Längre läkemedelslista och en vikt under 45 kg

Har under den här veckan börjat på antidepp. Har börjat på en ny mottagning och läkaren där tyckte det var en bra idé att jag skulle prova, efter att jag nämnde att jag önskade få testa sertralin igen. Han tyckte dock att nertrappningen av lamotrigin skulle pausas, då det är mycket i livet för mig med nytt jobb osv. Jag kände mig lite irriterad, då jag har färre biverkningar sen de sänkte från 300 mg till 200 mg i vintras.

Sååå att en till medicin lades på innan den andra sattes ut känns ärligt talat skittråkigt, för just nu känns det så ledsamt att hämta ut min feta apodospåse och inse att jag är ganska tungt medicinerad.
Men nästa gång så kanske han sänker lamotrigin! Vi kom överens om att jag skulle få en tät läkarkontakt, varannan månad, senast var tredje månad. Det känns bra, trodde inte det skulle gå att få en sån tät läkarkontakt på den här mottagningen. Han skulle också ta över stesolid utskrivningen, vilket känns ok. Då jag själv tar hand om stesoliden nu, så avsa sig den förra läkaren sig ansvarat (trots att han lovade i somras att han kunde skriva ut till mig i åratal och att jag inte behövde oroa mig...) att skriva ut stesolid. Men att den nya läkaren kan tänka sig att fortsätta skriva ut känns ändå bra, var sjukt orolig att han inte skulle vilja det. Att jag skulle få en läkare som typ är benso-motståndare. Benso är ju knappast optimalt, men det har nog gått typ 10 månader mellan de senaste recepten. Då hade jag ändå inte helt slut på tabletter.
Så jag anser nog att jag kvalar in på den gruppen som käkar benso ganska ansvarsfullt. Eller så kanske jag lever i förnekelse och försöker lura mig själv? Men det tror jag inte haha.

Har ångest inför nästa vecka. Önskade jag var ute och festade idag (och inte skriver ett tråkigt blogginlägg), men kände att jag inte orkade, har en sjukt intensiv jobbvecka framför mig och känner inte för att ligga bakis hela morgondagen.
Var tvungen att sjukskriva mig för 2v sen pga migrän, troligen pga att jag slarvat med mat (väger under 45 kg...) och träning. Så vill inte riskera migrän nästa vecka, känns rätt tråkigt att behöva sjukskriva sig när jag är såhär ny på jobbet.
Nu ska jag sova.
Läste igenom inlägget nu och känner mig lite nedslagen. Jag väger inte ens 45 kg och läkemedelslistan har blivit längre. Jag trodde jag var på väg framåt? Men nu vet jag inte längre.

Mår sämre igen

Det känns som om mitt mående håller på att dippa lite nu. Jag känner mig allmänt nere och tom inombords, och jag skadade mig själv också i lördags. Trodde aldrig jag skulle göra det igen, eller ja aldrig är väl kanske att ta i. Men jag trodde jag var längre bort än vad jag faktiskt är. Det är väl det största varningstecknet, självskada. Har hållit mig borta från detta i över 1 år, så det känns väldigt segt att tiden nollades.

Jag vet inte vad dippen kommer ifrån. Visst det är kämpigt med jobbet, men det känns inte som om det bara är jobbet. Är på slutet av DBT:n, vart jag hamnar sen är det ingen som vet mer eller mindre. Så det är också något som är stressande. Jag mår bäst av att ha en trygg kontakt med psykiatrin. Så för tillfället så känns det rätt otryggt, kommer jag ens få mer behandling? För på den nya mottagningen jag kommer hamna så har jag fått höra att det inte är så mycket hjälp att förvänta sig därifrån. I remissen står att jag ffa vill ha psykodynamisk terapi, men just nu så blir jag glad så länge det är en stabil psykologkontakt oavsett inriktning. Men det känns också rätt skönt att DBT:n snart är över. Vissa grejer kommer jag ta med mig, men det finns vissa saker inom DBT som jag personligen ogillar väldigt starkt.
Jag hoppas att den nya mottagningen prioriterar mig, för bristfällig hjälp kan bli en stor bidragande faktor till en ev. sjukskrivning (om man bortser från faktorn "personligt lidande"). Har definitivt ingen lust att bli sjuk, vill jobba och spara pengar. Sen ta tjänstledigt några månader och åka på en långsemester. Hade varit sjukt najs.

Måste sova snart.. Saknar att kunna åka hem till mina föräldrar så ofta som jag gjorde när jag pluggade och träffa vänner lite oftare. Sure, jag hade mycket mer ångest när jag pluggade. Den där prestationsångesten bokstavligen knäckte mig ett par gånger. Men jag var friare, kunde styra min tid på ett helt annat sätt än vad jag gör nu. Mitt schema kommer inte bli flexiblare förrän i sommar...

Examen, nytt jobb, kvällsångest

Nu var det ett tag sen jag skrev senast. Tror det är mitt längsta uppehåll härifrån sen jag började skriva i bloggen.
Det som har hänt sen senast är att jag har tagit examen och börjat jobba. Trivs rätt ok på jobbet, men känner mig helt utpumpad när jag kommer hem. Det är så mycket nya intryck och det tar så mycket energi. Sen hela tiden vara pigg och alert och visa framfötterna. Sen försöka vara glad, trevlig och lite social med kollegorna. Det är rätt tärande faktiskt, det tar åtminstone väldigt mycket energi från mig. Jag vet inte hur länge jag kommer känna så, men räknar med ett par månader iallafall. Går introduktion nu också, vet inte riktigt hur länge jag kommer gå intro. Det tycker jag faktiskt är väldigt jobbigt nu när jag tänker efter, att det hela tiden är oklart hur länge jag ska gå introt. Men just den detaljen tror jag kommer reda ut sig under den kommande veckan eller så.

