Habiliteringen

Ser nu att jag uttryckt mig helt muppigt i början, började skriva inlägget i onsdags men skrev klart på fredagen därav den knäppa formuleringen. "I onsdags var jag hos habiliteringen..." ska det egentligen stå, jag hade inte tagit massa tabletter och var påverkad medan jag skrev haha

Idag onsdags jag hos habiliteringen, och träffade för första gången psykologen jag kommer ha där. Med henne kommer jag ha individuella samtal kring mina funktionshinder och då i fokus på min asperger, men även ADD. Det kändes bra att prata med henne, det kändes som om hon förstod mig bättre än många andra psykologer/vårdpersonal. Hon har också jobbat inom den vanliga psykiatrin, så det känns som om hon har en bättre helhetsbild, att "hela" jag kan bli behandlad inte utvalda delar av mitt psyke. Hon kan knyta ihop bla ångesten med mina funktionshinder (hatar f.ö. ordet funktionshinder). Det här var bara det första samtalet, men jag känner mer hopp nu. Kommer dock träffa henne rätt glest, ska träffa henne nästa vecka igen och sen ca 1 ggr/mån. På så sätt är det rätt segt, men det som känns som en oerhörd lättnad är att hon är en "tillsvidare" kontakt, det finns inget max antal träffar, det kommer vara "utifrån behov". Det var något jag verkligen pushade, att det skulle vara en kontakt så länge behovet finns ("tillsvidare"), men jag vet också att resurserna är små, därav att jag också sa att jag ville ha regelbundna men glesare träffar. För risken är att om jag vill ha en tätare kontakt så kommer den också vara "tidsbegränsad". Tråkigt att behöva ha taktik när jag för fram mina önskemål hos psykiatrin.
För med DBT:n känns det så himla jobbigt att det ska ta slut, jag önskar det också vore en kontakt utifrån behov.

Allt väntande med instanser här och där, kötider som är evinnerliga. Nu är åtminstone psykolog på habiliteringen färdigt, att jag ska få hjälp därifrån. Det som jag väntar på nu är att jag ska bli övertagen till en annan öppenvårdsavdelning nästa år (har hört att det är en låång kötid där..), få en specialistpsykiatriker i neuropsykiatri för centralstimulantian. Nu är det allmännpsyk som har hand om det. Sen att min läkare inte är specialist än gör att hon inte får göra några ändringar på CS medicineringen.

Sen vad som händer efter DBT:n verkar vara högst oklart. Det närmsta nu är att jag väntar på att få mitt jäkla läkemedelsmöte med farmakolog, specialistläkare och den nuvarande ST-läkaren. Men det tar så lååååång tid för ST-läkaren att fixa. Så frustrerande.
Ja just ja, smärtmottagningen har kickat mig då de inte kan göra mer säger läkaren (har säkert skrivit om det tidigare) och har skickat en återremiss till husläkaren. Det är något som jag känner mig besviken över, att jag blev kickad. Jag önskade egentligen någon vettig behovs medicin. Något starkare när det som är värst, det handlar liksom om typ 1-3 ggr/mån som jag känner att jag behöver något bättre mot smärtan. Men jag är ung, då måste man ha ont typ. För de vill inte ge en någon vettigt läkemedel. Har inte fått någon kallelse till husläkaren heller så måste ringa nästa vecka och tjata på dem.. Är så sjukt jobbigt att man måste vara på vården hela tiden för att något ska hända. I synnerhet när jag bara vill lägga mig och dö typ.

Ångest, impulsiv, allt är skit

Tog stesolid nyss, har sån ångest. Försökt tentaplugga men det går skitdåligt. Behöver förnya mitt stesolidrecept, har inte behövt förnya på månader. Vilket förvisso är bra, men jag är rädd att läkaren ska tro att jag inte behöver stess alls då. Skulle gå åt helvete då, kanske inte direkt men förr eller senare.

Minns inte om jag skrev det. Men tog massa tabletter på valborg, i självskadesyfte typ. Ville ta livet av mig egentligen, men skulle jobba söndagen så lät bli. Måste sköta mina plikter typ. Ångrade att jag tog jobbpasset dels för att jag ville dö och dels för att jag hade ett seminarium idag. Var inte alls förberedd, kände mig askass verkligen. Var en redovisning bland annat, kändes inte som jag hade koll alls, usch.

ALLTSÅ JAG VILL DÖ, NU! Jag orkar inte, har typ panikkänslor i kroppen. Vet inte varför jag mår så kasst. En annan medicin som jag tidigare har själv haft hand om, tvingade DBT-psykologen låsa in och ska delas. Vill ju ta massa av dem nu, men de delades idag. Såååå måste spara till en annan gång, senare i veckan, om jag känner som jag gör nu. Ska förövrigt förnya dem också. Vill inte berätta det för psykologen.. Att jag kommer förnya..

Började leta efter massa tabletter nyss och började peta i mig lite, sen ringde min sambo i mitt tablettletandet, bra tajming. Alltså, det här är inte mig, jag brukar inte vara såhär impulsiv. Har jag hamnat i en svacka? Eller är jag extra känsliga pga att jag sovit för lite? Svacka + lite sömn = dåligt

Har inte bytt mina norspanplåster, borde gjort det för ett par dagar sen. Har jag typ abstinens? Ska iaf duscha och byta en av dem. Vill byta båda, men kommer må så jävla illa imorgon då. Hatar detta illamående av opioider. På tal om norspan, blir ledsen när min smärtläkare säger att man kan ha dem i flera år o så. Skulle jag bli gravid så kan man också ha dem sa hon. Det gör mig ledsen, att inse att jag mer eller mindre kommer få leva med den här smärtan ett bra tag, eller resten av livet? Funderar lite på om smärtan beror på min snea rygg, efter att ha gymmat så har jag ont i ryggen där det är mer "böjt". Hm, ska nog gå till en sjukgymnast.

När jag ändå skriver om mediciner o så. Jag har sen i januari bara tagit en halv nitrazepam till natten. Lite självdisciplin på det, ibland kommer suget för en hel. Men bara tagit en hel 2 ggr. Men nu när vi ökat medikinet så är det svårare att somna. Vill inte gå upp till en hel tablett, var så jävla jobbigt att sänka till en halv tablett. Ingen rolig abstinens.

Känns bättre nu, tror stesoliden börjat verka, kanske lite av de andra tabletterna också? Aja, bara det är hanterbart och min sambo kommer hem snart så det är skönt. Hoppas ni andra haft en bättre kväll än vad jag haft!

Jag ser att jag har regelbundna besökare, trots att jag är inaktiv i perioder, ni får gärna lägga en liten kommentar, blir så glad när jag kommer in o ser att jag har kommentarer. Varje gång jag skriver det här så är det ingen som kommenterar haha.

