En gnista av hopp om att få ändra medicinering

Var hos läkaren nu i veckan och han var jättebra! Han var inte emot min idé att få prova en annan centralstimulantia. Så länge det är under en lugn period, typ semester. MEN det är den enda och sista gången jag kommer träffa honom. För jag kommer byta mottagning, det här är så sjukt störande. När jag ÄNTLIGEN träffar en läkare som hakar på mitt önskemål om att få ändra i min CS medicinering, så kommer jag inte få träffa denne igen. Han skulle åtminstone skriva en ordentlig anteckning i min journal om hur ett ev byte ska genomföras, med upptrappning osv. En liten tröst iallafall.

Har en tid bokad till en läkare på den nya mottagningen i början på april. Ska ta upp det igen, hoppas att denna läkare också tycker det är en okej idé.

Gjorde nämligen för ett tag sen om ett adhd test, minns inte namnet på testet. Men man sitter framför en dator och ska klicka och försöka sitta still typ. En dag utan medicin i kroppen och en annan dag med medicin i kroppen. Det visade sig att jag hade en god effekt av CS (no shit), de ville ha det svart på vitt. För läkaren sa att på många vuxna var CS verkningslöst. Efter det testet så tyckte läkaren att jag hade så pass bra effekt av den nuvarande medicineringen att det var onödigt att byta. Så trodde det var kört.

Så jag blev så glad när läkaren jag träffade i veckan tyckte det var ok att prova en annan. Jag HOPPAS att läkaren på den nya mottagningen inte är helt emot förslaget hellee.

I övrigt så vet jag inte hur jag mår riktigt, hanterbart typ? Kan snabbt ändras, men har inte skurit mig sen senast jag skrev iallafall. Får ta hand om nästan alla mina mediciner själv nu (efter läkarsamtalet) vilket är ganska skönt. Den sista medicinen som jag får delad ska jag ta upp med läkaren på den nya mottagningen om jag också kan få ta hand om själv.
En rätt störande sak, idag gjorde jag ett par ärenden som jag skjutit på i ett halvår typ. Men igår kväll så mådde jag dåligt också och tog 15 mg stesolid, vilket nog bidrog till min produktivitet (lång halveringstid på stess). För mina ögon hängde rätt rejält (lite pundaraktigt) också idag, hade sovit för lite så berodde inte bara pga stess. Men jag ser sällan ut så.
Sen tex så skriver jag ofta i bloggen efter att ha tagit stesolid. Tänker då o då att jag borde skriva, men det är när jag väl tar stesolid som det oftast blir av. Har tex tagit 10 mg ikväll också.
En sjukt lömsk medicin. Den värsta biverkningen är nog att jag blir "blåst", jag hänger inte riktigt med. Jag har tex rätt stort ansvar på jobbet, och fast jag tror att jag är klar i huvudet så är jag inte det. Kan liksom inte ta stesolid om jag ska jobba dagen efter, eller ens jobba 2 dgr senare. Hatälskar denna medicin, den bryter ångestspiraler. Men gör mig också blåst, samt diverse annat skit som att det är benso och vanebildande.
Undrar fö om det är ens någon som läser min blogg? Undrar ibland om någon av mina läsare vet vem jag är och smygläser bloggen, men det är väl något jag aldrig får veta haha.
Inatt ska jag sova lite längre, har inte lust att se ut som en pundare ut imorgon också.

Mår sämre igen

Det känns som om mitt mående håller på att dippa lite nu. Jag känner mig allmänt nere och tom inombords, och jag skadade mig själv också i lördags. Trodde aldrig jag skulle göra det igen, eller ja aldrig är väl kanske att ta i. Men jag trodde jag var längre bort än vad jag faktiskt är. Det är väl det största varningstecknet, självskada. Har hållit mig borta från detta i över 1 år, så det känns väldigt segt att tiden nollades.

Jag vet inte vad dippen kommer ifrån. Visst det är kämpigt med jobbet, men det känns inte som om det bara är jobbet. Är på slutet av DBT:n, vart jag hamnar sen är det ingen som vet mer eller mindre. Så det är också något som är stressande. Jag mår bäst av att ha en trygg kontakt med psykiatrin. Så för tillfället så känns det rätt otryggt, kommer jag ens få mer behandling? För på den nya mottagningen jag kommer hamna så har jag fått höra att det inte är så mycket hjälp att förvänta sig därifrån. I remissen står att jag ffa vill ha psykodynamisk terapi, men just nu så blir jag glad så länge det är en stabil psykologkontakt oavsett inriktning. Men det känns också rätt skönt att DBT:n snart är över. Vissa grejer kommer jag ta med mig, men det finns vissa saker inom DBT som jag personligen ogillar väldigt starkt.
Jag hoppas att den nya mottagningen prioriterar mig, för bristfällig hjälp kan bli en stor bidragande faktor till en ev. sjukskrivning (om man bortser från faktorn "personligt lidande"). Har definitivt ingen lust att bli sjuk, vill jobba och spara pengar. Sen ta tjänstledigt några månader och åka på en långsemester. Hade varit sjukt najs.