Har fortfarande inte helt bestämt mig om jag ska jobba 100% eller gå ner i tjänst. Det är först några veckor efter introduktionen (typ om 2 mån) jag kommer få ett bättre schema. Det är när jag väl börjar i mitt nya schema som jag vill ta beslut om jag vill gå ner i tid eller inte. Helst inte innan dess. Därav att jag känner mig lite extra angelägen om planeringen av min introduktion, så att jag ska veta hur jag ska göra.
Men känner jag att det börjar bli alldeles för tungt och jag börjar brännas ut, då ska jag stoppa i tid. Har ingen lust att krascha en tredje gång. Problemet är att de tidigare 2 gånger jag har gått in i väggen så har det varit i samband när jag pluggat. Jag vill inte råka missa varningstecknen pga att de inte kommer vara helt densamma varningstecken som när jag pluggade.

Just ikväll känns det extra jobbigt, varför vet jag inte. Jag hoppas det är övergående iallafall. Har tagit ca 15 mg stesolid ikväll så känns underligt att jag fortfarande känner av en såpass jobbig ångest.
Men ska försöka distrahera mig med något annat just nu.

Hur det destruktiva livet skjuter på mina drömmar

Ibland så vill jag bara kämpa järnet med livet. Bara fortsätta fast jag mår dåligt, för att kunna nå mina drömmar. Men ibland.. Så känner jag att jag bara vill skita i allt, att det inte finns någon mening, att jag funderar varför jag kämpar. Att jag lika gärna kan ge upp.
Det är så sjukt kämpigt att behöva leva med psykiska och neuropsykiatriska problem, att inte tillhöra normen, att må dåligt. Att inte få känna innerlig glädje, för där långt inne i mig, i kärnan, är det nedstämt och dystert.
När jag bara känner att jag vill ge upp, försöka ta mitt liv med massa piller, så tänker jag samtidigt relativt rationellt. Tar man en intox i suicid syfte, så är chansen rätt stor att man överlever. När jag då tänker att jag vill ge upp och dö, så måste jag ha i åtanke att jag kanske överlever. Att jag då måste reda upp spillrorna efter ett självmordsförsök. Som tvångsinläggning, orolig familj, praktiska saker som sjukskrivning osv. Om jag redan då är inne i den skiten, så är det lätt att fortsätta dras ner i det destruktiva. För det har hänt flera gånger tidigare. Det stannar inte bara vid själva försöket, utan det har blivit såna jobbiga efterspel för mig. Att jag mer eller mindre flippar ur.
Därefter så har jag kanske hittat en liten gnista och vill försöka ta mig upp igen, efter att ha varit inne i de destruktiva ett tag som jag börjar tröttna på. Hur lång tid det tar att hitta den där gnistan har varit olika. Men det är så jävla jobbigt att ta sig upp därifrån. Ett självmordsförsök innebär mer än bara ett försök, för mig.

Men det jag kämpar för är att återfå lite normalitet i mitt liv, undvika allt destruktivt. Börja jobba, spara pengar, och kämpa för det jag allra mest önskar, ett barn. Men för att försöka skaffa barn, så måste jag må väldigt mycket bättre. Jag måste känna att jag kan hantera motgångar. Jag måste känna att om jag åter hamnar i en svacka där allt känns mörkt- så måste jag fortsätta kämpa och aldrig ge upp.
Min sambo vill inte ha barn än, jag vågar inte fråga när han tror att han är redo. Ska jag fråga när han vill, så måste jag ha varit stabil ett tag. För som det är nu, när jag fortfarande är ostabil så fattar jag att det inte funkar och att det är svårt att säga när. Så skjuter på det tills jag är mer stabil.

Jag har kommit långt, jävligt långt, jag tar inte självdestruktiva intoxer i tid och otid. Jag skär mig inte längre, det blir bara glesare och glesare (förhoppningsvis ingen mer) mellan inläggningarna. Jag tar inte stesolid i samma utsträckning längre. Dock så skedde det en mindre incident förra helgen i form av en mindre intox. Jag har ett stort examinerade moment i skolan om ett tag, och jag känner att jag inte riktigt kan lita på mig själv. Inte min omgivning heller. Vilket talar att barn är något som jag definitivt inte är redo för.
Detta gör mig sjukt ledsen, för om ett par månader blir jag 25 (åldersnoja), tar förhoppningsvis min examen i januari, vi har ett förstahandskontrakt, är erbjuden fast jobb. Så jag har alla förutsättningar, förutom att jag inte riktigt är stabil. Så måste fortsätta vänta.
Vilket ger mig tankarna att jag lika gärna kan ta mitt liv. Men om jag då misslyckas, då är jag ÄNNU längre bort från min dröm. Så det känns faktiskt riktigt riktigt jobbigt just nu, med dessa dubbla känslor. Om jag försöker ta mitt liv- och misslyckas. Då är jag ännu längre bort från min dröm än vad jag är nu. Samtidigt som det är oerhört tungt att må såhär.