Lite ljusglimtar bakom ångesten

Har varit en sån jävla tung dag idag. Har hjälpt pappa idag med diverse grejer på sjön och är helt slut i kroppen. Vädret blev bara värre o värre o allt blev sååå tungt.
Men samtidigt var det skönt på nått sätt för då tänker jag inte så mycket på ångesten i mig utan är i nuet, så himla skönt. Älskar o vara ute, är inte alls förtjust över när det blir kväll för då kommer bara den äckliga ångesten över mig. När jag kom hem så vilade jag o sen åkte vi o handlade o nu sitter jag här.. Mår dåligt, har ångest, försöker dämpa med stesolid.
Pratade med smärtläkaren i veckan o tog upp bla att jag ville höja styrkan på plåstrena o det gick bra. Sa också att jag inte ville ha någon mer höjning efter det för vill inte gå på så stark medicin och hon tyckte det var vettigt (livrädd för den sk "missbrukarstämpeln") sen som vanligt så kommer kommentaren att man är ung.. Ibland känns det inte som man får vara riktigt smärt/ångestlindrad pga ålder.. Vill egentligen ha någon bättre behovsmedicin som är lite starkare som jag kan ta när det är som allra värst typ 1-2 ggr/v men får se lite hur jag ska framföra det. Har bara alvedon 665 mg o ipren, funkar för det mesta men ibland så behövs något mer. Inte ofta, men vissa tillfällen är smärtan förjävlig o då behövs det.
Jag är mer smärtlindrad mellan skulderbladen o nacken men armarna känns konstiga på något sätt?
Imorgon när jag byter plåster så sätter jag bara på det ena och på måndag det andra för o jämföra om det känns någon skillnad.
DBT:n känns bra, mår dåligt av tanken att jag lämnar min gamla psykolog bara. Gruppterapin löste sig att jag börjar i april och det var egentligen bättre än o börja nu, så det känns bra. Men min nya psykolog är hur snäll som helst. Det känns sjukt skönt.
För övrigt har jag o mitt ena syskon fått en gåva från våra föräldrar, en rätt stor gåva.. Är sjukt glad, men vissa av mina andra syskon kommer nog inte bli så glada. Men samtidigt, varför får inte mina föräldrar göra vafan dem vill med sina ägodelar/pengar? Varför ska de hålla på o tänka på när de dör av saker de gör av sig av med när de lever? Det är deras prylar liksom. Hatar giriga människor.
Men inga papper är påskrivna, lite sånt ska ordnas. Men som sagt, det här är något jag är väldigt glad över.

DBT, habiliteringen, VC läkare, smärtläkare..

Vaknade och mådde dåligt (som det brukar vara), mådde bättre efter en stund. Sen började det dala.. Rakt ner, kände panik, så mycket ångest. Tog en stesolid, tar i princip aldrig stess på dagen.. Skumt att det bara föll. Mår lite bättre nu.

Det händer mycket nu för mig i psykiatrin och i vården i allmänhet. Jag ska börja med DBT, har tackat ja. Började igår. Träffade min vanliga psykolog igår också och sa det.. Hon var snabb o avveckla våra samtal, trodde det skulle trappas ut, men nejdå. Träffar henne nästa vecka, sen sista gången om 4 veckor.. Usch mår så dåligt över detta. Sen är jag så sjukt arg gällande DBT:n, jag har stått i kö sen 2014 (!!!!) och hon sa att gruppterapin fanns det 2 tider i veckan att välja mellan. Jag sa att den som var på etermiddagen passade mig bäst, och då sa hon att den var full men ev. att någon skulle hoppa av o då kunde jag få den platsen. Helt sjukt ju, jag som har skola och saker och väntade så fucking länge på DBT!!! Ska ta upp det med henne nästa vecka. Annars kunde jag började den tiden i april (vet inte om det är en annan grupp då), vill inte vänta så länge, sjukt störande. För DBT är max ett år, går ej o förlänga, vill ta till vara på den tiden.. Är det någon som är sjukskriven så tycker jag att den får byta tid, faktiskt.

Jag är rädd också, för att om ca ett år så kommer jag få tillhöra en ny mottagning efter DBT:n och där verkar det svårare att få en psykolog kontakt.. Jag ska inte ta ut saker i förväg, men det känns jättejobbigt. Vill ha en psykolog, inte en samtalskontakt..

Sen har jag haft ett möte med habiliteringen, verkligen pushade att jag ville ha en psykolog därifrån, men det gick trögt. Jag vill ha en psykolog därifrån som jag träffar regelbundet men sällan, typ var 4:e vecka eller så. Att det ska vara en lång och bestående kontakt önskar jag mig. Men får se, det skulle bli ett möte med boendestöd, min psykolog (förmodligen den nya?), min läkare och en psykolog från habiliteringen. Jag var verkligen på, att om det skulle komma någon från habiliteringen så skulle det vara någon som kunde besluta om att jag skulle få en psykolog. Så, tror det blir en psykolog som kommer då. Men efter mötet därifrån kände jag mig sjukt missnöjd. Jag har väldigt många kontakter och sa det, att jag har mycket nu, det är svårt att trycka in nytt. De erbjöd kurser.. Sen förstod de att det skulle bli för mycket för mig. Sen började vi prata om mat, och jag skulle få träffa en dietist. Jag ifrågasatte att varför skulle jag ha tid för en dietist men inte med en psykolog men hon verkade inte ha ett bra svar på det. Fick en remiss från dietist igår.. Det verkar att alla som kommer till habiliteringen ska gå ett sorts program(?), verkade inte alls anpassat från individen.. Kände mig som en i mängden..

Har ett möte nästa vecka med en ssk om uppföljning av concerta.. Tycker ssk:n jag träffar är väldigt bra, han lyssnar verkligen. Men tråkigt att han inte har någon rätt att göra ändringar om medicineringen bara. Att det bara är uppföljning.. Vill ju så gärna byta CS, till elvanse, sen ha den korttidsverkande som liknar elvanse. Men läkaren är stenhård och säger nej till den korttidsverkande.

Har uppföljning nästa vecka med min smärtläkare också men då på telefon. Vi får se vad som händer. Jag vill ha något muskelavslappnande som är svagt, inte stess eller annat klassat.. Läste något om trigger point injection, ska fråga om det också. Ska också ta upp frågan att höja styrkan på plåstret, får se hur det går med det.

Sen om ca 1.5 vecka ska jag till VC och prata om mina sköldkörtelvärden som är förhöjda. Symtom på höjda värden är liknande som ADD symtomen, även smärta är ett symtom, depression. Jag började må sämre i början på sommaren redan då låg det för högt men VC läkaren sa inget om det, var hos en gynekolog i december som tog ett sånt prov, det låg ännu högre då och hon sa att om hon hade upptäckt det provet jag hade i somras så skulle hon medicinera mot det redan då. Jag har börjat fundera på att det jag o läkaren tror är ADD symtom egentligen är sköldkörteln? Till viss mån då. Att jag kanske kan sänka dosen concerta om jag får levaxin för sköldkörteln. Att jag kanske kan sänka dosen smärtmediciner också om jag får levaxin.
Det behöver såklart inte bero på sköldkörteln, men man vet aldrig. Tvivlar inte på att jag har ADD, men kanske en lägre dos CS räcker.

Ibland så ger vården en ångest

Vaknade idag och som vanligt mådde jag jäääättedåligt. Snoozade lite först och surfade på telefonen och efter ett tag så vände mitt humör och det var helt ok. Dock så behövde jag superstressa med tanke på att jag låg kvar en stund. Men så skönt att känna hur det svängde. Kan väl bero på concerta kickade in, men idag kändes det som om det inte bara var det det gör mig lite glad. Det kan bero på att jag sov typ stora delar av kvällen igår, men det kändes som om det var något mer, ger mig liiiite hopp iallafall.
Lite lite av ångesten gällande skolan har släppt också då jag har fått en mentor som hjälper mig att strukturera upp lite. Haft mentor förra hösten också, men det var en gammal pensionerad lärare för programmet jag går på och jag hade alltid lite ångest innan jag träffade henne. Min nuvarande känns det mycket bättre med och jag har turen att det är någon som går samma program som jag går och jag känner ingen ångest inför henne. Det kändes bra första gången vi träffades med samordnaren och det kändes också bra när vi träffades själva tidigare i veckan.

Var hos vårdcentralen idag också, förnyade recept bland annat och pratade lite om hur det skulle bli när jag går över från smärtmottagningen till vårdcentralen gällande medicinerna jag har blivit ordinerade därifrån. Jag går fortfarande hos smärtenheten men jag ville vara lite förberedd hur det skulle bli typ när det går till vårdcentralen, när jag bokade tiden önskade jag träffa en läkare som jobbade fast där och inte var hyrläkare. Jag träffade honom, det kändes bra och jag listade mig hos honom efteråt. Första läkaren jag träffade på vårdcentralen var nämligen en sån idiot.

Jag ville träffa läkare hos vårdcentralen i förväg med tanke på att jag är nojig att när jag går över till vårdcentralen och kanske får olika hyrläkare, eller att jag bara förnyar recept på recept hela tiden. Jag är då rädd för att risken att någon inte vill förnya mina recept då med tanke bland annat på en av mina mediciner jag har mot smärta är mina smärtplåster som är narkotikaklassade. Risken finns att någon läkare tycker jag är "för ung" för starka mediciner (vissa läkare höjer på ögonbrynen och tycker jag äter för mycket mediciner för min ålder) och därigenom inte vill skriva ut fler plåster till mig.
Då sitter jag där, utan plåster. med fruktansvärd smärta och kommer förmodligen då ha skitsvårt att få någon annan som kan skriva ut om en läkare gör den bedömningen att inte skriva ut. Med risken att de tror att jag typ är en missbrukare om jag ändå tjatar. Den där "missbrukarstämplen" jag har läst om, som jag är så rädd över att få.. Fast jag aldrig har missbrukat.

Aja, men det känns bättre nu. Läkaren sa att när jag är färdig hos smärtenheten då kommer jag bli aktuell hos vårdcentralen och de kommer göra vad smärtenheten har bestämt. Bra bra. Dock när vi pratade om plåstren om de fungerade och så, så spände han ögonen i mig och frågade "Hur ofta byter du dem?", vilket jag svarade "En gång i veckan.." och han verkade mjukna upp då jag gör enligt ordination. Så det visade sig att min oro faktiskt inte är helt obefogad när det gäller mina plåster.
Så nu i efterhand så känns det väldigt bra att jag faktiskt gick i förväg till vårdcentralen och träffade en läkare som också kändes bra som tur var som jag kunde lista mig hos. För att minska risken att saker och ting skiter sig gällande framförallt med mina smärtplåster eller någon annan medicin.

Skitstörande att det ibland är vården som gör att man får ångest gällande saker och ting.

Typisk borderlinebrud?

Det är tungt nu. Väldigt tungt. Jobbet börjar tära på mig mer och mer, jag försöker räkna ner till sista dagen. Snart bara 2 veckor kvar, hoppas att jag inte blir förstörd på den tiden. Jag håller på att brytas ner sakta men säkert, men jag vill inte det. Jag som var på bättrings vägen.. Jag vill inte falla i tusen bitar igen.
Jag ska jobba 5 dagar i rad nu och det känns så himla tungt. Hade jag inte jobbat så mycket så hade jag mått mycket bättre, jag visste att jag skulle behövt vara sjukskriven längre. Men det är svårt när man inte har råd, jag skulle inte fått någon ersättning under sommaren och jag behöver erfarenheten.
Men nästa vecka har jag 3 lediga dagar sammanlagt, så skönt. Ska bara ta mig igenom dessa 5 dagar. Förhoppningsvis utan att ha knäckts på mitten.

Jag längtar tills jag ska träffa min läkare igen. Jag hoppas han hjälper mig på något sätt. Jag önskar att han sätter in stesolid igen men jag känner på mig att det inte kommer ske. Jag vill bara kunna bryta ångestspiralen, sen är stesolid muskelavslappnade också, så då skulle jag slippa vakna jättestel och ha ont. Den hjälpte mot min smärtproblematik.
Men jag har ett litetlitet hopp om att den sätts in igen, så jag har något vid behov. Tills dess, så låter jag mina sår vara fuktiga så de är lätta att få upp igen. Antingen något som lugnar, eller skära mig, så känner jag. Vill att läkaren ska veta det, men kommer inte berätta. För jag kommer låta som en typisk bordelinebrud då. Men jag kanske är en sådan?

