Helgens bältningar ger mig fortfarande ångest

Det har varit sjukt tuffa veckor men framförallt den senaste.

Alltså må bajs och tentaplugga, skriva tentan och må ännu mer skit efter och då försökt ta mitt liv. Har noll minne från ca 14 tiden i fredags till lördag natt, då de väckte mig i mitt rum för att flytta från bältessängen till min egna.
Vill veta vad som hände, vad jag gjorde som ledde till bältning? Hur nära var jag döden?
Har små fragment.
Som att de smärtstimulerade mig på bröstkorgen, gjorde sjukt ont. Har fortfarande blåmärke.

Att jag åkte rullstol till psyk, tror jag försökte rymma? Minns att 2 vakter följde efter.

Ett litet fragment att jag grät av smärta pga felplaceringen av armarna i bältessängen.
De släppte ena armen, de tyckte att då skulle allt vara bra, men den andra armen var fortfarande fast och gjorde ont.

Sen väckningen på natten för att flytta från bältessängen till vanliga sängen.

Lördagen kommer jag ihåg det mesta ifrån.
Pratade med läkaren som sa att hon skrev vårdintyg på fredagen för jag ville lämna sjukhuset. Minns inte detta, mindes inte att jag pratade med henne på fredagen heller.
Pratade med en annan läkare senare om jag ev skulle hem dagen efter, bra läkare.

Till kvällen blev jag orolig. Ryckte i dörrar. Släpades till isolering/bältesrummet. En annan patient ställde sig o kollade medan de drog mig. Tycker inte om när patienter ska kolla på en vid tvångsåtgärder.

Blev isolerad. Försökte strypa mig där, lyckades smita ut ur rummet när personalen drog i mig för att stoppa. Läkaren kom nån minut efter, det konstaterades att jag faktiskt hade blivit bältad med armarna uppåt fredag natt. Jag skrek, skrek att de hade svikit mig, att de hade lovat, kände mig helt förstörd. Blev bältad. 4 timmar låg jag där, fick 3 stesolid, den sista som satt vak ville jag inte ha där, skrek att jag ville att han skulle gå. Men jag skulle bara acceptera vilken personal det än var där sa han.

Blev släppt efter de 4 timmarna. Var arg, slet i dörren för ville ut. Släpades till bältessängen igen och blev bältad. Blev erbjuden sömntablett, tog den.
 Kände mig ledsen att behöva få somna fastspänd. Men somnade rätt snabbt. Väcktes i mitt rum för att flytta från bältessängen till min vanliga säng.

Skrevs ut på söndagen. De bad om ursäkt för den felaktiga bältesläggningen. Tog av mig tröjan för läkaren och visade alla blåmärken pga hårdhänta personal. Hon höll med att det inte var ok att komma hem från psyk blåslagen. Sa att tentor är jobbiga o svåra att hantera, det sista jag vill är att prestera innan jag dör. Hon blev förvånad att jag uttryckte mig väldigt sakligt, tydligen så var det inte det vanligaste bland psykpatienter. Ville verkligen inte va kvar så fick säga att det var bättre nu. Sa att inget kommer hända, att jag måste bli utskriven för att gå till skolan och plugga.

Sen hem.

Måndag, hälsa på pappa på sjukhuset.
Resten av veckan plugg, skolan hade krånglat till det så var massa krångel kring det.

Jag mår väldigt väldigt dåligt över helgen. Framför allt av bältningarna. Kan inte släppa det. Svårt o prata med andra om också, då det känns förnedrande. Jag har sammanlagt blivit bältad 8-9 ggr från olika inläggningar då. Nu efter den här helgen börjar det sätta spår. Jag vet inte om det är normalt att må dåligt över bältesläggningar. Men jag gör det. Jag själv är förvånad över att jag mår så dåligt över dem. Har ångest hela tiden. Ångest hela veckan.

Ångest över att satsa på livet

Innan suicidförsöket bestämde jag mig för att om jag överlevde så skulle jag satsa helhjärtat på att försöka leva. Inga genvägar med sparade tabletthögar och liknande. Har lämnat bort alla gamla tabletter.