Sen behöver jag sluta med många av mina mediciner om jag skulle bli gravid, vilket skulle kunna i värsta fall resultera i en riktig jävla urflippning. Planen är att trappa ut mediciner långsamt, skulle bara göra 2 tester för min adhd medicinering och sen få läkartid och börja trappa ner på mediciner. Jag har nu gjort dem där jävla testerna, men har fortfarande inte någon jävla läkartid. Jag vill ha bort medicinerna så att det "bara" ostabila kvar som jag måste kämpa med. Vem vet, jag kanske mår bättre utan medicin alt minskad dos.

Jag ska ringa till psyk på måndag, för att få till några läkartider. Just nu saknar jag min gamla läkare, som jag hade tid hos varje månad. För den jävla ST-läkaren jag har nu har uppenbarligen inte så mycket mandat att göra beslut på egen hand. Det enda positiva om allt blir kaos är att jag åtminstone tidigare, fått snabbare och mer hjälp från psykiatrin. Vilket är rätt tragiskt.

Vill inte jobba heltid

Mår kasst, allt känns mest bara jobbigt.. Borde se framåt med lite glädje och känna lycka att 3 års studier snart är över. Men det gör jag inte... Jag känner mest ångest över att tänka framåt. Har blivit erbjuden ett jobb som jag har tackat ja till, kommer börja jobba heltid. Vill egentligen börja jobba deltid, men på majoriteten av de intervjuer jag har nämnt deltid så kommer kommentaren "Men varför ska du som ung och frisk jobba deltid?". Vad ska man svara på det? "Nej men jag är sjuk" och dä få ett byebye typ.

Där jag har tackat ja till så är schemat lite anpassningsbart, därav att jag tillslut tackade ja, trots heltid. De 2 första månaderna kommer mitt schema se förjävligt ut, men det är bara att stå ut. Hoppas att jag inte går under.

Men efter att ha sagt ja till jobbet så har det gnagt sjukt mycket i mig... Funderar att höra av mig till chefen och nämna deltid igen, men vill ha en acceptabel "ursäkt" innan jag hör av mig. Sen är jag rädd att hon då inte vill ge mig jobbet längre.. Får se hur jag gör. Jag är åtminstone nöjd med lönen, vilket känns skönt.
Sen kommer den irriterande pessimisten i mig och tänker att jag inte borde ta ut något i förskott. Då terminen fortfarande är igång och alla 180 högskolepoäng inte är klara.

Stress, tankar, stress

Var ett tag sen jag skrev sist. Men inte mycket har hänt sen dess. Har sjukt mycket att göra i skolan, är stressad hela tiden. Stressen är värre än vanligt, munsår börjar blossa upp pga stress. Så fort stressen tar över så börjar munsåren bli värre, har dock inte så synliga sår åtminstone. Men det är jobbigt, det är också jobbigt med tanken att kroppen börjar reagera pga stress.

Är så orolig, tar examen i januari. Måste börja söka jobb, måste ta alla poäng. Får. Inte. Ha. Rest. På. Ett. Enda. Högskolepoäng. Typ den tanken gnager i mitt huvud, sen vad jag ska göra efter examen? Vad gör jag i vår om jag inte lyckas ta alla poäng? Kommer jag lyckas skrapa ihop lite jobbpass i december? För sista CSN är i december och jag behöver en inkomst för våren.
Mitt liv med GAD typ. Woho.

Sen är jag sjukt irriterad över att psyk inte lyckas få till det där jävla mötet. Vill helst prova en annan CS. Dock den jag vill prova är korttidsverkande så skulle behöva planera toabesök. För jag vill att så lite personer som möjligt ska veta att jag tar massa piller. Sen är vissa så jäkla klumpiga som ska fråga vad för piller man käkar, typ när 10 pers sitter vid ett bord. Men jaja. Det löser väl sig. Nu ska jag mejla planeraren om det finns jobbpass i december. Hoppas hoppas. Vill ffa ha dagarna som ger storhelgs OB, men det vill väl typ alla vikarier. Känner mig som världens pessimist.

Tanken- "Bevisa att jag kan"

Skolan började den här veckan. Bara en termin kvar.. Känns underligt att det bara är så lite tid kvar. Men samtidigt säger mina katastroftankar att jag aldrig kommer bli klar. Att C-uppsatsen blir underkänd eller att jag misslyckas på något annat moment. Fick veta i veckan att jag blev godkänd på omtentan, kände mig så lättad. Slippa ha den över mig. Men det känns hela tiden att något annat kommer skita sig, så att jag aldrig kommer få ta min examen.. Är redan försenad två terminer pga sjukskrivningar.

Men jag känner mig också omotiverad och skoltrött. Det känns tyngre än vanligt att ta tag och plugga, men jag har också en press att jag måste klara allt, för det är ändå sista terminen. Försöker trösta mig själv med att om jag inte orkar plugga fullt ut. Då får jag ha momenten släpandes och göra det i vår istället samtidigt jag jobbar extra. En rätt ledsam tanke.

Men vi får se hur hösten blir. Det blir inte direkt bättre av att jag känner mig sjukt less på att leva. Ska jag leva? Ska jag dö? Är väldigt ambivalent. Känner nästan "press" från psyk om vad jag ska välja. Men jag har inte bestämt mig än.. Vill inte uppfattas som någon borderline brud som hotar och vill ha uppmärksamhet. Men kanske tidigare s-försök är till min fördel, att jag faktiskt tagit steget och försökt? Att det gör att psyk inte ser mig på det sättet?

