Har mått väldigt fysiskt dåligt den senaste veckan. Blivit besök på akuten, men nu har det börjat ordna sig. Därav att jag inte har orkat uppdatera. Mår jag fysiskt dålig så blir jag helt lamslagen och ligger bara i sängen i princip.
Det psykiska är väl.. Jag vet inte hur jag ska kalla det men det står lite still. Jag väntar väldigt mycket på resultatet på utredningen (som jag har tjatat om länge nu). Det jag är livrädd för är att jag ska få utvecklingsstörning som diagnos. Jag tror inte att jag får det, men för mig är det den värsta tänkbara diagnosen att få är "lågbegåvad" som diagnos. Som sagt, jag tror inte det, allt talar emot det, jag får bra resultat på mensa test osv. Men tänk om resultaten på utredningen visade något annat?
Jag har inte skrivit om det tidigare, jag har aldrig trott att jag har den diagnosen. Men det är just skräcken. Nu vill jag inte nedvärdera personer med den diagnosen, absolut inte. Jag tror många andra också har "skräckdiagnoser", inte denna
Sen väntar både läkare och psykolog också på resultatet för att se hur den kommande behandlingen ska se ut. Så det står still. Det som också gör mig så himla orolig och rädd är att både psykolog och läkare ska bytas ut. Så jag försöker inte tänka på det här så mycket alls.
Samtidigt som jag räknar ner tills jag får veta om det är någon diagnos så går det snabbare tills jag ska börja sommarjobba. Är jag redo? Kommer jag krascha igen? Hur kommer allt bli när jag både får en ny läkare, psykolog och tillvaron rörs om med ett nytt jobb? Hur ska jag hantera allt? Det kommer bli så mycket nya personer och så mycket nytt i princip samtidigt att jag är rädd att det går åt helvete igen. Sen vet jag inte med vem jag ska diskutera det här med... Pratar jag om det med min psykolog så säger hon typ "lugna ner dig nu". Enligt alla i vården ska man tänka här och nu. Man får inte vara bitter på saker som hänt tidigare. Man får inte oroa sig för saker (som faktiskt har varit problematiskt tidigare) om framtiden. Men människor lever inte bara här och nu, de tänker både bakåt och framåt.
Jag är så jävla rädd över framtiden, jag vill att mitt mående ska vända. Jag vill inte behöva vara i något mellanting och bara vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar