Förstör för mig själv

Det är som om jag är 2 delar just nu gällande DBT:n o då tabletterna. Ena delen av mig vill plugga till tentan jag har om 2 veckor, försöka hänga lite med min familj o sambo. Vara ute i solen och försöka må bra och va lite ordentlig typ.
Den andra delen av mig vill inte lämna tillbaka tabletterna till min psykolog, men ska jag göra det så ska jag också ta massa för o överdosa/halvkasst försök till o dö innan jag gör det. Kanske inte ta alla men bara ta jävligt många, vara så självdestruktiv på vägen dit det bara går. Hämnas på läkaren för det var hans miss att jag fick dem här tabletterna. Vara så jobbig jag bara kan.
Jag blir så jävla trött på den delen av mig. Så barnslig del. Vad vill jag ens uppnå med att göra det? Det stör mig att jag inte riktigt vet, jag vet inte varför jag känner så. Det som är så sinnessjukt jobbigt är att jag i princip har bestämt mig att det inte kommer gå att lämna tillbaka dem, att jag ska ta dem. En stor del av mig vill inte att jag gör det. Jag tycker inte det är värt det. Jag vill inte ta dem.
Det kommer ge konsekvenser, på flera olika sätt om jag gör det.
Sen om jag tar massa tabletter, hamnar på akuten ev. psyk osv så försvinner massa tentapluggsdagar.
Snälla snälla snälla, kan den förståndiga delen av mig vinna? Inte mitt trotsiga och barnsliga jag.
Men slutar hon bara tjata på mig att lämna tabletterna till henne så kommer detta aldrig behöva ske.