapin med hästlängder. CS om något har räddat mitt liv. Jag levde i princip i en dimma förut och nu har dimman lättat något. Äter dock höga doser. 2 st 54 mg concerta om dagen, nu är snabbverkande medikinet insatt på eftermiddagen som vi för någon vecka sen höjde dosen.. Jag kan nästan på klockan se när concerta börja verka, går ner, när medikinet börjar, dock svårt o känna när den går ur. Har inte några särskilda biverkningar, de jobbiga är hård puls. Sen tappad matlust.. Ligger under 50 kg nu, ca 19 i BMI. Gått ner från ca 21-22 i BMI. Många uttrycker sig positivt, jag ser starkare ut, mindre plufsig i ansiktet. Jag kanske har helt missuppfattat min kropp förut, tyckte inte jag var så tjock.. Men jag kanske var det..? Vill så gärna börja med dexamfetamin. Metylfenidat är uppenbarligen otillräckligt för mig med dessa doser samt att jag egentligen behöver högre. Men läkaren vägrar.. Samt att det skulle suga att börja om helt från början med en ny CS.. Hatar att leva i den psykvärld, hatar psykiatrin till viss del.. Hatar att vara deprimerad.

DBT, habiliteringen, VC läkare, smärtläkare..

Vaknade och mådde dåligt (som det brukar vara), mådde bättre efter en stund. Sen började det dala.. Rakt ner, kände panik, så mycket ångest. Tog en stesolid, tar i princip aldrig stess på dagen.. Skumt att det bara föll. Mår lite bättre nu.

Det händer mycket nu för mig i psykiatrin och i vården i allmänhet. Jag ska börja med DBT, har tackat ja. Började igår. Träffade min vanliga psykolog igår också och sa det.. Hon var snabb o avveckla våra samtal, trodde det skulle trappas ut, men nejdå. Träffar henne nästa vecka, sen sista gången om 4 veckor.. Usch mår så dåligt över detta. Sen är jag så sjukt arg gällande DBT:n, jag har stått i kö sen 2014 (!!!!) och hon sa att gruppterapin fanns det 2 tider i veckan att välja mellan. Jag sa att den som var på etermiddagen passade mig bäst, och då sa hon att den var full men ev. att någon skulle hoppa av o då kunde jag få den platsen. Helt sjukt ju, jag som har skola och saker och väntade så fucking länge på DBT!!! Ska ta upp det med henne nästa vecka. Annars kunde jag började den tiden i april (vet inte om det är en annan grupp då), vill inte vänta så länge, sjukt störande. För DBT är max ett år, går ej o förlänga, vill ta till vara på den tiden.. Är det någon som är sjukskriven så tycker jag att den får byta tid, faktiskt.

Jag är rädd också, för att om ca ett år så kommer jag få tillhöra en ny mottagning efter DBT:n och där verkar det svårare att få en psykolog kontakt.. Jag ska inte ta ut saker i förväg, men det känns jättejobbigt. Vill ha en psykolog, inte en samtalskontakt..

Sen har jag haft ett möte med habiliteringen, verkligen pushade att jag ville ha en psykolog därifrån, men det gick trögt. Jag vill ha en psykolog därifrån som jag träffar regelbundet men sällan, typ var 4:e vecka eller så. Att det ska vara en lång och bestående kontakt önskar jag mig. Men får se, det skulle bli ett möte med boendestöd, min psykolog (förmodligen den nya?), min läkare och en psykolog från habiliteringen. Jag var verkligen på, att om det skulle komma någon från habiliteringen så skulle det vara någon som kunde besluta om att jag skulle få en psykolog. Så, tror det blir en psykolog som kommer då. Men efter mötet därifrån kände jag mig sjukt missnöjd. Jag har väldigt många kontakter och sa det, att jag har mycket nu, det är svårt att trycka in nytt. De erbjöd kurser.. Sen förstod de att det skulle bli för mycket för mig. Sen började vi prata om mat, och jag skulle få träffa en dietist. Jag ifrågasatte att varför skulle jag ha tid för en dietist men inte med en psykolog men hon verkade inte ha ett bra svar på det. Fick en remiss från dietist igår.. Det verkar att alla som kommer till habiliteringen ska gå ett sorts program(?), verkade inte alls anpassat från individen.. Kände mig som en i mängden..