Måste sova snart.. Saknar att kunna åka hem till mina föräldrar så ofta som jag gjorde när jag pluggade och träffa vänner lite oftare. Sure, jag hade mycket mer ångest när jag pluggade. Den där prestationsångesten bokstavligen knäckte mig ett par gånger. Men jag var friare, kunde styra min tid på ett helt annat sätt än vad jag gör nu. Mitt schema kommer inte bli flexiblare förrän i sommar...

En tom stesolidburk

När jag satt på tåget på väg hem till min familj så kände jag ångesten i kroppen. Kände att jag inte orkade med en julafton med massa ångest i kroppen. Så jag letade reda på mina stesolid. Men när jag öppnade burken så var den tom, jag hade av misstag plockat med mig en tom stesolidburk!! Kände paniken i kroppen, och ledsen över att få må dåligt över julhelgen.
Men så kom jag på idéen att ta en nitrazepam mot ångesten, trots att jag käkat den i typ 1.5 år mot sömnen så brukar jag ändå känna lite ångestlindrande effelt när den kickar igång till natten. Så tänkte att det var värt ett försök.
Det funkade ärligt talat hur bra som helst med nitrazepam mot ångesten, haft en rätt bra eftermiddag.

Har inte riktigt fattat varför stesolid tappar den ångestdämpande effekten redan efter ett par dagar, men inte nitrazepam som jag har käkat så pass länge.
Men inget jag kommer sätta i system, då jag inte vill käka dessa dygnet runt. Men glad att jag har dem än typ imovane/stilnoct som bara gav mig obehagliga hallucinationer- vilket definitivt inte hade funkat dagtid.

Hur det destruktiva livet skjuter på mina drömmar

Ibland så vill jag bara kämpa järnet med livet. Bara fortsätta fast jag mår dåligt, för att kunna nå mina drömmar. Men ibland.. Så känner jag att jag bara vill skita i allt, att det inte finns någon mening, att jag funderar varför jag kämpar. Att jag lika gärna kan ge upp.
Det är så sjukt kämpigt att behöva leva med psykiska och neuropsykiatriska problem, att inte tillhöra normen, att må dåligt. Att inte få känna innerlig glädje, för där långt inne i mig, i kärnan, är det nedstämt och dystert.
När jag bara känner att jag vill ge upp, försöka ta mitt liv med massa piller, så tänker jag samtidigt relativt rationellt. Tar man en intox i suicid syfte, så är chansen rätt stor att man överlever. När jag då tänker att jag vill ge upp och dö, så måste jag ha i åtanke att jag kanske överlever. Att jag då måste reda upp spillrorna efter ett självmordsförsök. Som tvångsinläggning, orolig familj, praktiska saker som sjukskrivning osv. Om jag redan då är inne i den skiten, så är det lätt att fortsätta dras ner i det destruktiva. För det har hänt flera gånger tidigare. Det stannar inte bara vid själva försöket, utan det har blivit såna jobbiga efterspel för mig. Att jag mer eller mindre flippar ur.
Därefter så har jag kanske hittat en liten gnista och vill försöka ta mig upp igen, efter att ha varit inne i de destruktiva ett tag som jag börjar tröttna på. Hur lång tid det tar att hitta den där gnistan har varit olika. Men det är så jävla jobbigt att ta sig upp därifrån. Ett självmordsförsök innebär mer än bara ett försök, för mig.

Men det jag kämpar för är att återfå lite normalitet i mitt liv, undvika allt destruktivt. Börja jobba, spara pengar, och kämpa för det jag allra mest önskar, ett barn. Men för att försöka skaffa barn, så måste jag må väldigt mycket bättre. Jag måste känna att jag kan hantera motgångar. Jag måste känna att om jag åter hamnar i en svacka där allt känns mörkt- så måste jag fortsätta kämpa och aldrig ge upp.
Min sambo vill inte ha barn än, jag vågar inte fråga när han tror att han är redo. Ska jag fråga när han vill, så måste jag ha varit stabil ett tag. För som det är nu, när jag fortfarande är ostabil så fattar jag att det inte funkar och att det är svårt att säga när. Så skjuter på det tills jag är mer stabil.

Jag har kommit långt, jävligt långt, jag tar inte självdestruktiva intoxer i tid och otid. Jag skär mig inte längre, det blir bara glesare och glesare (förhoppningsvis ingen mer) mellan inläggningarna. Jag tar inte stesolid i samma utsträckning längre. Dock så skedde det en mindre incident förra helgen i form av en mindre intox. Jag har ett stort examinerade moment i skolan om ett tag, och jag känner att jag inte riktigt kan lita på mig själv. Inte min omgivning heller. Vilket talar att barn är något som jag definitivt inte är redo för.
Detta gör mig sjukt ledsen, för om ett par månader blir jag 25 (åldersnoja), tar förhoppningsvis min examen i januari, vi har ett förstahandskontrakt, är erbjuden fast jobb. Så jag har alla förutsättningar, förutom att jag inte riktigt är stabil. Så måste fortsätta vänta.
Vilket ger mig tankarna att jag lika gärna kan ta mitt liv. Men om jag då misslyckas, då är jag ÄNNU längre bort från min dröm. Så det känns faktiskt riktigt riktigt jobbigt just nu, med dessa dubbla känslor. Om jag försöker ta mitt liv- och misslyckas. Då är jag ännu längre bort från min dröm än vad jag är nu. Samtidigt som det är oerhört tungt att må såhär.