Men jag FATTADE INTE hur mycket ångest det finns i mig över att veta att jag inte bara kan göra slut på livet när det blir för tungt. Jag är fast i min egen kropp. Jag börjar nästan ångra att jag valde att lämna alla tabletter. Jag vill ju ha en utväg. Men samtidigt så vill jag ha ett normalt liv.. Det kommer inte kunna gå om jag är så pass destruktiv jag är nu.

Mitt i all kaos så har jag också fått en närmre relation med min syster. Jag skulle ringa henne i söndags pga skulle berätta om att pappa var sjuk. Med tanke på att jag blev utskriven den dagen så var jag rätt skör och hon hörde troligen det. Så hon drog ur mig vad det var och jag berättade mycket. Fast hon inte har varit i samma situation som mig och mått lika dåligt så har hon ändå låtit förstående. Vi har haft ok relation tidigare men aldrig på något djupt plan. Men jag har alltid känt mig trygg med henne. Är glad att vi är närmre varandra.

Begärde ut alla mina journaler för helgen, ska anmäla sjuksköterskan som lät mig ligga i bältessängen på det smärtsamma sättet. Vet inte om man anmäler via socialstyrelsen eller något sånt typ. Men ska kolla upp det. Har fortfarande ont i axlarna och lederna.

Nu ska jag sova. Den jävla ångesten släpper inte.

Intox, vårdintyg, bältesläggningar

Så kan man beskriva helgen i stort.
Orkar inte förklara mer just nu. De bältade mig 3 ggr. Första gången så bältade de mig med armarna fastspända uppåt. Så som dem lovade att aldrig göra igen. Så man INTE ska göra.

Jag har ont i hela kroppen nu. Jag har blåmärken överallt. Personalen var hårdhänta som vanligt i helgen.

Fick veta igår att min pappa är sjuk, en sjukdom man inte kan bli frisk ifrån. Vill hälsa på pappa på sjukhuset, men måste få tag i boendestödet och hoppas de kan dela veckomedicinen tidigare än vanligt idag så att jag kanske kan åka.
Jag är så jävla psykisk sjuk att jag inte ens kan hälsa på min pappa på sjukhuset utan o fråga om lov så för att få min medicin.
Är fortfarande nedbenzad sen helgen. Ska ta en av "mina" tabletter snart, för att bedöva ångesten.

Jävla skitliv.

En lögn

Imorgon har jag tenta. Jag vet inte om jag kommer klara den, den är stor. Jag har försökt plugga så gott jag kan, men det är svårt när man mår dåligt.

Efter tentan ska jag lämna mina tabletter till psykologen, de läkaren skrev ut o missade informera sköterskan på kommunen. Så jag behöll de gamla tabletterna.
Men efter tentan så vill jag dö. Jag vill ta det som det kommer. Ca 80% att jag sväljer tabletterna. Tar jag tabletterna så ska jag ändå gå till psykologen, risken finns att hon ringer polisen så jag blir efterlyst om jag inte kommer. Är inte så sugen på det direkt. Med stor sannolikhet är att jag hamnar på akuten, att hon tvingar dit mig när jag träffar henne. Men jag hoppas det blir "för sent".

Träffade läkaren idag. Berättade om mina planer, att jag tar det som kommer efter tentan. Att jag kanske väljer att ta mitt liv. En bit in i samtalet började han prata om vårdintyg. Eller att jag skulle lämna tabletterna idag. Kände panik, ångrade att jag berättade. Lovade läkaren att jag inte skulle ta dem och lämna dem efter tentan.
Jag ljög. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete över det, jag hatar att ljuga. Den läkaren kommer sluta, jag har han haft till o från i ca 3,5 år. Sen det sista jag gör är att ljuga. Han var riktigt bra.
Sen ser det inte snyggt ut i journalen där jag säger först att jag ska ta livet mig o sen tar tillbaka det. Typ manipulativt? Men skulle han skriva vårdintyg idag så skulle jag inte kunna göra tentan imorgon, en hemsk tanke. Jag vill ge tentan ett försök.

