När jag inte lyckas nå mina drömmar

Jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag är så trött och stressad.
Jag orkar inte mer, jag har tusen grejer att fixa och den lilla gnistan jag har kvar för att orka leva/överleva börjar sippra ur.
Jag önskar jag var normal och frisk. Jag önskar att skolan skulle gå bra, ha vänner som jag kan umgås med regelbundet, kunna ha det fint och städat hemma, träna mer, jag önskar att jag hade tiden att lägga på mitt största intresse, men det jag önskar mest är att må bra.
Men jag kämpar på ändå, jag har ändå en sambo som betyder allt för mig, jag har familj trots att de bor nästan 2 timmar bort (önskar att det var närmre dock), vi hade turen att få ett förstahandskontrakt på en lägenhet vi aldrig trodde vi skulle få, jag har en nära kompis som trots att vi kanske inte pratar med varandra på ett tag så känns allt naturligt ändå.
Jag är glad för de fina sakerna jag har i livet, men jag vill bara må bra, kunna hantera vardagen och få allt och funka. Jag hatar mina neuropsykiatriska diagnoser som bara förstör för mig.

Jag kämpar också för mina drömmar, både rätt kortsiktiga och längre drömmar.
Jag vill bli klar med höstterminen och allra helst vårterminen också. För att sen i sommar kanske köpa en katt.
Önskar också att tatuera mig nästa sommar.
De lite längre drömmarna är att ta examen som det skulle vara planerat alltså januari 2017. Få ett jobb jag trivs med för att få erfarenhet och tillslut få ett jobb jag absolut vill göra.
Må bra, för att sen kunna skaffa barn. Spara för att köpa hus som är nära naturen. Sen lite andra drömmar också såklart.

Men jag måste ha delmål också, mitt främsta är att klara denna omtenta för att kunna börja vårterminen, och få till att jag tränar en gång i veckan, även att måendet ska gå mot det bättre och inte sämre för varje dag som går nu. Mina tre delmål, och alla känns som om det går åt helvete med.

Kruxet är att om jag inte når mina delmål för att tillslut nå mina större mål så blir jag helt förkrossad. Jag vill att allt ska gå enligt planerna och när det inte gör det så blir jag knäckt och bestämmer mig för att skita i allt och ta livet av mig. Jag vet att jag måste träna på det. Men det är svårt, så jävla svårt.

Ibland funderar jag på om jag är så pass psykisk sjuk att jag faktiskt inte kan nå alla mina drömmar, framförallt att ha ett hus och barn. Jag är så rädd för det, för jag vill verkligen inte bo i en lägenhet resten av livet för att jag inte klarar att jobba. Den tanken skrämmer mig, och jag skulle inte klara av att orka leva då.