Sen behöver jag sluta med många av mina mediciner om jag skulle bli gravid, vilket skulle kunna i värsta fall resultera i en riktig jävla urflippning. Planen är att trappa ut mediciner långsamt, skulle bara göra 2 tester för min adhd medicinering och sen få läkartid och börja trappa ner på mediciner. Jag har nu gjort dem där jävla testerna, men har fortfarande inte någon jävla läkartid. Jag vill ha bort medicinerna så att det "bara" ostabila kvar som jag måste kämpa med. Vem vet, jag kanske mår bättre utan medicin alt minskad dos.

Jag ska ringa till psyk på måndag, för att få till några läkartider. Just nu saknar jag min gamla läkare, som jag hade tid hos varje månad. För den jävla ST-läkaren jag har nu har uppenbarligen inte så mycket mandat att göra beslut på egen hand. Det enda positiva om allt blir kaos är att jag åtminstone tidigare, fått snabbare och mer hjälp från psykiatrin. Vilket är rätt tragiskt.

Vill inte jobba heltid

Mår kasst, allt känns mest bara jobbigt.. Borde se framåt med lite glädje och känna lycka att 3 års studier snart är över. Men det gör jag inte... Jag känner mest ångest över att tänka framåt. Har blivit erbjuden ett jobb som jag har tackat ja till, kommer börja jobba heltid. Vill egentligen börja jobba deltid, men på majoriteten av de intervjuer jag har nämnt deltid så kommer kommentaren "Men varför ska du som ung och frisk jobba deltid?". Vad ska man svara på det? "Nej men jag är sjuk" och dä få ett byebye typ.

Där jag har tackat ja till så är schemat lite anpassningsbart, därav att jag tillslut tackade ja, trots heltid. De 2 första månaderna kommer mitt schema se förjävligt ut, men det är bara att stå ut. Hoppas att jag inte går under.

Men efter att ha sagt ja till jobbet så har det gnagt sjukt mycket i mig... Funderar att höra av mig till chefen och nämna deltid igen, men vill ha en acceptabel "ursäkt" innan jag hör av mig. Sen är jag rädd att hon då inte vill ge mig jobbet längre.. Får se hur jag gör. Jag är åtminstone nöjd med lönen, vilket känns skönt.
Sen kommer den irriterande pessimisten i mig och tänker att jag inte borde ta ut något i förskott. Då terminen fortfarande är igång och alla 180 högskolepoäng inte är klara.

Ångest, stess och ambivalens

Känner mig sjukt nere, vet inte varför. Har fått en förlamande känsla av ångest i kroppen vid vissa tillfällen, där jag knappt klarar att göra något. Har varit ledig idag och det har varit sååå skönt. Dock kommer nästa vecka suga, men försöker skjuta undan tankarna för den kommande veckan.
Tog en stess för ett tag sen, det känns rätt tomt i kroppen nu. Vill ta en till, men nää. Önskar jag hade iktorivil, det minskar både ångesten och gör mig glad, stess minskar "bara" ångesten..
Kommer inte få veckans påfyllning av stess nästa vecka så får snåla. För risken finns att jag ballar ur om det skiter sig med en stor avgörande grej nästa vecka, då kan stess vara bra att ha.

Risken är att jag kommer vilja ta livet av mig typ om det skiter sig, risken att jag tar livet av mig finns också konstigt nog om jag klarar den grejen. Psykologen är redo på den eventuella kraschen. För jag vet inte om jag bara ger upp livet pga den specifika grejen jag är stressad för, eller om det är en kommande krasch på gång. Vi får se.

Det som gör mig ledsen är att om jag försöker ta mitt liv så skjuter det på planerna att försöka skaffa en familj. För ska jag göra det så är kravet från min sida att jag har varit någonlunda stabil en längre period. Är inte personen som kommer försöka skaffa barn för att jag tror att livet blir bättre med ett barn, tycker det är en egoistisk handling.
Jag måste vara stabil och ha varit det ett tag om jag ska ha barn.

Så tar jag det steget och gör ett suicidförsök, och misslyckas, så blev det ett steg längre ifrån att ha en familj. Tror inte jag har skrivit om det tidigare, önskan om ett barn i framtiden.
Är texten osammanhängande så är det pga stesoliden. En av biverkningarna av stess är att bli rätt blåst, tyvärr.
Undrar ibland hur många läsare som vet vem jag är genom bloggen, typ smygläser haha. Men det kommer jag nog aldrig få veta haha.

Stress, tankar, stress

Var ett tag sen jag skrev sist. Men inte mycket har hänt sen dess. Har sjukt mycket att göra i skolan, är stressad hela tiden. Stressen är värre än vanligt, munsår börjar blossa upp pga stress. Så fort stressen tar över så börjar munsåren bli värre, har dock inte så synliga sår åtminstone. Men det är jobbigt, det är också jobbigt med tanken att kroppen börjar reagera pga stress.

