Har mått väldigt fysiskt dåligt den senaste veckan. Blivit besök på akuten, men nu har det börjat ordna sig. Därav att jag inte har orkat uppdatera. Mår jag fysiskt dålig så blir jag helt lamslagen och ligger bara i sängen i princip.
Det psykiska är väl.. Jag vet inte hur jag ska kalla det men det står lite still. Jag väntar väldigt mycket på resultatet på utredningen (som jag har tjatat om länge nu). Det jag är livrädd för är att jag ska få utvecklingsstörning som diagnos. Jag tror inte att jag får det, men för mig är det den värsta tänkbara diagnosen att få är "lågbegåvad" som diagnos. Som sagt, jag tror inte det, allt talar emot det, jag får bra resultat på mensa test osv. Men tänk om resultaten på utredningen visade något annat?
Jag har inte skrivit om det tidigare, jag har aldrig trott att jag har den diagnosen. Men det är just skräcken. Nu vill jag inte nedvärdera personer med den diagnosen, absolut inte. Jag tror många andra också har "skräckdiagnoser", inte denna
Sen väntar både läkare och psykolog också på resultatet för att se hur den kommande behandlingen ska se ut. Så det står still. Det som också gör mig så himla orolig och rädd är att både psykolog och läkare ska bytas ut. Så jag försöker inte tänka på det här så mycket alls.
Samtidigt som jag räknar ner tills jag får veta om det är någon diagnos så går det snabbare tills jag ska börja sommarjobba. Är jag redo? Kommer jag krascha igen? Hur kommer allt bli när jag både får en ny läkare, psykolog och tillvaron rörs om med ett nytt jobb? Hur ska jag hantera allt? Det kommer bli så mycket nya personer och så mycket nytt i princip samtidigt att jag är rädd att det går åt helvete igen. Sen vet jag inte med vem jag ska diskutera det här med... Pratar jag om det med min psykolog så säger hon typ "lugna ner dig nu". Enligt alla i vården ska man tänka här och nu. Man får inte vara bitter på saker som hänt tidigare. Man får inte oroa sig för saker (som faktiskt har varit problematiskt tidigare) om framtiden. Men människor lever inte bara här och nu, de tänker både bakåt och framåt.
Jag är så jävla rädd över framtiden, jag vill att mitt mående ska vända. Jag vill inte behöva vara i något mellanting och bara vänta.
söndag 26 april 2015
söndag 19 april 2015
Ångestångestångest
Sån fet ångest. Vill vara ensam och skära mig. Men måste somna med ångesten och gå upp tidigt. Känner abstinens eller vad man ska kalla det av självskada och då i form av att skära mig.
Jävla skit.
torsdag 16 april 2015
Om en månad
Idag fortsatte neuroutredningen, jag vill ju veta nuuu. Är det en diagnos eller inte, men det ända man får höra att om det inte skulle vara en diagnos så lär man känna sig själv bättre och kan förklara hur man är för andra typ. Men jag känner bara att jag bryr mig inte, vill bara veta om det finns någon diagnos. Men som de säger, världen är inte svart eller vit. Hatar när folk säger så. Men jag kanske måste lära mig? Men får veta om en månad typ.. Sååå långt dit ju.
Sen var jag på vårdcentralen idag pga mina låga blodvärden. Eller ja, att de hade blivit så låga så snabbt. Det kunde bero på alla värktabletter jag trycker i mig som treo, ipren o så. Så att det kanske var en blödning i magen. Han skickade en remiss för att jag skulle göra en gastroskopi, det känns väldigt läskigt. Iallafall när man läser på nätet om hur hemskt vissa tycker det är..