När jag läser om människor som skriver om borderline som att de skär sig för uppmärksamhet. Jag tror att mitt självskadande eskalerade under den första inläggningen inte bara för att det minskade ångesten utan även för att jag blev sedd då. Jag fick uppmärksamhet, jag hade mått dåligt så länge och när jag märkte att folk reagerade och även började hjälpa mig till stor del pga det så fortsatte det. Sen gick skärandet över till endast ångestlindring efter ett tag och jag blev fast i skiten. Jag gjorde inte det medvetet för att bli sedd, utan det hände bara omedvetet nu när jag tänker tillbaka. Vården skulle aldrig ha reagerat när det eskalerade. Sånt ska inte behöva ske för att man ska få hjälp

Men även känslan över att jag kanske manipulerar också. Min sambo säger att jag gör det ibland mot andra. Men jag ser det som att jag väljer mina ord.. Men det kanske är att manipulera? Jag gör inte det mot de i min närhet. Men har gjort det då och då vid vissa tillfällen speciellt inom vården.
Jag skäms så jävla mycket över att tänka på det, att jag kanske är en typisk borderlinebrud? En sådan folk ser ner på?
Jag skär mig inte längre för att bli sedd, men jag väljer fortfarande mina ord ("manipulerar") ibland.
Dock så hoppar jag inte in och ut i olika relationer utan har varit med min sambo ett tag nu. Kan då svänga i humöret kraftigt ibland. Sen hotar jag inte heller, eller ja, vissa i vården har väl trott att jag hotar. Men jag har aldrig sagt något som jag inte skulle göra. Så nu är det inte så ofta folk inom vården tror att jag hotar, jag är bara väldigt ärlig.
Jag tror inte folk som inte känner mig eller de som bara känner mig ytligt skulle tro att jag har denna diagnos då jag inte är så utåtagerande.

Men jag mår så dåligt när jag läser om personer som skriver om personer med borderline i olika forum, att man inte borde vara vän med sådan, inte heller bli tillsammans med någon med den diagnosen, utan man ska bara fly från en sådan människa. Jag skadar ingen annan med min diagnos, det är mig själv jag skadar.
När jag läste sammanfattningen av den neuropsykiatriska utredningen så stod det att jag var varm, snäll, hjälpsam, öppen och rak. Men det kanske inte spelar någon roll, jag kanske är en sådan man borde fly ifrån?

kontrollbehov

Har varit helt värdelös på att skriva här. Men har varit superstressad framförallt över jobbdelen. Det verkar som om det har löst sig, men man vet aldrig. De kanske ångrar sig som de andra gjorde. Så är himla orolig.
Sen är jag orolig över den neuropsykiatriska utredningen. Den börjar ju nästa vecka!! Vad kommer den egentligen visa? Åhh, jag hatar att inte veta, vill ha kontroll. Vill veta vad som är fel med mig eller vad som inte är fel.
Sen har de skjutit upp den dagen som jag kommer få diagnosbeskedet med en vecka. Så nu är det 3 veckor innan jag kommer få reda på diagnos istället för 2 veckor. Jag vill veta nu!

Det smärtstillande plåstret jag fick utskrivet har hjälpt lite, är så glad över det. Men det har varit lite jobbiga biverkningar. Fått lite huvudvärk, illamående, vart förstoppad. Hoppas det är övergående. Har också känt mig lite gladare sen jag började med plåstret.
Sen har min nya sömnmedicin nitrazepam hjälpt jättemycket med sömnen. Jag sover mycket djupare och känner mig någonlunda utvilad när jag vaknar. Behöver heller inte vila lika mycket på eftermiddagarna längre.
Självskadandet har inte skett så jättemycket på sistone, det är väl bra. Men suget börjar komma tillbaka, inte lika bra.