Är så orolig, tar examen i januari. Måste börja söka jobb, måste ta alla poäng. Får. Inte. Ha. Rest. På. Ett. Enda. Högskolepoäng. Typ den tanken gnager i mitt huvud, sen vad jag ska göra efter examen? Vad gör jag i vår om jag inte lyckas ta alla poäng? Kommer jag lyckas skrapa ihop lite jobbpass i december? För sista CSN är i december och jag behöver en inkomst för våren.
Mitt liv med GAD typ. Woho.

Sen är jag sjukt irriterad över att psyk inte lyckas få till det där jävla mötet. Vill helst prova en annan CS. Dock den jag vill prova är korttidsverkande så skulle behöva planera toabesök. För jag vill att så lite personer som möjligt ska veta att jag tar massa piller. Sen är vissa så jäkla klumpiga som ska fråga vad för piller man käkar, typ när 10 pers sitter vid ett bord. Men jaja. Det löser väl sig. Nu ska jag mejla planeraren om det finns jobbpass i december. Hoppas hoppas. Vill ffa ha dagarna som ger storhelgs OB, men det vill väl typ alla vikarier. Känner mig som världens pessimist.

Misslyckat psykfall

Livet rullar på, jag försöker hålla ångesten och det dåliga måendet på distans. Går sådär, känner att jag bara vill få bort det dåliga måendet och bara få vara glad, får nästan panik över att det inte går. Har på eget bevåg sänkt dosen på en av medicinerna, tänker att det kanske blir bättre, att det kanske är den som gör att jag mår dåligt. Har inte kunnat utvärdera effekten än, tog för en stund sen en mindre intox i självskadesyfte, så kanske är mer svajig av dosminskningen? Börjar ta den som vanligt igen om jag inte skulle må bättre. Men samtidigt, det känns ändå skönt att få agera på dessa impulser. Att jag inte har något substans i min kropp som hindrar mig och gör mig tråkig. Men det känns som om det är för min omgivning jag måste stabiliseras för, att jag ska orkas med.

Men jag känner mig så ARG, på psyk, på att ingen tar mig på allvar. Jag känner hela tiden ett motstånd i allt jag ska göra, roligt som tråkigt. Ibland kopplar huvudet av och jag känner mig som en robot i vardagen. Det gör för ont att tänka hela tiden.

Jag börjar förtvina, jag går ner i vikt för att jag inte orkar laga alla dagens måltider.

Börjar tvivla på DBT, alla dessa färdigheter som man lär sig gör inte att jag mår bättre i mitt "inre". Jag agerar inte på vissa känslor, typ suicidförsök. En sjukt cynisk tanke, men det känns som om färdigheterna "fängslar" mig. Att de hindrar mig från impulserna att ta mitt liv. För om jag lever, då kan jag betala skatt till samhället. Det är hela tiden fokus på att leva, inte på hur livet är för mig. Men som sagt, en väldigt cynisk bild jag har på DBT för tillfället. Rätt eller fel vet jag inte, men det hindrar inte från att jag fortfarande känner så.
Impulserna säger att jag ska ta fler tabletter, men "wisemind" (DBT uttryck) säger att jag ska låta bli.. För det gör inte att jag mår bättre. Det gör att jag känner mig som ett misslyckat psykfall. Men det känner jag redan.

Impulsen vann över mig

Tog ju inte många minuter förrän jag tog en liten intox, bra gjort där. Verkligen. Jag som klarat mig sååå länge.
Känns så jobbigt att veta att det är ett stort tecken på att en jobbig svacka kommer. Eller ja, som redan är här.
Känner mig misslyckad som inte stod emot impulsen. Har inte tagit extra tabletter på ett par månader så känner mig rätt kass nu.

Vill inte leva

Jag har sån sinnessjuk ångest just nu. Mår så dåligt, vet inte vad jag ska ta mig till. Har på senare tid börjat känna mig mer apatisk, vill inte göra något. Ingen lust till något alls.
Hoppades att min syster kunde prata i telefon med mig, men hon var bortrest.. Har ingen lust att prata med någon annan. Jobbar imorgon så kan inte ta stesolid heller.
Tanken på självmord lockar allt mer. Men runt datumen jag valt är också runt den tiden min sambo ska göra något nytt. Tror det påverkar han för mycket.. Usch detta dåliga samvete.

Nu ska jag göra matlåda och försöka att inte överdosa för att självskada.
Saknar min syster.

4 dagar kvar

Det enda jag gör är att jobba.. Orkar inget annat. Mitt schema började så pissigt, inte många lediga dagar.. 4 dagar kvar och sen 3 dagar ledighet, behöver verkligen det.
Har inte så mycket till liv utanför jobbet, det enda är att jag försöker träna någon gång i veckan. Men det är allt typ.
Haft sjukt mycket ångest senaste perioden, vet inte vad det beror på. Finns ärligt talat inte så mycket som lindrar den, dessa DBT färdigheter funkar knappt. Försöker öva på det. Det som funkar är typ stesolid och jag hatar det. Tar bara när det verkligen krisar. Sen känner jag mig typ svag när jag tar en stesolid typ att jag borde klara ångesten utan tabletter. Sen vill jag inte bli beroende.