Fick en jättekonstig impuls för ett par dagar sen. När jag duschade och drog av plåstrena för mina sår för att göra rent så tryckte jag plötsligt in ett finger i ett av såren pga frustration. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde så.. Men tanken innan var att när jag var inlagd så skar jag med trubbigare saker och då blev såren större istället för "fina" med rakblad. Så då tryckte jag in fingret.. För att få det större.. För att det skulle kännas lite mer tillfredställande.
lördag 11 april 2015
Start på neuropsykiatrisk utredning
Nu har den neuropsykiatriska utredningen börjat. Min mamma har intervjuats men de blev inte klara med alla frågor så de ska fortsätta i början på maj.. Samtidigt träffade jag en läkare som frågade massa frågor, gillade dock inte den läkaren. Tyckte frågorna var svåra att förstå.
Dagen efter så skulle det vara en heldag hos en psykolog. Det var massa tester, sen massa frågor. Var fruktansvärt trött när jag skulle hem.
Det känns väldigt skönt att processen äntligen är igång. Jag trodde först att det skulle vara klart nästa vecka, men nu sköts diagnosdagen upp ungefär en månad. Väldigt irriterande, men jag accepterar fortfarande det, för nu har det äntligen börjat. Jag frågade vad han trodde det var, om jag hade en diagnos eller inte. Men han sa att vissa saker pekade på det men han kunde inte säga något. Han berättade också att ibland så trodde han att vissa personer var ett klockrent fall för en diagnos, men sen så visade det sig att det var något annat. Det svaret var väldigt skönt att höra, istället för ett "jag tycker det är oprofessionellt att chansa", utan nu förstår jag varför han inte vill gissa.
Vad tror jag själv om jag har en diagnos? Ingen aning. Det får visa sig. Jag är fortfarande väldigt otålig och vill veta nu nu nu. Men inte så mycket mer än att vänta.
Dagen efter så skulle det vara en heldag hos en psykolog. Det var massa tester, sen massa frågor. Var fruktansvärt trött när jag skulle hem.
Det känns väldigt skönt att processen äntligen är igång. Jag trodde först att det skulle vara klart nästa vecka, men nu sköts diagnosdagen upp ungefär en månad. Väldigt irriterande, men jag accepterar fortfarande det, för nu har det äntligen börjat. Jag frågade vad han trodde det var, om jag hade en diagnos eller inte. Men han sa att vissa saker pekade på det men han kunde inte säga något. Han berättade också att ibland så trodde han att vissa personer var ett klockrent fall för en diagnos, men sen så visade det sig att det var något annat. Det svaret var väldigt skönt att höra, istället för ett "jag tycker det är oprofessionellt att chansa", utan nu förstår jag varför han inte vill gissa.
Vad tror jag själv om jag har en diagnos? Ingen aning. Det får visa sig. Jag är fortfarande väldigt otålig och vill veta nu nu nu. Men inte så mycket mer än att vänta.
fredag 10 april 2015
Svar på kommentar - Självskadebilder
Fick en kommentar jag tänker svara öppet då kanske det är fler som undrar.
Jag vet inte vad jag ska säga - jävligt triggande bild, men det vet du att några kommer att tycka. Men eftersom du la ut den så måste jag fråga - varför lägger man ut bild? Varför nöjer man sin inte med att skriva om det?
För mig kan en text vara jävligt mycket triggande också. Jag lägger upp dessa bilder för jag är ledsen för stunden, jag orkar inte skriva en text. En bild kan säga mer en tusen ord.
Men även för att min blogg är som en dagbok för mig. Jag vill kunna se tillbaka, både med bilder och text hur det har varit för mig. Hur livet förändras, både inombords men också hur mycket min hud har påverkats av mitt mående. Jag kan kolla tillbaka på bilder både på datorn och bloggen och se hur huden förändras. För att se hur mycket mer min hud förstörs. Desto längre tillbaks jag kollar tillbaka, där min hud hade färre ärr, blir jag bara ledsnare och ledsnare, för jag vill ha det tillbaka så. Jag vet att det inte är möjligt, men det gör mig lite lite mer motiverad att arbeta bort mig från självskadandet. Jag vill inte försöka förtränga att några fler sår inte gör så mycket skillnad. För jo det gör det, det blir fler ärr och det är lättare att bli påmind av bilder. Jag vet inte om jag någonsin kommer försvinna från självskadandet, men fler saker som motiverar att inte göra det, desto bättre. Det är mitt sätt att tänka.
