En svacka?

Nu var det länge sen jag skrev här. Utan att gå in på det så djupt så har mitt liv tagit en helomvändning, om det är bra eller dåligt får tiden utvisa.

Jag försöker jobba på, men min kropp orkar inte att jobba heltid. Kroppen börjar ta stryk. Jag har gått ner ytterligare i vikt. Såg att jag skrev i inlägget i april att jag vägde något under 45 kg. Nu väger jag ganska precis 40 kg. För jag saknar orken till att laga mat när jag jobbar så mycket.

Så just nu är jag sjukskriven 50%..
Det jobbiga med att väga så här lite är att hjärnan inte orkar tänka och denna trötthet som inte går att vila bort.
Det är inte bara jobbet som har bidragit till att jag gått ner i vikt utan massa annat skit i mitt liv som har gjort att de senaste snart 2 månaderna har varit tungt och omotiverande att leva. Jag har inte orkat ta hand om mig själv helt enkelt. Inte orkat bry mig.

Läkaren pratar om risken för hjärtstopp om jag går ner ytterligare i vikt. Vet inte om han säger det för att skrämmas eller om det är så. Oavsett har jag svårt att ta in det och förstå allvaret. Har försökt skärpa mig och äta bättre plus att dricka dem äckliga näringsdryckerna. Hoppas jag lyckas hålla det en längre tid. Den jäkla tröttheten suger verkligen livsgnistan ur mig. Och det kanske är därför jag återvänt till bloggen och skriver det här inlägget? Att jag börjar hamna i en djupare svacka?

Längre läkemedelslista och en vikt under 45 kg

Har under den här veckan börjat på antidepp. Har börjat på en ny mottagning och läkaren där tyckte det var en bra idé att jag skulle prova, efter att jag nämnde att jag önskade få testa sertralin igen. Han tyckte dock att nertrappningen av lamotrigin skulle pausas, då det är mycket i livet för mig med nytt jobb osv. Jag kände mig lite irriterad, då jag har färre biverkningar sen de sänkte från 300 mg till 200 mg i vintras.

Sååå att en till medicin lades på innan den andra sattes ut känns ärligt talat skittråkigt, för just nu känns det så ledsamt att hämta ut min feta apodospåse och inse att jag är ganska tungt medicinerad.
Men nästa gång så kanske han sänker lamotrigin! Vi kom överens om att jag skulle få en tät läkarkontakt, varannan månad, senast var tredje månad. Det känns bra, trodde inte det skulle gå att få en sån tät läkarkontakt på den här mottagningen. Han skulle också ta över stesolid utskrivningen, vilket känns ok. Då jag själv tar hand om stesoliden nu, så avsa sig den förra läkaren sig ansvarat (trots att han lovade i somras att han kunde skriva ut till mig i åratal och att jag inte behövde oroa mig...) att skriva ut stesolid. Men att den nya läkaren kan tänka sig att fortsätta skriva ut känns ändå bra, var sjukt orolig att han inte skulle vilja det. Att jag skulle få en läkare som typ är benso-motståndare. Benso är ju knappast optimalt, men det har nog gått typ 10 månader mellan de senaste recepten. Då hade jag ändå inte helt slut på tabletter.
Så jag anser nog att jag kvalar in på den gruppen som käkar benso ganska ansvarsfullt. Eller så kanske jag lever i förnekelse och försöker lura mig själv? Men det tror jag inte haha.

Har ångest inför nästa vecka. Önskade jag var ute och festade idag (och inte skriver ett tråkigt blogginlägg), men kände att jag inte orkade, har en sjukt intensiv jobbvecka framför mig och känner inte för att ligga bakis hela morgondagen.
Var tvungen att sjukskriva mig för 2v sen pga migrän, troligen pga att jag slarvat med mat (väger under 45 kg...) och träning. Så vill inte riskera migrän nästa vecka, känns rätt tråkigt att behöva sjukskriva sig när jag är såhär ny på jobbet.
Nu ska jag sova.
Läste igenom inlägget nu och känner mig lite nedslagen. Jag väger inte ens 45 kg och läkemedelslistan har blivit längre. Jag trodde jag var på väg framåt? Men nu vet jag inte längre.