Nu måste jag sova. 4 dagar kvar.

Hur orkar man jobba 100%?

Imorgon börjar jag mitt sommarvik. Har sån ångest inför det. Hur ska jag klara att jobba i sommar? Som tur är det samma ställe som förra sommaren, vilket känns tryggt. Har varit sjukt stressad denna vecka. Tog en tablett extra i självskadesyfte igår, det gick inte längre att stå emot. Kändes lite halvtragiskt, men man kunde dö av typ 10 tabletter.. Så tog 2 istället för 1, känns dumt att fiffla för mycket om jag ska börja jobba snart *väldigt plikttrogen tjej* då det inte är så stora marginaler med den medicinen.

Förra sommaren var riktigt jävla tuff. Det var jobba, sova, laga matlådor, var inte mycket mer än så jag orkade. Jag jobbade 100% den sommaren, höll på att knäckas. Nu blir det 85% denna sommar och även det känns sjukt mycket. Kuggade en tenta också, så har omtenta i augusti.. Så måste ha orken att plugga också.

Jag har börjat på att tänka när jag har pluggat klart och ska börja jobba.. 50% skulle vara perfekt då. Men hur mycket lön får man av det? Inte mycket.. Sen ska man tänka på pensionen osv. Vill bo i hus i framtiden och här är det dyrt med hus. Känns lite som om att antingen börja jobba 100% krascha och bli sjukskriven, eller jobba 50% och vara halvfattig. Har funderat på om jag ska starta eget i en annan bransch på 50% men behöver då ha rätt mycket pengar, och jobba resterande 50% i den bransch jag pluggar till. Men detta känns lite som moment 22. Det känns typ enklare mentalt att ha ett eget företag (som kommer vara inriktat på ett av mina intressen), och "bara" 50% lönearbetare. Men men, måste spara ihop pengar först.

Men sen är ju frågan, kommer jag ens lyckas ta min examen? Jag kanske kuggar tentan, examensarbetet kanske går åt helvete och allt annat i höst. Kanske blir sjukskriven. Känner mig rätt misslyckad faktiskt. Att veta att om jag hade varit frisk så hade jag haft min examen och jobb nu.. Det känns som om något kommer skita sig med skolan, att jag inte kommer bli klar i januari. För att börja jobba så måste jag ha tagit varenda litet högskolepoäng på programmet, inte enda rest får jag ha. Jag känner mig ärligt talat helt värdelös. Sen pressen jag har också, alla tror att jag kommer bli färdig i januari. Det kommer kännas som ett stort jävla misslyckande om jag inte blir det.

Ett liv, till vilket pris?

Känner mig rätt tömd på energi, mest bara är just nu. Orkar inte så mycket. Försöker göra saker jag tycker om, men det är svårt att vara glad.

DBT:n börjar bli jobbigt tycker jag. Beror på hemläxorna, tror det är pga att jag har ADD som gör det jobbigt. Det är svårt att ta tag i det, så himla mycket att fylla i, varje dag. Komma ihåg alla dessa färdigheter. Ska allt detta bara fastna sen?? Vill typ gå en till gång DBT känner jag redan nu, behöver en repetitionsrunda typ.
Sen så ska man känna sina känslor bla som färdighet, känna efter. För mig är tomheten tung, försöker känna vad jag egentligen känner när jag känner den. Det är mest ledsenhet, frustration, ångest, en blandning av olika känslor. När känslorna blir till tankar så är tankarna: Varför ska jag leva ett liv där jag må dåligt? Varför ska jag acceptera att må dåligt? Vad är det ens för liv att leva?

Det är tungt nu.

Ångest över att satsa på livet

Innan suicidförsöket bestämde jag mig för att om jag överlevde så skulle jag satsa helhjärtat på att försöka leva. Inga genvägar med sparade tabletthögar och liknande. Har lämnat bort alla gamla tabletter.

Men jag FATTADE INTE hur mycket ångest det finns i mig över att veta att jag inte bara kan göra slut på livet när det blir för tungt. Jag är fast i min egen kropp. Jag börjar nästan ångra att jag valde att lämna alla tabletter. Jag vill ju ha en utväg. Men samtidigt så vill jag ha ett normalt liv.. Det kommer inte kunna gå om jag är så pass destruktiv jag är nu.

Mitt i all kaos så har jag också fått en närmre relation med min syster. Jag skulle ringa henne i söndags pga skulle berätta om att pappa var sjuk. Med tanke på att jag blev utskriven den dagen så var jag rätt skör och hon hörde troligen det. Så hon drog ur mig vad det var och jag berättade mycket. Fast hon inte har varit i samma situation som mig och mått lika dåligt så har hon ändå låtit förstående. Vi har haft ok relation tidigare men aldrig på något djupt plan. Men jag har alltid känt mig trygg med henne. Är glad att vi är närmre varandra.

Begärde ut alla mina journaler för helgen, ska anmäla sjuksköterskan som lät mig ligga i bältessängen på det smärtsamma sättet. Vet inte om man anmäler via socialstyrelsen eller något sånt typ. Men ska kolla upp det. Har fortfarande ont i axlarna och lederna.