Men ibland känner jag, och jag skäms över att erkänna det, att jag vill bara ta livet mig bara för att, för att jag är arg på psyk och att jag skiter i vilket ungefär. För 2 år sen så kunde jag göra ett s-försök/intox bara pga att jag var arg på psyk eller pga någon annan värdelös anledning. Jag får såklart tankarna ibland, att bara skita i vilket, att bevisa att jag kan och ta steget. Jag skäms för dessa tankar, det gör jag verkligen. En vilja att förstöra för mig själv.

Men nu för tiden är jag åtminstone medveten om dessa tankar/impulser. Känner mig lite ledsen över att jag känner mig som en borderline brud i själen som har dessa tankar som sedan återföljs av tankarna att jag bara vill skapa samma kaos som förr. Nästan som att vilja leva upp till diagnosen. Fattar inte riktigt varför jag vill förstöra för mig själv, jag mådde inte direkt bättre förr. Jag är glad att jag inte agerar på tankarna på samma sätt längre. Dessa tankar och impulser kommer knappast leda mig närmre till en examen.
Men att dessa tankar ens slår mig beror nog också på att jag vill så gärna att psyk hjälper mig att må bättre. Sen att jag ens fick den hjälpen jag behövde, påskyndadet av utredningar är nog delvis en reaktion på s-försök/självskadorna. Så himla tragiskt att det behövde gå så pass långt.

Nu är det dags för att sova. Cred till den som orkade läsa allt.

4 dagar kvar

Det enda jag gör är att jobba.. Orkar inget annat. Mitt schema började så pissigt, inte många lediga dagar.. 4 dagar kvar och sen 3 dagar ledighet, behöver verkligen det.
Har inte så mycket till liv utanför jobbet, det enda är att jag försöker träna någon gång i veckan. Men det är allt typ.
Haft sjukt mycket ångest senaste perioden, vet inte vad det beror på. Finns ärligt talat inte så mycket som lindrar den, dessa DBT färdigheter funkar knappt. Försöker öva på det. Det som funkar är typ stesolid och jag hatar det. Tar bara när det verkligen krisar. Sen känner jag mig typ svag när jag tar en stesolid typ att jag borde klara ångesten utan tabletter. Sen vill jag inte bli beroende.

Nu måste jag sova. 4 dagar kvar.

Hur orkar man jobba 100%?

Imorgon börjar jag mitt sommarvik. Har sån ångest inför det. Hur ska jag klara att jobba i sommar? Som tur är det samma ställe som förra sommaren, vilket känns tryggt. Har varit sjukt stressad denna vecka. Tog en tablett extra i självskadesyfte igår, det gick inte längre att stå emot. Kändes lite halvtragiskt, men man kunde dö av typ 10 tabletter.. Så tog 2 istället för 1, känns dumt att fiffla för mycket om jag ska börja jobba snart *väldigt plikttrogen tjej* då det inte är så stora marginaler med den medicinen.

Förra sommaren var riktigt jävla tuff. Det var jobba, sova, laga matlådor, var inte mycket mer än så jag orkade. Jag jobbade 100% den sommaren, höll på att knäckas. Nu blir det 85% denna sommar och även det känns sjukt mycket. Kuggade en tenta också, så har omtenta i augusti.. Så måste ha orken att plugga också.

Jag har börjat på att tänka när jag har pluggat klart och ska börja jobba.. 50% skulle vara perfekt då. Men hur mycket lön får man av det? Inte mycket.. Sen ska man tänka på pensionen osv. Vill bo i hus i framtiden och här är det dyrt med hus. Känns lite som om att antingen börja jobba 100% krascha och bli sjukskriven, eller jobba 50% och vara halvfattig. Har funderat på om jag ska starta eget i en annan bransch på 50% men behöver då ha rätt mycket pengar, och jobba resterande 50% i den bransch jag pluggar till. Men detta känns lite som moment 22. Det känns typ enklare mentalt att ha ett eget företag (som kommer vara inriktat på ett av mina intressen), och "bara" 50% lönearbetare. Men men, måste spara ihop pengar först.

Men sen är ju frågan, kommer jag ens lyckas ta min examen? Jag kanske kuggar tentan, examensarbetet kanske går åt helvete och allt annat i höst. Kanske blir sjukskriven. Känner mig rätt misslyckad faktiskt. Att veta att om jag hade varit frisk så hade jag haft min examen och jobb nu.. Det känns som om något kommer skita sig med skolan, att jag inte kommer bli klar i januari. För att börja jobba så måste jag ha tagit varenda litet högskolepoäng på programmet, inte enda rest får jag ha. Jag känner mig ärligt talat helt värdelös. Sen pressen jag har också, alla tror att jag kommer bli färdig i januari. Det kommer kännas som ett stort jävla misslyckande om jag inte blir det.

Ta steget, men inte göra det fullt ut

Bestämde mig för typ 2 dagar sen att jag inte tar någon överdos idag, jag skjuter på det tills nästa vecka.

Jag mår bara rätt allmänt kasst, haft ont i kroppen (kan bero på slarv med träningen) och bara en jobbig känsla av nedstämdhet som pågår hela tiden, dygnet runt. Stressad är jag också, men sen är det tentaperiod just nu. Så försöker plugga så mycket jag orkar.