Har ett möte nästa vecka med en ssk om uppföljning av concerta.. Tycker ssk:n jag träffar är väldigt bra, han lyssnar verkligen. Men tråkigt att han inte har någon rätt att göra ändringar om medicineringen bara. Att det bara är uppföljning.. Vill ju så gärna byta CS, till elvanse, sen ha den korttidsverkande som liknar elvanse. Men läkaren är stenhård och säger nej till den korttidsverkande.

Har uppföljning nästa vecka med min smärtläkare också men då på telefon. Vi får se vad som händer. Jag vill ha något muskelavslappnande som är svagt, inte stess eller annat klassat.. Läste något om trigger point injection, ska fråga om det också. Ska också ta upp frågan att höja styrkan på plåstret, får se hur det går med det.

Sen om ca 1.5 vecka ska jag till VC och prata om mina sköldkörtelvärden som är förhöjda. Symtom på höjda värden är liknande som ADD symtomen, även smärta är ett symtom, depression. Jag började må sämre i början på sommaren redan då låg det för högt men VC läkaren sa inget om det, var hos en gynekolog i december som tog ett sånt prov, det låg ännu högre då och hon sa att om hon hade upptäckt det provet jag hade i somras så skulle hon medicinera mot det redan då. Jag har börjat fundera på att det jag o läkaren tror är ADD symtom egentligen är sköldkörteln? Till viss mån då. Att jag kanske kan sänka dosen concerta om jag får levaxin för sköldkörteln. Att jag kanske kan sänka dosen smärtmediciner också om jag får levaxin.
Det behöver såklart inte bero på sköldkörteln, men man vet aldrig. Tvivlar inte på att jag har ADD, men kanske en lägre dos CS räcker.

Läkemedlet som gör att dimman lättar..

Alltså concerta. Den har räddat mitt liv, men lite för mycket kanske? Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.
På morgonen innan jag vaknar är allt helvete på jorden, jag mår så fruktansvärt jävla dåligt. Det går inte att beskriva med ord hur dåligt jag mår. Sen tar jag morgonmedicinerna med bland annat concerta och efter typ 45 min så lättar allting upp. Jag är som i en dimma utan medicin, som att verkligheten är långt långt borta. Någon enstaka gång har jag missat lunch dosen och efter 2 timmar ungefär så bara växer tröttheten och dimman inuti mitt huvud. Jag orkar knappt hålla mig vaken på eftermiddagarna, jag kommer hem och bara lägger mig i soffan, orkar inte laga mat eller något. Men när jag tar concerta så orkar jag mer, jag klarar av lite mer. Inte alls lika mycket som en normalfungerande person, men ja det märks att jag blir lite mer "normal".

Men jag hatar att vara så pass beroende av en medicin. Men inte bara det, jag tycker också att jag har för liten dos. jag vill öka mer, mycket mer, läkaren säger att jag har en hög dos men jag tycker inte den är så stark... Jag är inte ute efter att bli normal, men jag vill ändå att det ska vara bättre än vad det är nu. Jag vill byta concerta till en annan centralstimulantia som jag har skrivit om tidigare.. Men läkaren vill ju inte riktigt det. "Patienter ska kunna påverka sin vård och behandling" sägs det, bullshit säger jag. Total jävla bullshit, framförallt gällande psykiatrin.
Men detta med att min vardag bara funkar med centralstimulantia tycker jag inte om, jag vill börja med antidepressiva för att kunna vara stabil lite mer jämt över dygnet, men läkaren tycker att antidepp är en dålig idé. Hur många psykiatriker säger nej till antidepp egentligen? Det är typ deras älsklingsmedicin. Så säger de nej.. Lite irriterande sådär.