Det som gör mig lite ledsen är att en intox är inte så lätt att dö på. Men jag ger det ett försök. Överlever jag så lovar jag att ge DBT:n och livet en chans. Men ett sista försök vill jag göra för att försvinna från livet. Väljer jag att göra det så kommer jag även svika min sambo, min familj.. Det är ett jobbigt beslut, men till 80% har jag bestämt mig.
Mår så dåligt, det är tungt.

Ta steget, men inte göra det fullt ut

Bestämde mig för typ 2 dagar sen att jag inte tar någon överdos idag, jag skjuter på det tills nästa vecka.

Jag mår bara rätt allmänt kasst, haft ont i kroppen (kan bero på slarv med träningen) och bara en jobbig känsla av nedstämdhet som pågår hela tiden, dygnet runt. Stressad är jag också, men sen är det tentaperiod just nu. Så försöker plugga så mycket jag orkar.

Sen fick jag veta igår av chefen att mitt sommarvik jag skulle få på 80% skulle bli färre % och under färre veckor. Var typ 40% jag skulle få. De hade tydligen missbedömt behovet och "alla" vikarier hade drabbats. Men om 2 v skulle de veta säkert och jag kanske skulle få mer. Jävligt kort varsel. Vill helst inte börja jobba på något nytt ställe, det är skönt när man kan rutiner o så. Men måste typ ringa runt nästa vecka för o ha någon backup. Både tentaperiod o så ska jag leta jobb också, livet leker verkligen. Eller så gör det inte det.

Vill dö. Kanske gör jag det. Eller så kanske jag inte vågar hela vägen ut så blir det bara så mesigt. Hittade på fass om en ask tabletter jag har hemma som tydligen var väldigt toxiska.. Fast jag är anonym så känns det jobbigt o skriva. Jag frestas att ta dem, men jag vågar liksom inte ta steget fullt ut, inte med ett läkemedel som är mer åt det "absoluta" hållet (vet ej om mängden räcker dock). Jag vill egentligen inte dö, men jag orkar inte leva. Så jag kanske tar massa andra tabletter i suicidförsök, för jag är för trött på livet. Jag kommer hoppas att jag dör. Men jag är inte riktigt i stadiet där jag gör det helhjärtat med de farligaste tabletterna.
Svårt att beskriva. Jag är liksom inte ute uppmärksamhet. Men jag känner mig desperat för att livet är för tungt därav planerna. Det kanske finns någon annan som känt liknande?
Jag är så himla trött på att leva ett liv där jag mår dåligt, jag vill kunna njuta av livet, inte känna en hemsk tomhet inuti mig.

Förstör för mig själv

Det är som om jag är 2 delar just nu gällande DBT:n o då tabletterna. Ena delen av mig vill plugga till tentan jag har om 2 veckor, försöka hänga lite med min familj o sambo. Vara ute i solen och försöka må bra och va lite ordentlig typ.
Den andra delen av mig vill inte lämna tillbaka tabletterna till min psykolog, men ska jag göra det så ska jag också ta massa för o överdosa/halvkasst försök till o dö innan jag gör det. Kanske inte ta alla men bara ta jävligt många, vara så självdestruktiv på vägen dit det bara går. Hämnas på läkaren för det var hans miss att jag fick dem här tabletterna. Vara så jobbig jag bara kan.
Jag blir så jävla trött på den delen av mig. Så barnslig del. Vad vill jag ens uppnå med att göra det? Det stör mig att jag inte riktigt vet, jag vet inte varför jag känner så. Det som är så sinnessjukt jobbigt är att jag i princip har bestämt mig att det inte kommer gå att lämna tillbaka dem, att jag ska ta dem. En stor del av mig vill inte att jag gör det. Jag tycker inte det är värt det. Jag vill inte ta dem.
Det kommer ge konsekvenser, på flera olika sätt om jag gör det.
Sen om jag tar massa tabletter, hamnar på akuten ev. psyk osv så försvinner massa tentapluggsdagar.
Snälla snälla snälla, kan den förståndiga delen av mig vinna? Inte mitt trotsiga och barnsliga jag.
Men slutar hon bara tjata på mig att lämna tabletterna till henne så kommer detta aldrig behöva ske.

Har du tagit benso? Kör inte bil då.

Är på väg till mina föräldrar, sitter på bussen nu. Sitter i linne, men när jag kommer fram så får jag sätta på en kofta. De vet inte om ärren. Orkar inte berätta heller. Med tanke att de hämtar upp mig med bilen och jag kommer köra hem så är det ännu lättare att se ärren..
Vill gärna köra tillbaka för jag vill inte köra hemma, tycker inte om att köra i större städer. Sen skriker min sambo när jag kör så blir så jäkla stressad. Pappa och min brorsa är tysta. Skriker inte om jag typ råkar vrida ratten för hårt och "skadar bilen".
Så jävla glad att jag hade körkort innan alla mina diagnoser ställdes. Hålla på att krångla med läkarintyg känns inte kul. Sen att de kan kräva läkarintyg då o då..
Hade velat ta släpkort o ev MC-kort, men skippar det pga nytt körkortstillstånd krävs. Skulle behöva ange alla diagnoser särskilt de neuropsykiatriska.
Känner vissa vars de måste vara helt inställda på sin CS-medicin innan de kan få det. Nackdelarna slår över. Jag vet att jag inte är en trafikfara. Jag har själinsikt, kör ex inte efter ha tagit stess. Gärna inte dagen efter heller.

Ärligt talat, jag tycker de som kör efter tagit benso är dumma i huvudet. Rraktionsförmågan sänks avsevärt. Att säga att "på mig gör det inte" är oftast bullshit. Klart att jag inte märker själv att jag påverkas kognitivt, men jämför jag mig med "nyktert" tillstånd så påverkas jag. Jag glömmer saker, gör små missar, missar saker som jag inte gör när jag inte tagit stess.
Sen klart att det finns undantag. Men alla verkar tro att de själva är undantagen, du är med största sannolikhet inte heller det fast du tror det. Jag erkänner, jag är inte ett undantag. Jag vill inte vara en fara för andra heller, tar jag stesolid en kväll så får någon annan köra.
Trampar jag någon på tårna? Vad bra, jag hoppas du gör ett vettigt val.

Stesolid, oro om att få det utskrivet eller ej..

Behövde förnya mitt stesolid recept, senast var i november (duktig jag är), men jag är hela tiden rädd att läkaren tycker att jag inte behöver stess längre. Har tidigare gjort som att "snålat" och inte tagit fast jag behövt, för att vara "duktig" för läkaren för fortsatta recept. Är säkert inte något ovanligt beteende.

Det är inte min ordinarie läkare som skriver ut, utan slutenvårdsläkaren. Han förstår att jag faktiskt behöver det, inte bli hög, "vara ner en kväll", eller ja felaktiga beteenden för benso. Öppenvården.. Ja vad ska man säga? Läkare slutar, hyrläkare, sen att alla läkare har sina egna idéer. Typ vissa vägrar skriva ut speciellt till en borderlinebrud som mig... Eller bara vägrar o tycker det är en "skitmedicin". Vad han rekommenderar kan vissa läkare bara skita fullständigt i. Öppenvården vet att jag får det från honom. De gillar inte det riktigt. För egentligen så "kör över" (som jag ser det) han sina kollegor, men jag gillar att han står upp för sig själv och kan köra sitt race.

Ringde avdelningen för att förnya. De sa att för tillfället jobbade han i en annan del i psykiatrin. Alltså jag fick panik, vem fan ska skriva ut åt mig då??? Jag har önskat benso från andra läkare tidigare.. Ser knappast snyggt ut i journalen. Så har slutat prata om saken, så det försvinner längre ner o kanske glöms.. 
Men ringde där han jobbade nu, men kom inte fram. Skulle till psykologen igår, så gick förbi receptionen där han jobbar. Det kändes typ hopplöst, de kunde inte boka tid hos honom eller någonting. De kunde lämna en lapp typ där jag bad om att förnya receptet och att jag vill att han ringer.. 