Sen fick jag veta igår av chefen att mitt sommarvik jag skulle få på 80% skulle bli färre % och under färre veckor. Var typ 40% jag skulle få. De hade tydligen missbedömt behovet och "alla" vikarier hade drabbats. Men om 2 v skulle de veta säkert och jag kanske skulle få mer. Jävligt kort varsel. Vill helst inte börja jobba på något nytt ställe, det är skönt när man kan rutiner o så. Men måste typ ringa runt nästa vecka för o ha någon backup. Både tentaperiod o så ska jag leta jobb också, livet leker verkligen. Eller så gör det inte det.

Vill dö. Kanske gör jag det. Eller så kanske jag inte vågar hela vägen ut så blir det bara så mesigt. Hittade på fass om en ask tabletter jag har hemma som tydligen var väldigt toxiska.. Fast jag är anonym så känns det jobbigt o skriva. Jag frestas att ta dem, men jag vågar liksom inte ta steget fullt ut, inte med ett läkemedel som är mer åt det "absoluta" hållet (vet ej om mängden räcker dock). Jag vill egentligen inte dö, men jag orkar inte leva. Så jag kanske tar massa andra tabletter i suicidförsök, för jag är för trött på livet. Jag kommer hoppas att jag dör. Men jag är inte riktigt i stadiet där jag gör det helhjärtat med de farligaste tabletterna.
Svårt att beskriva. Jag är liksom inte ute uppmärksamhet. Men jag känner mig desperat för att livet är för tungt därav planerna. Det kanske finns någon annan som känt liknande?
Jag är så himla trött på att leva ett liv där jag mår dåligt, jag vill kunna njuta av livet, inte känna en hemsk tomhet inuti mig.

Jag vill också..

Jag vill också ha massa vänner jag kan umgås med och inte sitta helt ensam på valborg.
Jag vill också kunna orka med skolan och sen ha massa tid för annat jag vill göra och inte vara helt slutkörd.
Jag vill också kunna orka med fritid, vänner, skola och jobba extra ibland utan att jag går in i väggen.
Jag vill också kunna få vänner relativt enkelt- och behålla dem.
Jag vill kunna umgås med människor en och en utan att hela tiden försöka ha ett manus i huvudet så det inte blir helt tyst.
Jag vill också kunna åka iväg till min familj och sen komma hem utvilad, inte vara ännu tröttare pga miljöombyten.
Jag vill också ha ett liv som inte varje litet moment tar enormt med krafter.
Jag vill kunna leva det liv jag drömmer om och inte känna mig begränsad av den jag är.
Jag vill så gärna.
Jag vill inte inse att det inte räcker med enbart vilja, för det finns ett stopp för mig, som leder till att jag blir utbränd.
Jag vill att världen runt mig ska åtminstone lite, anpassa sig för mig. Jag vill inte se sura miner på mina förslag, suckanden att det är lite omständigt.
Jag önskar att jag vågar säga till i större omfattning vad jag behöver. Att inte behöva bli dömd och granskad för diagnoser.
I min värld så är de få anpassningar jag önskar inte orimliga.
För ingen förstår, hur mycket jag anpassar mig för allt och alla. Anpassar mig för mitt eget liv. Medicinerar centralstimulantia i så pass höga doser att jag ska någonlunda ska orka kraven från samhället. För att orka skola/jobb samt ha en liten fritid.
Begär jag för mycket?
Jag har också drömmar, mål med mitt liv. Jag försöker numera begränsa dem så mycket det går och det gör mig ledsen.
Det gör mig så himla ledsen och uppgiven att det jag vill med livet kommer jag inte orka. Det känns som om jag har förlorat något. Något jag kanske aldrig haft..?
Men jag kommer inte ge upp, om det är dumt eller inte får visa sig. Jag får ta konsekvenserna då.
Men det jag önskar nu, är att inte behöva vara ensam idag.

Dessa små dilemman

Har nån jobbig obehagskänsla och ångest i kroppen. Stressad är jag. Skulle till skolan o jobba med ett grupparbete imorgon. Men det är inte så mycket vi har kvar så blir nästa vecka vi fortsätter. Så ledig imorgon och det ska bli så skönt. Har suttit med dessa förbannade jävla grupparbeten hela veckan. Det tar sååå mycket energi från mig, allt det sociala, hänga med, prata där man ska prata och inte prata när man inte ska prata som typ att inte avbryta. Jag kan vara väldigt duktig på det tyvärr..

Men helt ledig är jag inte, ska till psykologen.. Har ångest för det. Dels för att jag känner mig kass som inte kan göra "veckoläxan" ordentligt. Jag visste att det skulle bli ett litet problem, ffa då jag hela mitt liv haft problem att ta tag i saker. Trots centralstimulantia så är det inte perfekt (inte för att det skulle vara botemedlet..).
Sen att jag ska lämna massa tabletter till henne.. Vill ha kvar dem!!! Vi tar lite i taget.. Det som tar emot att lämna är mina sömnisar. Vill ju ha kvar dem dels som nödutgång och dels om någon läkare inte tycker jag ska ha sömnisar så har jag ett litet lager.. Dels för att själv trappa ut sista biten om det blir aktuellt och dels (mycket dels haha..) om det skulle behövas vid behov typ. Så bajs på detta. Kan inte bestämma mig, spara eller inte spara? Skulle det vara psykologen jag frågade så skulle det vara att inte spara. Men sen vet jag att vissa läkare inte vill skriva ut diverse saker så när man redan får det utskrivet då känner jag mig lite i framkant när jag sparar. Men vill ju in helhjärtat i DBT:n också, litet dilemma där..