Nu ska jag sova. Den jävla ångesten släpper inte.

Intox, vårdintyg, bältesläggningar

Så kan man beskriva helgen i stort.
Orkar inte förklara mer just nu. De bältade mig 3 ggr. Första gången så bältade de mig med armarna fastspända uppåt. Så som dem lovade att aldrig göra igen. Så man INTE ska göra.

Jag har ont i hela kroppen nu. Jag har blåmärken överallt. Personalen var hårdhänta som vanligt i helgen.

Fick veta igår att min pappa är sjuk, en sjukdom man inte kan bli frisk ifrån. Vill hälsa på pappa på sjukhuset, men måste få tag i boendestödet och hoppas de kan dela veckomedicinen tidigare än vanligt idag så att jag kanske kan åka.
Jag är så jävla psykisk sjuk att jag inte ens kan hälsa på min pappa på sjukhuset utan o fråga om lov så för att få min medicin.
Är fortfarande nedbenzad sen helgen. Ska ta en av "mina" tabletter snart, för att bedöva ångesten.

Jävla skitliv.

Ta steget, men inte göra det fullt ut

Bestämde mig för typ 2 dagar sen att jag inte tar någon överdos idag, jag skjuter på det tills nästa vecka.

Jag mår bara rätt allmänt kasst, haft ont i kroppen (kan bero på slarv med träningen) och bara en jobbig känsla av nedstämdhet som pågår hela tiden, dygnet runt. Stressad är jag också, men sen är det tentaperiod just nu. Så försöker plugga så mycket jag orkar.

Sen fick jag veta igår av chefen att mitt sommarvik jag skulle få på 80% skulle bli färre % och under färre veckor. Var typ 40% jag skulle få. De hade tydligen missbedömt behovet och "alla" vikarier hade drabbats. Men om 2 v skulle de veta säkert och jag kanske skulle få mer. Jävligt kort varsel. Vill helst inte börja jobba på något nytt ställe, det är skönt när man kan rutiner o så. Men måste typ ringa runt nästa vecka för o ha någon backup. Både tentaperiod o så ska jag leta jobb också, livet leker verkligen. Eller så gör det inte det.

Vill dö. Kanske gör jag det. Eller så kanske jag inte vågar hela vägen ut så blir det bara så mesigt. Hittade på fass om en ask tabletter jag har hemma som tydligen var väldigt toxiska.. Fast jag är anonym så känns det jobbigt o skriva. Jag frestas att ta dem, men jag vågar liksom inte ta steget fullt ut, inte med ett läkemedel som är mer åt det "absoluta" hållet (vet ej om mängden räcker dock). Jag vill egentligen inte dö, men jag orkar inte leva. Så jag kanske tar massa andra tabletter i suicidförsök, för jag är för trött på livet. Jag kommer hoppas att jag dör. Men jag är inte riktigt i stadiet där jag gör det helhjärtat med de farligaste tabletterna.
Svårt att beskriva. Jag är liksom inte ute uppmärksamhet. Men jag känner mig desperat för att livet är för tungt därav planerna. Det kanske finns någon annan som känt liknande?
Jag är så himla trött på att leva ett liv där jag mår dåligt, jag vill kunna njuta av livet, inte känna en hemsk tomhet inuti mig.

Tvingad o lämna tabletter, en liten intox på köpet

Min psykolog tjatar på mig om dem förbannade tabletterna som jag har sparat som jag har ifall jag bestämmer mig för att jag inte orkar med det här livet mer. Psykologen jag hade innan DBT:n pratade inte om tabletterna hon lät det bero. Var hon orolig så kom det upp men annars inte. Men nu när jag har börjat på DBT:n så har jag blivit så jäkla triggad. För tabletterna har varit en sån stor trygghet för mig. Jag kan bara bestämma mig för att det här är slut nu. Nu ger jag upp, för jag klarar inte att må såhär. Om jag har tabletterna.

Jag var hos läkaren i torsdags, han höjde medikinet och jag bad om han kunde göra en akutbeställning av apodosen, vilket han gjorde. Men för ett par veckor sedan när jag hade ett stort möte med boendestöd, habiliteringen, psykiatrin där min gamla psykolog och läkare var med, och DBT psykologen. Vi kom bland annat fram till att jag får hämta apodosen själv, men direkt efter när jag kommer hem så möter jag upp boendestödet som låser in mediciner och sen delar för en vecka. MEN han glömde att meddela kommunsköterskan som sedan säger till boendestöd att en ny rulle kommer o byta ut den gamla mot den nya. Jag sa ingenting till boendestödet.. Hämtade ut den och har den hemma nu.. Men berättade det här för psykologen. Jag ska lämna alla mina tabletter till henne, jag lämnade allt förutom den extra rullen.. Men innan jag cyklade iväg till psykologen så fick jag en sån ångest att lämna mina tabletter så jag svalde endel av dem. Inte bra. Vårt samtal blev långt, efter ett tag kände jag mig trött och påverkad.. Som jag har känt tidigare efter intoxer.. Hon såg att jag var trött men trodde det berodde på att vi satt extra länge..