Min frustration över livet kommer ut i bloggen, både i bilder och text. Jag är inte ute efter att trigga någon. Har även skrivit i min presentation att man ska kolla på egen risk. Människor blir triggade av olika saker, både bilder och text och alla har ett val om de vill läsa/kolla. Jag förstår ärligt talat inte varför många tycker det är så fel att visa upp bilder på sår/ärr, men inte på texter som kan trigga. För mig är det samma sak. Gillar man inte bilder på sår så kanske inte min blogg är något för en.
Mitt liv är tragiskt, jag vill inte linda in det.
Är det någon som undrar något mer?
Jag vet inte vad jag ska säga - jävligt triggande bild, men det vet du att några kommer att tycka. Men eftersom du la ut den så måste jag fråga - varför lägger man ut bild? Varför nöjer man sin inte med att skriva om det?
För mig kan en text vara jävligt mycket triggande också. Jag lägger upp dessa bilder för jag är ledsen för stunden, jag orkar inte skriva en text. En bild kan säga mer en tusen ord.
Men även för att min blogg är som en dagbok för mig. Jag vill kunna se tillbaka, både med bilder och text hur det har varit för mig. Hur livet förändras, både inombords men också hur mycket min hud har påverkats av mitt mående. Jag kan kolla tillbaka på bilder både på datorn och bloggen och se hur huden förändras. För att se hur mycket mer min hud förstörs. Desto längre tillbaks jag kollar tillbaka, där min hud hade färre ärr, blir jag bara ledsnare och ledsnare, för jag vill ha det tillbaka så. Jag vet att det inte är möjligt, men det gör mig lite lite mer motiverad att arbeta bort mig från självskadandet. Jag vill inte försöka förtränga att några fler sår inte gör så mycket skillnad. För jo det gör det, det blir fler ärr och det är lättare att bli påmind av bilder. Jag vet inte om jag någonsin kommer försvinna från självskadandet, men fler saker som motiverar att inte göra det, desto bättre. Det är mitt sätt att tänka.
Min frustration över livet kommer ut i bloggen, både i bilder och text. Jag är inte ute efter att trigga någon. Har även skrivit i min presentation att man ska kolla på egen risk. Människor blir triggade av olika saker, både bilder och text och alla har ett val om de vill läsa/kolla. Jag förstår ärligt talat inte varför många tycker det är så fel att visa upp bilder på sår/ärr, men inte på texter som kan trigga. För mig är det samma sak. Gillar man inte bilder på sår så kanske inte min blogg är något för en.
Mitt liv är tragiskt, jag vill inte linda in det.
Är det någon som undrar något mer?
måndag 6 april 2015
oro
Vill ta stesolid för att klara kvällen, men kan inte. Måste upp tidigt och köra imorgon då min pappa inte kan köra, förvisso inte en sån lång bit att köra. Men jag vågar inte chansa. Jag tror att jag är normal ett par timmar efter jag har tagit stesoliden, men jag vet att jag blir väldigt ofokuserad och inte alls är lämplig att köra bil på ganska så många timmar efter stesolidintag. Bra att jag har den insikten iallafall.
Jag är så himla orolig för mina föräldrar, främst pappa. Oron tynger mig verkligen då min pappa är gammal, jag är livrädd att han ska försvinna. Är orolig för min mamma också för den delen, måste hjälpa henne med vissa saker. Det är inga jättestora saker men det tar mycket energi från mig. Jag orkar inte riktigt ta hand om mig, det är jättetungt för mig att hjälpa andra då. Mamma hjälper ju mig med, ekonomiskt med vissa saker. Jag uppskattar det verkligen, jag skulle hjälpa henne i vilket fall trots att jag inte fick ekonomisk hjälp från henne. Men det tar fortfarande mycket av min energi.
Sen måste jag lägga mig tidigt, då nitrazepam har längre halveringstid än imovane. Vill inte heller att den ska påverka körningen heller. Sen kan jag inte ta stesolid på 3 dagar då på onsdag har jag samtal eller vad det nu är med läkare på neuropsyk, sen har jag heldag på torsdag på neuropsyk med massa tester (tror jag?) och jag vill inte att stesolid för jag vill inte att det ska påverka resultatet.
