Svarta stunder

Jag vill ärligt talat inte må såhär. Jag vet att jag för ett par timmar skrev att mitt liv är hanterbart, men ibland så kommer stunder (som nu) under dagen att allt bara känns så tungt, svart och funderingar på hur jag ska kämpa vidare pga att jag mår så dåligt.
Inte riktigt att jag vill ta livet av mig, men att jag vill ha hjälp.. Men hur?
Psykolog - (nån vecka 2) max 1 ggr/v
Läkare - 1-2 ggr/halvår
Men det är för lite för mig.
Sure, sen finns slutenvården. Men jag är inte suicidal så det är inget alternativ och om jag var det så hade jag fortfarande inte velat.
Jag önskar tätare kontakt med öppenvården, men det är bara massa prat om resurser som inte finnas.. Och att jag snart måste glesa ut DBT-kontakten, då de behöver ta in fler patienter för kön håller på att växa igen... Woho. Så jävla kul att höra (eller inte). Jag bryr mig ärligt talat inte om kön växer, jag vill ha hjälp därifrån tills jag vet vad jag kommer få för hjälp efter DBT:n. Inte bara skicka ut mig för att jag har gått ut deras program, det betyder ju inte att jag är frisk bara för att jag gått klart DBT.

Mår sämre igen

Det känns som om mitt mående håller på att dippa lite nu. Jag känner mig allmänt nere och tom inombords, och jag skadade mig själv också i lördags. Trodde aldrig jag skulle göra det igen, eller ja aldrig är väl kanske att ta i. Men jag trodde jag var längre bort än vad jag faktiskt är. Det är väl det största varningstecknet, självskada. Har hållit mig borta från detta i över 1 år, så det känns väldigt segt att tiden nollades.

Jag vet inte vad dippen kommer ifrån. Visst det är kämpigt med jobbet, men det känns inte som om det bara är jobbet. Är på slutet av DBT:n, vart jag hamnar sen är det ingen som vet mer eller mindre. Så det är också något som är stressande. Jag mår bäst av att ha en trygg kontakt med psykiatrin. Så för tillfället så känns det rätt otryggt, kommer jag ens få mer behandling? För på den nya mottagningen jag kommer hamna så har jag fått höra att det inte är så mycket hjälp att förvänta sig därifrån. I remissen står att jag ffa vill ha psykodynamisk terapi, men just nu så blir jag glad så länge det är en stabil psykologkontakt oavsett inriktning. Men det känns också rätt skönt att DBT:n snart är över. Vissa grejer kommer jag ta med mig, men det finns vissa saker inom DBT som jag personligen ogillar väldigt starkt.
Jag hoppas att den nya mottagningen prioriterar mig, för bristfällig hjälp kan bli en stor bidragande faktor till en ev. sjukskrivning (om man bortser från faktorn "personligt lidande"). Har definitivt ingen lust att bli sjuk, vill jobba och spara pengar. Sen ta tjänstledigt några månader och åka på en långsemester. Hade varit sjukt najs.

Måste sova snart.. Saknar att kunna åka hem till mina föräldrar så ofta som jag gjorde när jag pluggade och träffa vänner lite oftare. Sure, jag hade mycket mer ångest när jag pluggade. Den där prestationsångesten bokstavligen knäckte mig ett par gånger. Men jag var friare, kunde styra min tid på ett helt annat sätt än vad jag gör nu. Mitt schema kommer inte bli flexiblare förrän i sommar...

4 dagar kvar

Det enda jag gör är att jobba.. Orkar inget annat. Mitt schema började så pissigt, inte många lediga dagar.. 4 dagar kvar och sen 3 dagar ledighet, behöver verkligen det.
Har inte så mycket till liv utanför jobbet, det enda är att jag försöker träna någon gång i veckan. Men det är allt typ.
Haft sjukt mycket ångest senaste perioden, vet inte vad det beror på. Finns ärligt talat inte så mycket som lindrar den, dessa DBT färdigheter funkar knappt. Försöker öva på det. Det som funkar är typ stesolid och jag hatar det. Tar bara när det verkligen krisar. Sen känner jag mig typ svag när jag tar en stesolid typ att jag borde klara ångesten utan tabletter. Sen vill jag inte bli beroende.

Nu måste jag sova. 4 dagar kvar.

Ett liv, till vilket pris?

Känner mig rätt tömd på energi, mest bara är just nu. Orkar inte så mycket. Försöker göra saker jag tycker om, men det är svårt att vara glad.