Jag vill vara stabil jämnt över dygnet med ett annat läkemedel. Jag vill höja centralstimulantia. Men jag får biverkningar av concertan. Mitt blodtryck skjuter i höjden så fort jag slarvar med mat/träning, jag måste verkligen vara noga med vad jag äter och att röra på mig. Sen att min puls alltid ligger på 90 nånting är inte heller superkul. Risken för hjärt- och kärlsjukdomar ökar en aning för mig, är inte så förtjust över det faktumet. Funderar på att gå till vårdcentralen för det, kanske be om någon betablockare. Den medicinen som räddar mitt liv måste jag typ ha en annan medicin för biverkningar.. GAAH så jobbigt. Sen har jag lite fler biverkningar också, men de kan jag leva med. Att concerta påverkar hjärtat är det jag verkligen inte tycker om.

En önskan om att få somna in i snön..

Jag var ute och gick på promenad igår. Jag var på rätt bra humör när jag var ute och gick, sen kom jag till en kulle som hade en rätt ok utsikt. Jag fick idéen om att jag skulle lägga mig i snön för att få somna in för evigt. Jag gick en bit bakom kullen och la mig under ett träd. Jag hade musik i öronen, jag var glad för att jag hade fått chansen att få somna in, jag kollade på stjärnorna samtidigt. Men samtidigt fanns det en liten tanke i bakhuvudet att jag skulle misslyckas, för idéen hade kommit helt impulsivt och jag hade inte hunnit förbereda med tex att ta tabletter som hjälper till att man däckar. Men jag låg där och det kändes bra när jag långsamt blev kallare och kallare. Det var skönt med musik i öronen också.
Som sagt det var en impulsiv tanke utan någon förberedelse men visst, jag hade 2 stesolid i plånboken, men det skulle ta för lång tid innan de skulle börja verka förstod jag redan då (sen är 20 mg stess lite för lite)..
I vilket fall som helst, jag började skaka för att jag frös, tillslut skakade jag mer än vad jag klarade av och reste mig för att gå hem.. Jag stannade till någon gång när jag var på väg hem och satte mig bara i snön pga frustration, men för att någon minut senare resa mig och fortsätta gå. Jag känner mig så patetisk. Att jag inte är tillräckligt stark som person som bara kunde ligga kvar där.. Jag vet inte ens om det här klassas som suicidförsök? *Lägga sig i snön för att dö -skakar för mycket av kyla och går hem istället* HAHA, när jag läser meningen ser jag hur patetiskt det var. Mådde riktigt dåligt igår kväll över händelsen, känslan av att vara så fail typ.

Jag önskade mer hjälp av min psykolog men hon har inte tid.. Jag vill ju ses 2 ggr i veckan, men det hade hon inte tid för.. Frågade om det gick att andra gången skulle vara ett telefonsamtal istället för träff men det hade hon heller inte tid med.. För jag tror att om jag får mer intensiv hjälp så kommer jag må bättre.

Jag kanske ska tacka ja till DBT? Men det finns väl några lite "meeeh" över det hela. Jag självskadar inte i lika stor omfattning längre, rätt sällan faktiskt. Mycket av mina problem är kopplade till det neuropsykiatriska och då ffa min asperger, jag behöver alltså någon som är kunnig inom det området, vilket även andra psykologer har påpekat att om jag ska ha DBT så borde jag ha någon som har kunskap om neuropsykiatri.

Men sen en väldigt viktig aspekt, jag kommer må så enormt mycket sämre i början av behandlingen. I värsta så pass sämre att det kommer leda till en inläggning av anledning att jag kommer byta behandlare. Jag kommer få en grym separationsångest till min psykolog. Detta är väl pga att jag har asperger. Jag har svårt med nya personer i mitt liv, jag har enormt svårt för att viktiga personer i mitt liv försvinner. Detta kommer skapa en liten minikris hos mig själv.
Frågan är om det kommande året kommer vara lämpligt att byta terapi i? Men jag behöver också mer hjälp, men helst från den psykolog jag redan har.. Jag tror jag ska ta upp det här med min läkare faktiskt. Jag vet inte om han kan påverka något, men han är ändå högst upp i "kedjan".