Dessa jäkla mediciner, det påverkar inte en bara där och då, utan även långt efteråt fast man tror att det inte är så. Jävla skit.
Så ja, hur ska jag hantera ångesten inför att sova idag då? Förmodligen att skära mig, det hjälpte ju igår, hoppas det hjälper idag också. För jag orkar inte med den starka ångesten.
Tar man upp med läkaren att man har så stark ångest att man inte kan hantera den så verkar det som att läkaren inte lyssnar. Jag antar att det är för att psykiatriker hör dagarna i ända om folk som har jättemycket ångest att det inte läggs så mycket tyngd på det. Så jävla tragiskt.
Det känns som om jag upprepar vissa saker i bloggen, men jag har börjat tappat minnet lite. Vet inte riktigt varför, men om någon undrar varför jag skriver samma sak igen så är det pga det.
Jag är så himla orolig för mina föräldrar, främst pappa. Oron tynger mig verkligen då min pappa är gammal, jag är livrädd att han ska försvinna. Är orolig för min mamma också för den delen, måste hjälpa henne med vissa saker. Det är inga jättestora saker men det tar mycket energi från mig. Jag orkar inte riktigt ta hand om mig, det är jättetungt för mig att hjälpa andra då. Mamma hjälper ju mig med, ekonomiskt med vissa saker. Jag uppskattar det verkligen, jag skulle hjälpa henne i vilket fall trots att jag inte fick ekonomisk hjälp från henne. Men det tar fortfarande mycket av min energi.
Sen måste jag lägga mig tidigt, då nitrazepam har längre halveringstid än imovane. Vill inte heller att den ska påverka körningen heller. Sen kan jag inte ta stesolid på 3 dagar då på onsdag har jag samtal eller vad det nu är med läkare på neuropsyk, sen har jag heldag på torsdag på neuropsyk med massa tester (tror jag?) och jag vill inte att stesolid för jag vill inte att det ska påverka resultatet.
Dessa jäkla mediciner, det påverkar inte en bara där och då, utan även långt efteråt fast man tror att det inte är så. Jävla skit.
Så ja, hur ska jag hantera ångesten inför att sova idag då? Förmodligen att skära mig, det hjälpte ju igår, hoppas det hjälper idag också. För jag orkar inte med den starka ångesten.
Tar man upp med läkaren att man har så stark ångest att man inte kan hantera den så verkar det som att läkaren inte lyssnar. Jag antar att det är för att psykiatriker hör dagarna i ända om folk som har jättemycket ångest att det inte läggs så mycket tyngd på det. Så jävla tragiskt.
Det känns som om jag upprepar vissa saker i bloggen, men jag har börjat tappat minnet lite. Vet inte riktigt varför, men om någon undrar varför jag skriver samma sak igen så är det pga det.
söndag 5 april 2015
Projekt
Karvade i ett gammalt ärr, dämpade ångesten. När jag gör det så blir jag så sugen att skära bort en bit kött, framförallt när det är i ett gammalt ärr. Det blöder inte så mycket då, blir lättare då. Försöker ha det som ett projekt. Jag är sjuk i huvudet.
lördag 4 april 2015
förnedrande
Har sån jävla ångest just nu. Vill inte sova, vågar inte. Men jag måste, iallafall någon gång. Skulle ha tagit en stesolid men det känns så sent nu..