Men hon blev orolig, så vi sms:ade hela kvällen.. Jag fick massa konstiga symtom.. Men ville inte åka in för jag tyckte det var en "för liten" intox. Innan jag skulle sova så kändes det som om min hjärna var upphettad. Jätte obehaglig känsla. Känns bättre idag, men känner mig fortfarande lite hängig. Man ska ju inte komma påverkad till terapin.. Men hon sa att det var bra att jag kom... Att jag var påverkad var ju pga att jag skulle ge bort mina älskade tabletter.. Jag kände av intoxen hela kvällen..

Måste lämna rullen nästa vecka.. Det är det sista "extra" jag har.. Jag tror inte jag kommer kunna hantera det. Kommer säkert bli så att en kvart innan vi ses så kommer jag ta massa. Har pratat med henne om jag då ska boka av tiden med henne med väldigt kort varsel.. Men hon visste inte, hon skulle prata med sina kollegor..

Har sån jävla ångest över det här!!!! Det är så förbannat jävla jobbigt!!! KAN HON INTE BARA LÅTA MINA TABLETTER VARA!!!!

Ångest, impulsiv, allt är skit

Tog stesolid nyss, har sån ångest. Försökt tentaplugga men det går skitdåligt. Behöver förnya mitt stesolidrecept, har inte behövt förnya på månader. Vilket förvisso är bra, men jag är rädd att läkaren ska tro att jag inte behöver stess alls då. Skulle gå åt helvete då, kanske inte direkt men förr eller senare.

Minns inte om jag skrev det. Men tog massa tabletter på valborg, i självskadesyfte typ. Ville ta livet av mig egentligen, men skulle jobba söndagen så lät bli. Måste sköta mina plikter typ. Ångrade att jag tog jobbpasset dels för att jag ville dö och dels för att jag hade ett seminarium idag. Var inte alls förberedd, kände mig askass verkligen. Var en redovisning bland annat, kändes inte som jag hade koll alls, usch.

ALLTSÅ JAG VILL DÖ, NU! Jag orkar inte, har typ panikkänslor i kroppen. Vet inte varför jag mår så kasst. En annan medicin som jag tidigare har själv haft hand om, tvingade DBT-psykologen låsa in och ska delas. Vill ju ta massa av dem nu, men de delades idag. Såååå måste spara till en annan gång, senare i veckan, om jag känner som jag gör nu. Ska förövrigt förnya dem också. Vill inte berätta det för psykologen.. Att jag kommer förnya..

Började leta efter massa tabletter nyss och började peta i mig lite, sen ringde min sambo i mitt tablettletandet, bra tajming. Alltså, det här är inte mig, jag brukar inte vara såhär impulsiv. Har jag hamnat i en svacka? Eller är jag extra känsliga pga att jag sovit för lite? Svacka + lite sömn = dåligt

Har inte bytt mina norspanplåster, borde gjort det för ett par dagar sen. Har jag typ abstinens? Ska iaf duscha och byta en av dem. Vill byta båda, men kommer må så jävla illa imorgon då. Hatar detta illamående av opioider. På tal om norspan, blir ledsen när min smärtläkare säger att man kan ha dem i flera år o så. Skulle jag bli gravid så kan man också ha dem sa hon. Det gör mig ledsen, att inse att jag mer eller mindre kommer få leva med den här smärtan ett bra tag, eller resten av livet? Funderar lite på om smärtan beror på min snea rygg, efter att ha gymmat så har jag ont i ryggen där det är mer "böjt". Hm, ska nog gå till en sjukgymnast.

När jag ändå skriver om mediciner o så. Jag har sen i januari bara tagit en halv nitrazepam till natten. Lite självdisciplin på det, ibland kommer suget för en hel. Men bara tagit en hel 2 ggr. Men nu när vi ökat medikinet så är det svårare att somna. Vill inte gå upp till en hel tablett, var så jävla jobbigt att sänka till en halv tablett. Ingen rolig abstinens.

Känns bättre nu, tror stesoliden börjat verka, kanske lite av de andra tabletterna också? Aja, bara det är hanterbart och min sambo kommer hem snart så det är skönt. Hoppas ni andra haft en bättre kväll än vad jag haft!

Jag ser att jag har regelbundna besökare, trots att jag är inaktiv i perioder, ni får gärna lägga en liten kommentar, blir så glad när jag kommer in o ser att jag har kommentarer. Varje gång jag skriver det här så är det ingen som kommenterar haha.

Varför är jag så destruktiv?

Ledsen, ensam, dåligt humör. Råkade pilla i mig för många tabletter. Men förstod att det skulle bli såhär idag. Ensam på valborg. Jobbar imorgon så tänker inte ta fler. Eller blanda. Bra eller dåligt att jag jobbar imorgon vet jag inte.. Bra att jag inte tar fler, dåligt för jag vill dö.