Stressad och läkarbesök imorgon

Jag mår skit. Jag mår ännu värre än sist, det blir mer och mer svart.
Jag har alldeles för mycket i skolan, det är långa dagar och jag ska hela tiden "prestera". På något sätt så lyckas jag prestera -än så länge. Men orken börjar försvinna, jag är fruktansvärt stressad. Det är långa dagar och jag har ingen ork än att vila när jag kommer hem. Idag är jag dock något piggare.
Jag borde verkligen dra ner på takten, jag borde prata med studievägledaren om hur man kan dra ner på takten men ändå bli klar med hela terminen.
Imorgon ska jag till läkaren, jag hoppas det går bra. Var en månad sen sist, tidigare har det alltid varit var tredje vecka jag träffade läkaren men han ändrade till var fjärde... Känns som en jättestor skillnad trots att det bara är en vecka. Känner mig lite övergiven av psykiatrin faktiskt, jättejobbigt. Låter nog lite överdramatisk.

Men ska prata om läkaren om concerta iallafall, vill höja. Har 54 mg kl. 8 + 18 mg kl. 14. 54 mg går ut efter 5 timmar, och 18 mg räcker inte för att fylla på. Vill egentligen höja på morgonen också, men men vi får se vad han tycker ska ske.
Det var så bra i början när höjningarna gick så snabbt, kom snabbt upp i den dosen. Läkaren var inte så förtjust i att det gick så fort då han tyckte det var svårt att utvärdera. Jag tyckte dock det var bra, och jag vill fortsätta på det spåret!
Jag vill egentligen ha något som håller 4-5 timmar för att sen "fylla på", när det slutar verka så vill jag att det ska gå ut ur kroppen ganska snabbt för att inte sabba sömnen. Jag menar, funkar verkligen 54 mg kl 14? Kommer det gå ut över sömnen? (Han kommer knappast höja så mycket på en gång).

Det jag inte vågar är att ta bort concertan på morgonen då jag blir på så mycket bättre humör efter den men som dock avtar vid 12 tiden. Om jag ska må som jag gör på förmiddagen hela dagen så måste det typ bli 54 mg x 3 på en dag.
Skulle vilja prova något annat som jag kan prova på eftermiddagen. Jag vill veta hur de olika sorterna av centralstimulantia känns. Jag menar, jag har provat massvis olika psykofarmaka, varför inte prova med olika sorters cs till det känns perfekt? Meeeen läkaren är lite seg tråkigt nog.

Jag hoppas iallafall att mitt blodtryck och puls ligger bra imorgon. För det känns som man är lite körd om det inte skulle göra det. Har dock gått ner i vikt pga stress (inte avsaknad av hunger pga concerta) och jag hoppas att det inte gör allt för mycket.

När jag inte lyckas nå mina drömmar

Jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag är så trött och stressad.
Jag orkar inte mer, jag har tusen grejer att fixa och den lilla gnistan jag har kvar för att orka leva/överleva börjar sippra ur.
Jag önskar jag var normal och frisk. Jag önskar att skolan skulle gå bra, ha vänner som jag kan umgås med regelbundet, kunna ha det fint och städat hemma, träna mer, jag önskar att jag hade tiden att lägga på mitt största intresse, men det jag önskar mest är att må bra.
Men jag kämpar på ändå, jag har ändå en sambo som betyder allt för mig, jag har familj trots att de bor nästan 2 timmar bort (önskar att det var närmre dock), vi hade turen att få ett förstahandskontrakt på en lägenhet vi aldrig trodde vi skulle få, jag har en nära kompis som trots att vi kanske inte pratar med varandra på ett tag så känns allt naturligt ändå.
Jag är glad för de fina sakerna jag har i livet, men jag vill bara må bra, kunna hantera vardagen och få allt och funka. Jag hatar mina neuropsykiatriska diagnoser som bara förstör för mig.

Jag kämpar också för mina drömmar, både rätt kortsiktiga och längre drömmar.
Jag vill bli klar med höstterminen och allra helst vårterminen också. För att sen i sommar kanske köpa en katt.
Önskar också att tatuera mig nästa sommar.
De lite längre drömmarna är att ta examen som det skulle vara planerat alltså januari 2017. Få ett jobb jag trivs med för att få erfarenhet och tillslut få ett jobb jag absolut vill göra.
Må bra, för att sen kunna skaffa barn. Spara för att köpa hus som är nära naturen. Sen lite andra drömmar också såklart.