humörsvängningar

Mitt humör har verkligen varit upp och ner. På morgonen kan jag typ ha bestämt mig för att ta livet av mig för att några timmar senare så vill jag kämpa mot ett normalt liv. Tur att jag har boendestöd som kan stötta mig och vända mitt humör till det bättre.
Jag var hos smärtläkaren i onsdags och ja.. Jag blev mest besviken, hon sa att det inte fanns så mycket att göra.. Men fick utskrivet ett smärtplåster, norspan. Får se om det funkar. Någon som provat?
Sen kunde man väl höja en av medicinerna jag har nu och kanske prova en tredje.. Sen var det inte så mycket mer, utan typ smärtrehabilitering som var att gå hos psykolog eller sjukgymnast eller vad det var. Antar att det är för att lära sig acceptera sin smärta och lära sig kunna hantera den. Känner mig mest uppgiven.. Vill inte ha ont. Men har inte lika ont i ryggen och händerna åtminstone. Men nacken och huvudet värker..
Blev erbjuden ett jobb idag, wohooo. Sen såg jag i min mail att jag skulle ringa en annan som jag har varit på intervju hos, men det mailet var skickat i onsdags, ska ringa på måndag. Hoppas det inte är försent bara. Så kanske ett till jobberbjudande? Aja, är glad att det har vänt till det positiva på jobbfronten.

Nu sjunker mitt humör igen, var på rätt bra humör för en halvtimme sen, nu vill jag lite halvt dö. Är så trött på dessa svängningar.

Borde betala mina räkningar idag.. Men orkar inte.. Men måååste verkligen, har en försening, så ska försöka leta rätt på min bankdosa. Så skiten blir gjord.

Imovanedimma

Just nu ligger jag i sängen och har ont, jävligt ont. Har legat för många timmar. Tog en stesolid igår med en annan medicin, eller ja 3 tabletter av den. Av den kombon så slutar jag nästan tänka och det är så skönt, jag känner liksom inte så mycket. Sen däckar jag, men jag har ingen ångest över att jag kommer somna, för annars har jag alltid det. Så somnade vid 21, blev väckt vid 00 och gjorde mig iordning sen slocknade jag igen. Men vaknade 03.30 pigg, tog en imovane, insåg att jag inte kommer somna för jag är pigg pga hunger. Gick upp, innan jag åt så fick jag för mig att jag skulle göra rent mitt sår och skära i det gamla, sådär mitt i natten i en imovanedimma. Ville ta bort den utstickande delen av ärrvävnaden, men det gick inte så bra, utan det var ju fortfarande slamsigt inuti, som tur var så gav jag mig där och fortsatte inte medan jag var lite halvt borta av imovane.

Sen om jag inte somnar i tid på imovane så sover jag skitkasst vilket jag nu gjorde.

Sen har jag tagit mina morgonmediciner för sent idag, så kommer vara på aspissigt humör också, underbart. Mår så jävla dåligt.

Imorgon träffar jag läkaren och jag lovar han kommer plocka bort den jäkla medicinen som jag tar med stesolid med tanke på att ordinationen på det läkemedlet inte är så. Definitivt om jag nämner att det blir lite tyngre att andas när jag tar dem. Men hittar inget i fass om det så kanske är placebo? Då kanske han låter mig ha kvar det? Eller så nämner jag inte det med andningen. Får se. Snälla läkare hjälp mig med min ångest.

På onsdag träffar jag äntligen smärtläkaren, hoppas hon kan och vill hjälpa mig. För annars är det inte värt att leva mer om jag ändå bara har ont.

vill förstöra mig

Idag har det inte varit någon vidare dag heller. Började att jag vaknade med migrän.. Woho.. Tog massa värktabletter och fick sen jätteont i magen istället.. Tar ju så mycket ipren, treo och alvedon så min mage börjar krascha trots att någon läkare satte in omeprazol (plötsligt menar jag med att en dag på avdelningen så hade jag en extra tablett som ingen hade sagt att de hade satt in, men men). Men jag har hellre ont i magen än nacke/rygg/huvud, pest eller kolera typ. Jag vet ju att det kan leda till magsår så som jag håller på, men på ett sätt känns det ändå bra. Att få förstöra min kropp.