Har varit en jobbig dag idag, skulle till stan men kräktes av åksjuka när vi var framme pga att jag åt soppa till frukost och inget mer ordentligt. Hade jag inte haft medicinerna så hade det inte varit något problem, men nu så måste jag tänka hela tiden på att jag måste äta ordentligt. Resten av dagen blev mer eller mindre förstörd, för sen på väg hem var jag så yrslig, allt snurrade och jag såg dubbelt. Lyckades hålla mig från att spy utan la mig i sängen och sov bort några timmar. Det här funkar inte. Jag hatar alla mediciner jag stoppar i mig. Så fort jag inte tänker på maten så går allt åt helvete. Sen att jag särar på 2 av mediciner på morgonen för att då blir illamåendet och yrseln värre. Men nu fem dagar i veckan när boendestödet kommer på morgonen och lämnar mediciner så måste de kolla att jag sväljer medicinerna och det kom de på för 2 veckor sen (kommer inte ihåg om jag skrivit det tidigare). De skulle egentligen alltid ha gjort det och sköterskan hade ingen aning om att det inte hände.
Men till saken, jag får då inte sära på medicinerna, för de måste ju se när jag sväljer. Men då måste jag ligga i sängen i 2-3 timmar för allt snurrar och jag spyr. Så har vägrat den ena tabletten nån gång, men då mår jag lite halvkasst psykiskt istället.
Det är så jävla förnedrande. Alltihop.
Men jag får iallafall ha ansvar över mina mediciner själv nu när jag är hos mina föräldrar. Nätt och jämt. Men fick lova att jag skulle sköta mig. Annars kanske jag inte får åka iväg något mer. Väljer jag att åka utan mediciner, så är jag rädd att de tycker att jag är en fara för mig själv och låser in mig istället. Så länge jag är borta så sköter jag mig. För jag vill kunna vara hemifrån.
Men annars gör jag lite som jag själv vill.
Har varit en jobbig dag idag, skulle till stan men kräktes av åksjuka när vi var framme pga att jag åt soppa till frukost och inget mer ordentligt. Hade jag inte haft medicinerna så hade det inte varit något problem, men nu så måste jag tänka hela tiden på att jag måste äta ordentligt. Resten av dagen blev mer eller mindre förstörd, för sen på väg hem var jag så yrslig, allt snurrade och jag såg dubbelt. Lyckades hålla mig från att spy utan la mig i sängen och sov bort några timmar. Det här funkar inte. Jag hatar alla mediciner jag stoppar i mig. Så fort jag inte tänker på maten så går allt åt helvete. Sen att jag särar på 2 av mediciner på morgonen för att då blir illamåendet och yrseln värre. Men nu fem dagar i veckan när boendestödet kommer på morgonen och lämnar mediciner så måste de kolla att jag sväljer medicinerna och det kom de på för 2 veckor sen (kommer inte ihåg om jag skrivit det tidigare). De skulle egentligen alltid ha gjort det och sköterskan hade ingen aning om att det inte hände.
Men till saken, jag får då inte sära på medicinerna, för de måste ju se när jag sväljer. Men då måste jag ligga i sängen i 2-3 timmar för allt snurrar och jag spyr. Så har vägrat den ena tabletten nån gång, men då mår jag lite halvkasst psykiskt istället.
Det är så jävla förnedrande. Alltihop.
Men jag får iallafall ha ansvar över mina mediciner själv nu när jag är hos mina föräldrar. Nätt och jämt. Men fick lova att jag skulle sköta mig. Annars kanske jag inte får åka iväg något mer. Väljer jag att åka utan mediciner, så är jag rädd att de tycker att jag är en fara för mig själv och låser in mig istället. Så länge jag är borta så sköter jag mig. För jag vill kunna vara hemifrån.
Men annars gör jag lite som jag själv vill.
onsdag 1 april 2015
Treårings beteende?
Just nu vill jag bara dö, orkar inte mer. Eller skada mig, eller ta massa lugnande. Jag önskar att jag fick ha hand om mina mediciner själv, vill jag ta för mycket så är det mitt beslut. Visst jag låter som en treåring, men det är ju mitt liv. Vill jag dö eller skada mig så kan väl vården låta mig vara.
Det som jag mår dåligt är att jag ska iväg en vecka typ till mina föräldrar, och jag ska packa ihop rakblad, plåster osv. Känner mig patetisk, för jag borde väl kunna stå emot, men jag är för kass för det.
Nu ska jag sova, somna med ångest. Underbart liv jag har, eller inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)