Men jag måste ha delmål också, mitt främsta är att klara denna omtenta för att kunna börja vårterminen, och få till att jag tränar en gång i veckan, även att måendet ska gå mot det bättre och inte sämre för varje dag som går nu. Mina tre delmål, och alla känns som om det går åt helvete med.

Kruxet är att om jag inte når mina delmål för att tillslut nå mina större mål så blir jag helt förkrossad. Jag vill att allt ska gå enligt planerna och när det inte gör det så blir jag knäckt och bestämmer mig för att skita i allt och ta livet av mig. Jag vet att jag måste träna på det. Men det är svårt, så jävla svårt.

Ibland funderar jag på om jag är så pass psykisk sjuk att jag faktiskt inte kan nå alla mina drömmar, framförallt att ha ett hus och barn. Jag är så rädd för det, för jag vill verkligen inte bo i en lägenhet resten av livet för att jag inte klarar att jobba. Den tanken skrämmer mig, och jag skulle inte klara av att orka leva då.

Concerta i en vecka

Har käkat concerta i snart en vecka nu och jag märker en liten liten skillnad. Kan hålla lite bättre fokus på föreläsningar vilket är skönt. Sen gäspar jag inte hela tiden, skönt det med. Men annars njaae, men det är en låg dos också. Men som vanligt så har jag biverkningar som alla läkemedel jag tar.. Jag känner en stress inne i kroppen, kan ej sova på dagen (kanske bra ändå?) och pulsen ökar. Det är pulsökningen som skrämmer mig, för jag är så rädd att de tar ifrån mig medicinen.. Det lilla positiva jag känner från den vill jag ha kvar i mitt liv, för jag känner att med en rätt dos så skulle centralstimulantia göra mitt liv väldigt mycket enklare. Bara jag inte får så mycket biverkningar..

Men det störande med concerta är att den håller i ett par timmar, sen försvinner de positiva effekterna men bieffekterna är fortfarande kvar. För vill jag gå och vila på eftermiddagen så går det inte att somna. Den ska vara långtidsverkande så jag förstår inte varför allt det positiva försvinner?
Imorgon ska jag till sjuksköterskan som ska hålla koll på det där med centralstimulantia. Han ska kolla puls, blodtryck och vikt tydligen. Hoppas jag inte behöver gå dit en gång i veckan.. Fattar inte hur jag ska klämma in det i mitt schema.. Med skola, psykolg, läkarbesök var tredje vecka, boendestöd och diverse mer stöd som jag har i min vardag. Känner mig rätt kass faktiskt som har så mycket stöd, både kommun och landsting..
Jag tyckte jag hade fullt upp med alla dessa möten i våras när jag var sjukskriven, men att klämma in skolan i det hela. Då jävlar, då är dagarna fulla.
Nu ska jag smörja min ärrskadade hud och hoppas krämen trollar bort ärren. Men har blivit sugen på att självskada igen.. Inte något nytt sår utan i mitt stora centimer tjocka ärr. För det ärret känns jävligt hopplöst att det ska bli fint. I profil så ser man hur det buktar in. Inte snyggt alls. Vill helst av allt bara sprätta upp det och sen tejpa det fint. Men jag tror det kommer bli väldigt kladdigt, och det kommer förmodligen gå snett nånstans i processen. Men sugen är jag ändå.
Aja, godnatt med er.

Äntligen centralstimulantia

Jag känner mig så oerhört trött och allt känns så tungt och meningslöst. Jag har haft mycket den senaste veckan och igår började skolan och jag vet inte hur jag ska klara allt.. Jag mår så dåligt. Får mer och mer självmordstankar och vill bara sova, men att sova ger mig också ångest. Så verkligen inget känns bra nu.

MEN igår så fick jag träffa min vanliga ordinarie läkare och han skulle sätta in concerta!! Han ringde idag och hade fixat en sjuksköterska som kunde följa upp mig så jag fick receptet på telefon. Får till och med ha ansvar över den medicinen själv!! Eller ja, han berättade att han hade sagt till kommunsköterskan att hon skulle säga till boendestödet att de skulle övervaka. Men det blir ingen delning på den, så skönt!