Alltså, typ en timme senare ringde han!!! Blev så glad!!! Han hade förnyat o jag pratade om min oro, typ hur jag ska få tag i honom. Att jag har levt med den här ångesten så länge, det började bli riktigt jobbigt i tonåren. Att jag inte tror att det kommer funka utan i framtiden för det har alltid varit såhär. Jag kan liksom bryta en negativ spiral med stesolid, för annars blir det bara värre o värre o värre. Det slutar aldrig. Han verkade ha greppat det här. Han skulle jobba på avdelningen igen, så kunde ringa dit nästa gång. Han berättade lite om praktiska saker gällande receptförnyelser. Han sa att jag använder det på ett sunt sätt (så sunt det kan vara att ta benso haha..). Sen halvt skämtande om att han kunde skriva ut det i åratal till mig. Men en bekräftelse att han kunde skriva ut det de kommande åren var en sån lättnad. Jag är typ asrädd att förstöra förtroendet, så de perioderna jag mår sämre o äter mer, så kommer jag ändå "snåla", bryter jag förtroendet så är det kört. Han är hård. Har hört av andra att han sällan skriver ut benso. Han gillar inte benso. Men han kan ju också se när det behövs, hade jag förnyat varje månad så skulle han troligen tycka att det var osunt o så får jag det inte mer.

Det som känns lite segt kring det här är att jag i princip måste "följa" honom för receptförnyelser.. Jobbigt att man ska behöva ha det alternativet i svensk psykvård.
Men en som jag som har en GAD diagnos, som tänker worst case, typ tänk om han dör, hur gör jag då? Lite fånigt jag vet.
Alltså aslånga texten jag skriver om en receptförnyelse. Men ett recept som gör att jag fungerar i långa loppet, ibland behövs 1 tablett varannan vecka o ibland lite oftare. Något som har gjort mig otroligt lättad. Så skönt att bara skriva av mig om det här. Att ha tryggheten om att jag får det jag behöver.

Tvingad o lämna tabletter, en liten intox på köpet

Min psykolog tjatar på mig om dem förbannade tabletterna som jag har sparat som jag har ifall jag bestämmer mig för att jag inte orkar med det här livet mer. Psykologen jag hade innan DBT:n pratade inte om tabletterna hon lät det bero. Var hon orolig så kom det upp men annars inte. Men nu när jag har börjat på DBT:n så har jag blivit så jäkla triggad. För tabletterna har varit en sån stor trygghet för mig. Jag kan bara bestämma mig för att det här är slut nu. Nu ger jag upp, för jag klarar inte att må såhär. Om jag har tabletterna.

Jag var hos läkaren i torsdags, han höjde medikinet och jag bad om han kunde göra en akutbeställning av apodosen, vilket han gjorde. Men för ett par veckor sedan när jag hade ett stort möte med boendestöd, habiliteringen, psykiatrin där min gamla psykolog och läkare var med, och DBT psykologen. Vi kom bland annat fram till att jag får hämta apodosen själv, men direkt efter när jag kommer hem så möter jag upp boendestödet som låser in mediciner och sen delar för en vecka. MEN han glömde att meddela kommunsköterskan som sedan säger till boendestöd att en ny rulle kommer o byta ut den gamla mot den nya. Jag sa ingenting till boendestödet.. Hämtade ut den och har den hemma nu.. Men berättade det här för psykologen. Jag ska lämna alla mina tabletter till henne, jag lämnade allt förutom den extra rullen.. Men innan jag cyklade iväg till psykologen så fick jag en sån ångest att lämna mina tabletter så jag svalde endel av dem. Inte bra. Vårt samtal blev långt, efter ett tag kände jag mig trött och påverkad.. Som jag har känt tidigare efter intoxer.. Hon såg att jag var trött men trodde det berodde på att vi satt extra länge..

Men hon blev orolig, så vi sms:ade hela kvällen.. Jag fick massa konstiga symtom.. Men ville inte åka in för jag tyckte det var en "för liten" intox. Innan jag skulle sova så kändes det som om min hjärna var upphettad. Jätte obehaglig känsla. Känns bättre idag, men känner mig fortfarande lite hängig. Man ska ju inte komma påverkad till terapin.. Men hon sa att det var bra att jag kom... Att jag var påverkad var ju pga att jag skulle ge bort mina älskade tabletter.. Jag kände av intoxen hela kvällen..