Aja nu ska jag sova. Har sjukt mycket ångest men försöka sova kan man iallafall..

Stressad, pressad, smal och fin?

Blev ännu en liten paus.. Inte riktigt haft lusten att skriva..

Men men, nu känner jag att jag bara vill få ur mig lite.

Har kört med DBT:n ett tag nu, och jag känner mig sjukt stressad på något sätt. Att på ett år så ska jag vara "klar". Ska jag då må bra då? Ska jag då sluta skramla tabletter som en "nödutgång" ifall livet inte känns värt att leva? Hatar denna tidspress och dessa små pikar om den. Att under DBT:n ska jag inte skramla tabletter och lämna tillbaka allt (bara det är värsta ångesten!!!!) för att sedan när DBT:n är slut så kan jag göra vad jag vill, börja samla tabletter igen säger dem, bara inte under DBT... Tycker det är ett skitresonemang på något sätt. Ta en paus från skramlandet för att sedan så är det "ok" att göra det. Det är en del press på psykiatrin här i stan så kan inte få göra en till omgång DBT som jag har läst vissa har gjort i andra län. Då är det bara att ställa sig sist i kön igen... Jag tror att med min asperger så behöver jag bearbeta allt lite längre, att då hela tiden få tidspressen köras upp i ansiktet är inte en hit. Kommer förövrigt om någon vecka börja med gruppterapin och DEN har jag ångest för. Jag är livrädd att bli triggad eller att det ska bli massa "känslostormar" under själva sessionen från de andra deltagarna, eller att det kommer vara en "typisk" dramaqueen till borderlineperson som bara sabbar terapin för andra och mig. Kanske är fördomsfull, vem vet? Men bara starten av DBT triggade mig att börja med små överdoser igen, senast idag. Världens ångest har jag nu, tog ytterligare en tablett.. Kanske blir fler snart.. Att bara skriva om det här är triggande men också stressande.. Sen vill jag att det ska ta den tid det tar, inte bara hela tiden pusha pusha pusha för då slår jag backut nästan, för paniken av att mina tabletter ska försvinna är hemsk. Är ens DBT bra för mig om det blir såhär för mig, att det går bakåt? Eller kanske måste gå bakåt för sen framåt?

Sen är det tungt med DBT, jag ska både ha tid för den och skola.. Skolan suger verkligen musten ur mig. Har massa webbföreläsningar att kolla på inför imorgon och har inte ens kollat på en. Hatar dessa webbföreläsningar, önskar att skolan bara hade liveföreläsningar. Är glad att jag inte går en distansutbildning, skulle inte riktigt funka för mig om det var helt på distans. Men det som har hjälpt mig att fungera i vardagen och skolan är centralstimulantian.. Den slår terapin med hästlängder. CS om något har räddat mitt liv. Jag levde i princip i en dimma förut och nu har dimman lättat något. Äter dock höga doser. 2 st 54 mg concerta om dagen, nu är snabbverkande medikinet insatt på eftermiddagen som vi för någon vecka sen höjde dosen.. Jag kan nästan på klockan se när concerta börja verka, går ner, när medikinet börjar, dock svårt o känna när den går ur. Har inte några särskilda biverkningar, de jobbiga är hård puls. Sen tappad matlust.. Ligger under 50 kg nu, ca 19 i BMI. Gått ner från ca 21-22 i BMI. Många uttrycker sig positivt, jag ser starkare ut, mindre plufsig i ansiktet. Jag kanske har helt missuppfattat min kropp förut, tyckte inte jag var så tjock.. Men jag kanske var det..? Vill så gärna börja med dexamfetamin. Metylfenidat är uppenbarligen otillräckligt för mig med dessa doser samt att jag egentligen behöver högre. Men läkaren vägrar.. Samt att det skulle suga att börja om helt från början med en ny CS.. Hatar att leva i den psykvärld, hatar psykiatrin till viss del.. Hatar att vara deprimerad.

Skola, ritalin, DBT, små intoxer

Ptja, var ett tag sen sist, har varken orkat skriva eller läsa andras bloggar. Men kul att det finns några som kikar in!

Imorgon ska jag upp hela jävla cptidigt till skolan o jag har sån ångest. Vill inte vill inte vill inte vill inte. Det känns som om jag mår bättre när jag har varit ledig ett tag. Borde plugga deltid och sjukskriven deltid känner jag, men jag har inte råd. Sen där det med att de gjort om utbildningen, att min termin är sista på "gamla" programmet. Skulle säkert behöva läsa till en termin extra bara för att jag inte kan komplettera allt. Skulle suga. Vill bara bli klar, och så får jag läsa massa extra.. Undviker det gärna.

Men, en vecka till då, 4 heldagar och en inlämningsuppgift. Kanske att jag behöver lägga till ytterligare en heldag pga sjukdom förra veckan. Får se vad läraren säger. Sen blir det förhoppningsvis en lugnare period i skolan.