DBT:n börjar bli jobbigt tycker jag. Beror på hemläxorna, tror det är pga att jag har ADD som gör det jobbigt. Det är svårt att ta tag i det, så himla mycket att fylla i, varje dag. Komma ihåg alla dessa färdigheter. Ska allt detta bara fastna sen?? Vill typ gå en till gång DBT känner jag redan nu, behöver en repetitionsrunda typ.
Sen så ska man känna sina känslor bla som färdighet, känna efter. För mig är tomheten tung, försöker känna vad jag egentligen känner när jag känner den. Det är mest ledsenhet, frustration, ångest, en blandning av olika känslor. När känslorna blir till tankar så är tankarna: Varför ska jag leva ett liv där jag må dåligt? Varför ska jag acceptera att må dåligt? Vad är det ens för liv att leva?

Det är tungt nu.

En lögn

Imorgon har jag tenta. Jag vet inte om jag kommer klara den, den är stor. Jag har försökt plugga så gott jag kan, men det är svårt när man mår dåligt.

Efter tentan ska jag lämna mina tabletter till psykologen, de läkaren skrev ut o missade informera sköterskan på kommunen. Så jag behöll de gamla tabletterna.
Men efter tentan så vill jag dö. Jag vill ta det som det kommer. Ca 80% att jag sväljer tabletterna. Tar jag tabletterna så ska jag ändå gå till psykologen, risken finns att hon ringer polisen så jag blir efterlyst om jag inte kommer. Är inte så sugen på det direkt. Med stor sannolikhet är att jag hamnar på akuten, att hon tvingar dit mig när jag träffar henne. Men jag hoppas det blir "för sent".

Träffade läkaren idag. Berättade om mina planer, att jag tar det som kommer efter tentan. Att jag kanske väljer att ta mitt liv. En bit in i samtalet började han prata om vårdintyg. Eller att jag skulle lämna tabletterna idag. Kände panik, ångrade att jag berättade. Lovade läkaren att jag inte skulle ta dem och lämna dem efter tentan.
Jag ljög. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete över det, jag hatar att ljuga. Den läkaren kommer sluta, jag har han haft till o från i ca 3,5 år. Sen det sista jag gör är att ljuga. Han var riktigt bra.
Sen ser det inte snyggt ut i journalen där jag säger först att jag ska ta livet mig o sen tar tillbaka det. Typ manipulativt? Men skulle han skriva vårdintyg idag så skulle jag inte kunna göra tentan imorgon, en hemsk tanke. Jag vill ge tentan ett försök.

Det som gör mig lite ledsen är att en intox är inte så lätt att dö på. Men jag ger det ett försök. Överlever jag så lovar jag att ge DBT:n och livet en chans. Men ett sista försök vill jag göra för att försvinna från livet. Väljer jag att göra det så kommer jag även svika min sambo, min familj.. Det är ett jobbigt beslut, men till 80% har jag bestämt mig.
Mår så dåligt, det är tungt.

Förstör för mig själv

Det är som om jag är 2 delar just nu gällande DBT:n o då tabletterna. Ena delen av mig vill plugga till tentan jag har om 2 veckor, försöka hänga lite med min familj o sambo. Vara ute i solen och försöka må bra och va lite ordentlig typ.
Den andra delen av mig vill inte lämna tillbaka tabletterna till min psykolog, men ska jag göra det så ska jag också ta massa för o överdosa/halvkasst försök till o dö innan jag gör det. Kanske inte ta alla men bara ta jävligt många, vara så självdestruktiv på vägen dit det bara går. Hämnas på läkaren för det var hans miss att jag fick dem här tabletterna. Vara så jobbig jag bara kan.
Jag blir så jävla trött på den delen av mig. Så barnslig del. Vad vill jag ens uppnå med att göra det? Det stör mig att jag inte riktigt vet, jag vet inte varför jag känner så. Det som är så sinnessjukt jobbigt är att jag i princip har bestämt mig att det inte kommer gå att lämna tillbaka dem, att jag ska ta dem. En stor del av mig vill inte att jag gör det. Jag tycker inte det är värt det. Jag vill inte ta dem.
Det kommer ge konsekvenser, på flera olika sätt om jag gör det.
Sen om jag tar massa tabletter, hamnar på akuten ev. psyk osv så försvinner massa tentapluggsdagar.
Snälla snälla snälla, kan den förståndiga delen av mig vinna? Inte mitt trotsiga och barnsliga jag.
Men slutar hon bara tjata på mig att lämna tabletterna till henne så kommer detta aldrig behöva ske.

Tvingad o lämna tabletter, en liten intox på köpet

Min psykolog tjatar på mig om dem förbannade tabletterna som jag har sparat som jag har ifall jag bestämmer mig för att jag inte orkar med det här livet mer. Psykologen jag hade innan DBT:n pratade inte om tabletterna hon lät det bero. Var hon orolig så kom det upp men annars inte. Men nu när jag har börjat på DBT:n så har jag blivit så jäkla triggad. För tabletterna har varit en sån stor trygghet för mig. Jag kan bara bestämma mig för att det här är slut nu. Nu ger jag upp, för jag klarar inte att må såhär. Om jag har tabletterna.