Måste lämna rullen nästa vecka.. Det är det sista "extra" jag har.. Jag tror inte jag kommer kunna hantera det. Kommer säkert bli så att en kvart innan vi ses så kommer jag ta massa. Har pratat med henne om jag då ska boka av tiden med henne med väldigt kort varsel.. Men hon visste inte, hon skulle prata med sina kollegor..

Har sån jävla ångest över det här!!!! Det är så förbannat jävla jobbigt!!! KAN HON INTE BARA LÅTA MINA TABLETTER VARA!!!!

Ångest, impulsiv, allt är skit

Tog stesolid nyss, har sån ångest. Försökt tentaplugga men det går skitdåligt. Behöver förnya mitt stesolidrecept, har inte behövt förnya på månader. Vilket förvisso är bra, men jag är rädd att läkaren ska tro att jag inte behöver stess alls då. Skulle gå åt helvete då, kanske inte direkt men förr eller senare.

Minns inte om jag skrev det. Men tog massa tabletter på valborg, i självskadesyfte typ. Ville ta livet av mig egentligen, men skulle jobba söndagen så lät bli. Måste sköta mina plikter typ. Ångrade att jag tog jobbpasset dels för att jag ville dö och dels för att jag hade ett seminarium idag. Var inte alls förberedd, kände mig askass verkligen. Var en redovisning bland annat, kändes inte som jag hade koll alls, usch.

ALLTSÅ JAG VILL DÖ, NU! Jag orkar inte, har typ panikkänslor i kroppen. Vet inte varför jag mår så kasst. En annan medicin som jag tidigare har själv haft hand om, tvingade DBT-psykologen låsa in och ska delas. Vill ju ta massa av dem nu, men de delades idag. Såååå måste spara till en annan gång, senare i veckan, om jag känner som jag gör nu. Ska förövrigt förnya dem också. Vill inte berätta det för psykologen.. Att jag kommer förnya..

Började leta efter massa tabletter nyss och började peta i mig lite, sen ringde min sambo i mitt tablettletandet, bra tajming. Alltså, det här är inte mig, jag brukar inte vara såhär impulsiv. Har jag hamnat i en svacka? Eller är jag extra känsliga pga att jag sovit för lite? Svacka + lite sömn = dåligt

Har inte bytt mina norspanplåster, borde gjort det för ett par dagar sen. Har jag typ abstinens? Ska iaf duscha och byta en av dem. Vill byta båda, men kommer må så jävla illa imorgon då. Hatar detta illamående av opioider. På tal om norspan, blir ledsen när min smärtläkare säger att man kan ha dem i flera år o så. Skulle jag bli gravid så kan man också ha dem sa hon. Det gör mig ledsen, att inse att jag mer eller mindre kommer få leva med den här smärtan ett bra tag, eller resten av livet? Funderar lite på om smärtan beror på min snea rygg, efter att ha gymmat så har jag ont i ryggen där det är mer "böjt". Hm, ska nog gå till en sjukgymnast.

När jag ändå skriver om mediciner o så. Jag har sen i januari bara tagit en halv nitrazepam till natten. Lite självdisciplin på det, ibland kommer suget för en hel. Men bara tagit en hel 2 ggr. Men nu när vi ökat medikinet så är det svårare att somna. Vill inte gå upp till en hel tablett, var så jävla jobbigt att sänka till en halv tablett. Ingen rolig abstinens.

Känns bättre nu, tror stesoliden börjat verka, kanske lite av de andra tabletterna också? Aja, bara det är hanterbart och min sambo kommer hem snart så det är skönt. Hoppas ni andra haft en bättre kväll än vad jag haft!

Jag ser att jag har regelbundna besökare, trots att jag är inaktiv i perioder, ni får gärna lägga en liten kommentar, blir så glad när jag kommer in o ser att jag har kommentarer. Varje gång jag skriver det här så är det ingen som kommenterar haha.