Rakade benen, sen satt jag och kollade på dem. Försöker tänka ibland att ärren inte är så farliga, det ser inte så hemskt ut. Men jo, det gör det. Det ser förjävligt ut. Önskar någon hade skällt ut mig, visat bilder på fula ärr så kanske jag aldrig hade gått så långt. Vet inte ens om det går att tatuera där det är som värst. Det är för mycket ärrvävnad.
Där jag skar som mest, när jag haft tajta strumpor och sen tagit av mig dem, så ser det ut som om köttet har sjunkit in. Inte fint. Försöker inte ha strumplinningen precis där då jag är rädd att det ska bli permanent.
Var jäkligt sugen idag, att bara dra några snitt, men efter att granskat mina ben så lät jag bli. Vill inte att det blir värre. Minns inte varför jag började skära mig. Eller jo, lindra ångest, kändes lite förbjudet också. Men jag kollade inte på andras bilder, önskade att jag hade gjort det. Sk "triggers" kanske hade gjort mig mindre sugen. Framförallt ärr. Sår kan få igång mig, men inte ärr. Att kolla på mina egna ärr får också bort suget.
Hatar mina ben och ffa det här benet. Det röda ärret näst längst ner har smält ihop och sjunkit ner. Trycker jag in ett finger så vill inte huden/köttet hänga med tillbaka riktigt.. Så måste "kudda upp" för att hjälpa på traven så det kommer upp. Men det ser fortfarande ihopsjunket ett tag. Det är inte extremt, men det märks. Tveksam till att det går att tatuera över där det är värst, så måste ha strumpor resten av livet typ... Ledsen tanke.
Om jag typ inte transplanterar hud, men tror inte landstinget vill pröjsa. Men resten av benen ska jag tatuera. Det var ca 3 år sen jag började skära i benen och jag är så evinnerligt glad att jag hade påbörjat en tatuering på ena låret. Jag har ärr upp till knäna "bara". Jag stannade pga tatueringen.
Jag kan ha knähöga strumpor vilket åtminstone är något. Men jag kommer inte kunna bada offentligt.. Jag var 20-21 när jag började skära mig, rätt "sent" att börja faktiskt, att då typ möta gamla kursare som har sett mig "ren" och till hur det är nu, jag skulle skämmas för mycket. Jag vill inte att folk ska prata om mig, eller i värsta fall att det skulle komma fram till en chef.
Sure, det syns på armarna också om man kollar, men det är bara massa smala vita streck. Typ, "jag mådde dåligt i tonåren" om någon jobbig typ skulle fråga sen räcker det svaret. Men benen.. Det ser lite för köttigt ut för att kunna visa. Sen har vissa ärr inte läkt klart och blivit vita, så de kommer jag inte undan med.
Hatar mina ben verkligen, hatar varje förbannat självförvållat ärr på min kropp.
Jag hoppas någon därute blir avskräckt av bilden. Jag önskar ärligt talat att jag hade sett självorsakade sår och hur det ser ut sen. Jag kanske då inte hade gjort valet att kötta benen så som det blev.
Fö så har jag käkat dåligt pga stress och sämre hunger. Går jag ner 2 kg till så ligger jag på undervikt och det känns så frestande!!! Men jag kan inte hålla på att gå från ett problem till ett annat.
Nu orkar jag inte skriva mer, ska käka morötter med dipp.

Gruppterapin startad, känner mig triggad

Har i veckan varit med på första gruppterapin på DBT:n, var så nervös innan. Men det gick ändå rätt ok, vissa grejer tog jag upp som jag egentligen inte vill dela med mig. Som att jag tar medicin ett visst klockslag och att förtydliga att det inte är knark, så ingen får för sig nått. Lite sånt typ. Sen tycker jag ärligt talat att vissa saker känns som lågstadiet. Man ska vara övertydlig med typ allt enligt psykologen, för annars kan någon ta illa upp för minsta lilla.. Jag kanske är lite för kritisk?

Men, känner mig stressad. De pratar om att om att om någon har mkt ärr (läkta) så ska man exponera de långsamt. Att de gör en grej av det hela triggar mig, förstår inte på mig själv? Bara visa och kör utan att göra en grej av det önskar jag.. 

Mina armar ser ok ut, inget som behövs exponeras sakta. Det enda är benen men då jag ändå alltid har knästrumpor för o dölja så spelar det ingen roll för mig. Men det är att man pratar om det i gruppen som är jobbigt. 

Vet inte varför, men vill stoppa i mig massa tabletter.. Bara för att experimentera  ("självskada"), räkna pulsen och för varje gång jag tar extra desto mer går pulsen ner.

Jag kanske leker med elden. Jag vill egentligen inte, jag vill va stabil, men ändå så håller jag på såhär..

Ska öka dosen på medikinet, från 20 till 25 mg. Fick också lov av läkaren att testa ta morgon och lunchdosen av concerta tätare. Har hänt nån enstaka gång av misstag o effekten var jättebra och höll sig länge och stabilt. Så får se hur det blir, kanske bättre? Jag längtar tills jag får träffa en specialist inom neuropsyk för o prata mediciner, men det går seeeegt i mitt landsting. Han jag har nu är specialist o kan skriva ut, meeen han är inriktad på annat i psykiatrin, inte inom neuro tyvärr..

Jag vill optimera medicineringen!! Hoppas det blir en bra läkare jag får träffa inom neuro.. Hoppas jag inte behöver vänta så mkt längre till..

Vet inte vad jag vill med det här inlägget, känns bra att skriva av mig. Känner mig lite osammanhängande.