Det är jättebra nyheter, men känslan av meningslösheten är ändå så starkt där. Jag borde ha blivit gladare än vad jag blivit. För 2 veckor sen hade jag blivit överlycklig men nu känns det mest tomt. Hatar denna tomhet. Nu när mörkret och hösten börjar komma så känns det ännu värre..

Hur ska jag klara allt?

Men det känns lite lättare med att han satt in concertan, trots hopplösheten.. Nästa gång kanske han tar min ångest på allvar innan allt börjar spåra.. Kanske.

Men imorgon är det dags och se om centralstimulantia funkar! Försöker ha låga förhoppningar så att jag inte blir allt för besviken, men jag har ju väntat så länge, så mycket hopp finns på denna typ av läkemedel.

Viktnedgång

Jag har varit så obeskrivligt trött de senaste 2 veckorna, jag har ingen aning om varför. Beror det på att jag slutade jobba? Att det blev en mini-krasch? Att jag har ätit dåligt? Jag tror det blev en sorts mini-krasch efter jobbet, jag var inte riktigt redo efter sjukskrivningen och definitivt inte redo på 100% jobb.

På tal om att äta dåligt, vissa dagar har jag i princip inte ätit någonting. Har varit dålig på att äta hela sommaren pga stress.
Nu börjar jag få bekräftelse av vissa från min omgivning att jag har gått ner i vikt. Jag blir jätteglad av att höra det. Men min sambo säger att han börjar bli orolig, att det börjar gå för mycket åt ätsörningshållet... Så jag känner att jag måste bort från det lite, men samtidigt blir jag glad av komplimangerna!! Jag har aldrig varit överviktig, utan när jag blev 20 år så började jag gå åt normalhållet då jag alltid var underviktig när jag yngre då jag hade svårt för olika sorters mat, konsistenser osv. När jag flyttade hemifrån började jag äta onyttigare och jag köpte mat jag tyckte om, så då kom det till normalvikt. Men jag har saknat att vara underviktig, jag kände mig mer "speciell", svårt att förklara riktigt. Jag kände mig inte tråkigt normal då, utan jag stack ut mer. Jag åt inte dåligt medvetet, var absolut inge ätstörning, hade väldigt svårt för mat bara, förmodligen är det neuropsykiatriskt. Jag var alltid dålig socialt sett så på något sätt så hade jag något som var unikt, 'det smala'. Trots att vissa tyckte jag var äckligt smal, så kändes det ändå okej. Nu saknar jag den känslan.

Men jag läser vissa bloggar där personerna lider av ätstörningar av diverse slag, och det verkar inte göra dem lyckligare.
Jag vet att jag måste kämpa emot trots komplimangerna jag får för jag blir bara triggad av att äta mindre då, för det kommer förmodligen leda till ännu mer problem än vad jag redan har. Jag måste bli nyttigare, men inte sluta äta. Men för mig är det lättare att sluta äta än att bli nyttig. Jag vill känna mig "speciell" igen.

Kan jag inte få hjälp med fler saker samtidigt?

Jag funderar mycket över skolan, om jag kommer lyckas slutföra min utbildning.. Jag har 2 omtentor till hösten, men jag jobbar också så jag har inte all tid i världen att plugga.. Sen är det stora bekymret som är att jag har svårt o sitta still och koncentrera mig. Det har varit svårt tidigare terminer, men nästa termin har jag hört är ganska lugn, men jag önskar att jag inte har några rester inför kommande termin och det tror jag är svårt att lyckas med. Jag är osäker på om jag ens klarar en av dem där tentorna..

Ser fram emot att börja med centralstimulantia, men jag är rädd att läkaren tvekar att sätta in det med tanke på hur mycket jag tjatat om hur dåligt jag mått med ångesten, ffa då jag inte har någon behovsmedicin längre, för det är det som har satt igång ångestcirkeln som jag nu längre inte kan bryta. 

Men det är bara vänta o se, snart bara en månad kvar innan jag ska träffa honom, nervös! Önskar han kan hjälpa ångesten och sätta in centralstimulantia samtidigt och inte är sådär jobbig och "vill göra en sak i taget". Men jag vill inte! Jag vill att saker och ting ska ske på direkten!