Sen skulle jag vara ensam ikväll, kände att jag inte fixade det och gick till stan (för att inte sitta hemma och må dåligt), käkade dock på donken.. Så inte så bra med det. (Men duktigt av mig att jag gick hemifrån trots att jag mådde som jag gjorde). Men jag kom hem, skar mig lite lite i benet, i ett gammalt sår, som jag vill få upp sakta men säkert.. Känner mig sjuk i huvudet (men det är jag väl också) som gör så. Men det enda jag vill är att få ångesten att minska, iallafall för ett tag..
Men nu känns det lite bättre, har tagit stesolid så ångesttankarna åker inte lika snabbt i huvudet, mitt huvud hänger inte riktigt med. Så skönt. Ska titta på serie nu, orange is the new black har jag börjat följa. Jag kan relatera lite till huvudkaraktären, för hon sitter inlåst precis som jag har gjort tidigare på psyk.

Jag känner mig så fruktansvärt tragisk som skriver hela tiden om hur jag vill göra illa mig. Men det är det mina tankar kretsar kring just nu. Är det någon annan än jag som har liknande tankar?

Hopp?

Idag har jag haft det ganska okej, inte mått så jättedåligt, dock haft ont. Hade läkarsamtal idag och det gick jättebra. Skrev ner en planering och visade läkaren som godkände allt. Så att allt blir fixat till utskrivningen, så jag kommer med största sannolikhet komma hem på tisdag. Han godkände till och med att prova gabapetin mot smärta! Så känner lite hopp, jag vill verkligen att den ska funka. Kommer inte få prova den förrän efter helgen dock, aja.

På lördag har jag dagpermission och ska vara hemma, hoppas det kommer kännas bra.

Är glad att jag lyckades styra upp allt, fundera på mediciner, boendestöd.. Fick veta idag att jag blir erbjuden DBT, vet inte om jag väljer förstärkt öppenvård eller den vanliga versionen. Det är väntetid på båda, samt att jag kommer få vara sjukskriven ännu längre om jag väljer förstärkt öppenvård, vill helst undvika det.

Ångesten börjar smyga på så ska försöka hitta på något annat.

jag vågade inte

Jag är så jäkla trött idag, tog tre timmar för mig att somna fast jag har stilnoct, fattar inte varför den inte funkar. När jag inte somnar på den får jag hallisar, människor som stirrar på mig. Så jävla obehagligt. Ska be om jag kan få tillbaka imovane, problemet med den är att jag blir så torr i munnen att mina tänder typ faller av. Alla dessa biverkningar..

Har haft så himla ont på sistone också, om det inte ska räcka med ångesten liksom. Tar så mycket värktabletter, alvedon, treo, ipren, voltaren.. Kombinerar vissa fast man inte ska. Men jag är desperat, jag vill bara ha bort smärtan.

Har ju fått remiss till smärtkliniken, men jag är så rädd att de inte vill hjälpa mig. För första läkaren jag träffade på vårdcentralen ville inte skicka remiss dit då han sa "Alla som har ont kan inte få remiss dit, då det skulle det bli fullt där". Min psykläkare tyckte jag skulle boka tid hos en annan läkare på vårdcentralen. Sagt och gjort, den läkaren skickade en remiss och var väldigt ödmjuk till skillnad från den förra.

Jag har i höstas pratat med en som jobbar på smärtkliniken som sa att de kunde hjälpa mig, att det inte var några problem..

Men jag är så orolig, tänk om de inte vill hjälpa mig? Vem ska då hjälpa mig med värken? Jag vill inte leva såhär.

När jag var 15 grät jag när jag gick förbi en järnväg, för att jag inte vågade lägga mig över spåret, för jag hade så ont och ville inte leva så. Vill inte nu heller, men nu kanske jag vågar?