Jag har såna fruktansvärda biverkningar av en medicinhöjning. Mår såååå illa på morgonen och ibland kräks jag. Det är hemskt. Det värsta är när jag kräks upp concertan på morgonen, för då hamnar jag typ i dvala. Hur har jag klarat mig utan centralstimulantia? Skulle säkert va sjukskriven nu om jag inte hade börjat med concerta. Hade klarat max ett halvår. Har börjat med ritalin 10 mg på eftermiddagen och jag känner typ inget?
Alltså läkaren vill glesa ut våra träffar men jag vill ju inte det!! Jag vill prova typ elvanse o sen lägga till en korttidsverkande mot eftermiddagen. Men läkaren tycker det är för riskabelt o det tycker jag med egentligen, mitt i när jag har så intensivt med skola och allt. Men jag funderar också om det kommer komma en bra tajming? I sommar jobbar jag, förvisso ca 80% men ändå tillräckligt. Så när är den rätta tajmingen?
Han är villig till elvanse, men till den korttidsverkande är det ett tvärnej. Ska inom sinom tid byta läkare och då lägga fram önskemålet igen. Ogillar läkare som säger tvärnej.

Har börjat på DBT, nu är orienteringfasen slut så nu är det på riktigt och jag tycker inte om det alls. Hon vill att jag ska lämna bort min tablettsamling men jag vill inte. Hon vill inte gå till nästa steg förrän det är ordnat. Alltså hatar det. Känner panik, vill inte lämna min utväg. Har tagit två mindre överdoser i veckan pga ångest av detta, inga farliga, bara självdestruktiva. Min förra psykolog jobbade mer åt att ignorera det destruktiva och ta fram bra saker, som återhämtning bla. Har hon känt sig orolig så kommer det upp givetvis. Så då har det självdestruktiva minskat, o nu har det ökat igen pga att det kommit upp till ytan? Aja, vi får se hur det urartar sig.

För mycket oro i onödan

Känner mig nedstämd idag. Tänker mycket på att jag borde ha blivit klar med min examen och haft jobb nu om jag inte blev sjuk.. Svårt att prata med andra om det då de säger att man inte ska tänka på det, att jag är ung o så.. Det borde jag väl heller inte göra men det ändrar inte på faktumet att jag gör det. Men försöker tänka på att för varje vecka och för varje moment jag blir godkänd på så får jag mer tillgodoräknat ifall jag blir sjuk och sen återupptar studierna. Men ja, det är sjukt stressande att programmet är omgjort och jag inte bara kan hoppa ner till nästa termin.

Inte bara att det blir krångel med tillgodoräknandet utan även om det är så att jag läser 28 hp en termin så saknas det 2 hp o så kanske jag förlorar min SGI. Sure den är på ett par tusen bara, men bättre det än 0 kr.. Jag oroar mig alldeles för mycket i onödan, jag mår dåligt av det men kan inte ändra mina tankar..

Jag har en jättestor tenta i maj. Skolan har gjort en miss, omtentan (samma som den vi gör i maj) som termin 6 skriver om en månad kan vi i termin 5 också anmäla oss till. Så jag överväger att göra tentan i mars, men det kommer bli jävligt mycket plugg samtidigt som jag har allt annat. Men det skulle vara så skönt att få det överstökat.. Det är en rätt stor tenta, vi har inte hunnit gått igenom allt än, men förhoppnings tillräckligt nog för att klara tentan. Jag får se om jag har orken..

Idag ska jag pallra mig till skolan och skriva ut lite papper (japp, vi kommer in på helger) och sen ta mig till gymmet. Har jag orken så ska plugga lite också.. Klarade förövrigt webbduggan jag hade i veckan! Så skönt att ha den avklarad.

Det kommer stå ord mot ord. No shit!?

Nu var det ett tag sen jag skrev.. Trots det ser jag att jag får lite besökare ändå, så inte helt bortglömd ändå :)

Men det har varit tungt med en ny termin, fler föreläsningar och bara en tyngre termin rent allmänt.. Hade en webbdugga i veckan och kuggade den, känner mig ledsen och dålig.. Men en ny chans nästa vecka, så hoppas det går bättre. Ska försöka plugga lite mer till den.

Just nu är jag på väg hem från mina föräldrar, var ett tag sen jag var där sist. Var trevligt, trots den extra ångesten på kvällarna. Måste typ alltid ta en stesolid så fort jag kommer dit.. Känns deprimerande. Men igår hade vi en mysig familjedag, har börjat komma min lillebror närmre. Men vi har fortfarande våra syskongnabb, men sånt är inte direkt ovanligt antar jag. När någon av oss har tråkigt så beter vi oss som när vi var yngre, typ han går bakom mig i en affär och ska sparka mig på fötterna så jag typ snubblar o vara allmänt störig för han har tråkigt. Ptja, vad ska man säga, ålder gör inte alla mindre omogna haha..

Men mitt psyke går det lite upp o ner med. Mitt värde ligger typ på prestationer i skolan, jag försöker ändra det men det är så svårt!! Det är mer eller mindre så att om jag failar med utbildningen så är planen att ta mitt liv.. Inte bra.

Ska förövrigt ha ett möte med psyk i veckan ang. tvångsåtgärderna. Chefen/sjuksköterskan för avdelningen ska vara med, hon hade läst i min journal och det hade stått direkta felaktigheter och jag påpekade det men hon sa att det var ord mot ord. No shit liksom? Hon känns verkligen inte objektiv utan det känns som jag kommer få försvara mig.. Jag skrev ner händelsen ett par dagar efter i ett word dokument, har även ett utkast på bloggen. För jag vet att minnet förändras så vill ha det så rätt som möjligt.