Jag var hos läkaren i torsdags, han höjde medikinet och jag bad om han kunde göra en akutbeställning av apodosen, vilket han gjorde. Men för ett par veckor sedan när jag hade ett stort möte med boendestöd, habiliteringen, psykiatrin där min gamla psykolog och läkare var med, och DBT psykologen. Vi kom bland annat fram till att jag får hämta apodosen själv, men direkt efter när jag kommer hem så möter jag upp boendestödet som låser in mediciner och sen delar för en vecka. MEN han glömde att meddela kommunsköterskan som sedan säger till boendestöd att en ny rulle kommer o byta ut den gamla mot den nya. Jag sa ingenting till boendestödet.. Hämtade ut den och har den hemma nu.. Men berättade det här för psykologen. Jag ska lämna alla mina tabletter till henne, jag lämnade allt förutom den extra rullen.. Men innan jag cyklade iväg till psykologen så fick jag en sån ångest att lämna mina tabletter så jag svalde endel av dem. Inte bra. Vårt samtal blev långt, efter ett tag kände jag mig trött och påverkad.. Som jag har känt tidigare efter intoxer.. Hon såg att jag var trött men trodde det berodde på att vi satt extra länge..

Men hon blev orolig, så vi sms:ade hela kvällen.. Jag fick massa konstiga symtom.. Men ville inte åka in för jag tyckte det var en "för liten" intox. Innan jag skulle sova så kändes det som om min hjärna var upphettad. Jätte obehaglig känsla. Känns bättre idag, men känner mig fortfarande lite hängig. Man ska ju inte komma påverkad till terapin.. Men hon sa att det var bra att jag kom... Att jag var påverkad var ju pga att jag skulle ge bort mina älskade tabletter.. Jag kände av intoxen hela kvällen..

Måste lämna rullen nästa vecka.. Det är det sista "extra" jag har.. Jag tror inte jag kommer kunna hantera det. Kommer säkert bli så att en kvart innan vi ses så kommer jag ta massa. Har pratat med henne om jag då ska boka av tiden med henne med väldigt kort varsel.. Men hon visste inte, hon skulle prata med sina kollegor..

Har sån jävla ångest över det här!!!! Det är så förbannat jävla jobbigt!!! KAN HON INTE BARA LÅTA MINA TABLETTER VARA!!!!

Gruppterapin startad, känner mig triggad

Har i veckan varit med på första gruppterapin på DBT:n, var så nervös innan. Men det gick ändå rätt ok, vissa grejer tog jag upp som jag egentligen inte vill dela med mig. Som att jag tar medicin ett visst klockslag och att förtydliga att det inte är knark, så ingen får för sig nått. Lite sånt typ. Sen tycker jag ärligt talat att vissa saker känns som lågstadiet. Man ska vara övertydlig med typ allt enligt psykologen, för annars kan någon ta illa upp för minsta lilla.. Jag kanske är lite för kritisk?

Men, känner mig stressad. De pratar om att om att om någon har mkt ärr (läkta) så ska man exponera de långsamt. Att de gör en grej av det hela triggar mig, förstår inte på mig själv? Bara visa och kör utan att göra en grej av det önskar jag.. 

Mina armar ser ok ut, inget som behövs exponeras sakta. Det enda är benen men då jag ändå alltid har knästrumpor för o dölja så spelar det ingen roll för mig. Men det är att man pratar om det i gruppen som är jobbigt. 

Vet inte varför, men vill stoppa i mig massa tabletter.. Bara för att experimentera  ("självskada"), räkna pulsen och för varje gång jag tar extra desto mer går pulsen ner.

Jag kanske leker med elden. Jag vill egentligen inte, jag vill va stabil, men ändå så håller jag på såhär..

Ska öka dosen på medikinet, från 20 till 25 mg. Fick också lov av läkaren att testa ta morgon och lunchdosen av concerta tätare. Har hänt nån enstaka gång av misstag o effekten var jättebra och höll sig länge och stabilt. Så får se hur det blir, kanske bättre? Jag längtar tills jag får träffa en specialist inom neuropsyk för o prata mediciner, men det går seeeegt i mitt landsting. Han jag har nu är specialist o kan skriva ut, meeen han är inriktad på annat i psykiatrin, inte inom neuro tyvärr..

Jag vill optimera medicineringen!! Hoppas det blir en bra läkare jag får träffa inom neuro.. Hoppas jag inte behöver vänta så mkt längre till..

Vet inte vad jag vill med det här inlägget, känns bra att skriva av mig. Känner mig lite osammanhängande.