När jag läste igenom det jag skrev så stod det i slutet att en personal hade sagt att det hade gått felaktigt till och det skulle högre upp till ledningen. Såååå jag fattar inte riktigt attityden. Min sambo kommer vara med och han är duktig på att prata och riktigt duktig på att formulera sig och argumentera. Han sa till mig "Jag kommer stå upp för min *mitt smeknamn*". Så gulligt.
Nåja, vi får väl se hur det går. Ett plus är att min sambo har en bra argumentationsteknik. Ska läsa på om tvångslagen, ifrågasätta deras bedömningar och påpeka ev. direkta felaktigheter eller om de har brutit mot lagen. Ska vara påläst, punkt. Jag kan faktiskt säga såhär att en positiv egenskap jag har är att kunna vara extremt påläst gällande lagar o sånt. Jag tror att vissa tycker jag är lite pain in the as. Men man ska stå upp för sina rättigheter.

Usch, är sjukt kissnödig o ska sitta i bussen ett tag till.. Såååå jobbigt, hatar att inte ha en toalett i närheten.

Ny termin, rädd för en tredje krasch

Termin 5 börjar idag.. Hoppas jag klarar den här våren, har ju kraschat ("gått in i väggen") 2 vårar på rak, ungefär vid den här tidpunkten på året. Hoppas det inte blir en tredje gång, jag tror inte jag klarar av 3 gånger..

Jag känner mig så värdelös som inte klarar skolan som alla andra, min klass som jag gick med första året tog examen igår, alla facebook bilder som kommer upp, hur stolta deras föräldrar är över dem är så jobbiga att se.. Jag önskar att mina föräldrar skulle bli så stolta också. För jag vet att om jag blir färdig och tar examen så kommer mina föräldrar bli överlyckliga, särskilt mamma. Pappa med för den delen, jag har rätt många halvsyskon på pappas sida och jag kommer bli den första som tar en universitetsexamen.

Jag vill göra mina föräldrar stolta. Jag vill göra mig själv stolt med för den delen men som sagt om jag lyckas.

Men jag känner mig så misslyckad, min självkänsla är i botten. Jag är så rädd att faila igen, att jag hamnar på psyk igen. Jag vill inte. Jag vill må bra.

Det jobbiga med mina krascher är att ffa första gången jag "gick in i väggen" (gillar inte det ordspråket) så har jag fortfarande problem nu 2 år efteråt. Jag är så trött i hjärnan.. Det känns som om min hjärna har blivit skadad, för när jag sitter och läser om andra personer som också har gått in i väggen så har vissa problem flera år efteråt. Händer det mig en tredje gång så vet jag inte riktigt om jag kommer kunna återhämta mig från det. Jag försöker att inte ta tag i för mycket saker, varva ner. Men det är svårt att ta en paus från sig själv. Ta en paus från sitt dåliga mående, jag kan inte vila från det.

Men men, om typ 45 min är det upprop, lite stressad nu!

Hoppas ni får en fin dag idag!

En liten hemlighet under mina kläder

Det är rätt tärande att hälsa på släktingar.. Känner mig rätt utpumpad nu efter en vecka, men vet inte om det är skönt att vara tillbaka i vardagen? Min vardag är inte direkt fantastisk.

Jag har känt mig så fruktansvärt ensam på sistone, framförallt när jag går i universitetslokarena.. Så många säger hur kul de hade när de pluggade, de festade o träffade vänner. Så sitter jag här ensam. Det är värre idag, examensfesten för de som jag skulle tagit examen med är idag.. Jag har inte så jättemycket kontakt med den klassen, jag skäms. För jag tror de förstår varför jag "försvann". Jag gick till akutpsyk efter en föreläsning en dag för jag ville inte leva mer, den fasad jag försökte hålla uppe hade börjat spricka, började bla kugga tentor, skar mig oftare. Jag blev inlagd, jag sa inget till någon i klassen, det var här hela psykkarusellen började ta fart på riktigt och jag vart sjukskriven resten av terminen. Efter ett par veckor hörde en av sig på facebook, en enda person. Kändes inte direkt upplyftande.

Men det är inte bara det, utan också att jag inte riktigt har kommit in i min nya klass.. Inte har så mycket vänner i den här stan överlag heller, eller ja överhuvudtaget. 

Försöker ta tag i att börja på den sporten jag alltid har älskat igen, men kruxet är att jag behöver pendla. Men det kanske är värt det? Jag har alltid älskat det och det är nästan som terapi för mig. Här i stan så håller dem inte på med det på samma sätt, utrustningen är inte så modern heller. Det blir inte riktigt samma känsla. 

Tycker det är rätt störande att från att ha flyttat från en liten stad till en stor så har de inte satsat alls på den sporten här, man skulle kunna tro motsatsen. Så måste pendla till en annan, mindre stad isåfall. Men är det bra där, jag trivs med personerna där så får det vara värt 40 min pendling 1 gång i veckan. Jag kan ju alltid sitta och plugga eller nått medan jag reser. Jag tror ändå att det kommer vara värt det. Jag kanske kommer orka leva mer?

Piercade förövrigt bröstvårtan nu i veckan, jag känner mig något mer sexig nu. Känns som jag har en liten hemlighet, lite förbjudet sådär. Har rätt små bröst, så känns som den framhäver det kvinnliga. Läker den bra, så kommer jag nog göra andra bröstvårtan också. 

Stressad + ambivalent

Har haft så himla mycket att göra den senaste tiden. Så stressad. Ingen tid för vila som jag egentligen behöver.. Känner ibland när jag vaknar att jag inte orkar mer, att jag mer och mer faktiskt vill dö. Men egentligen så vill jag inte det, jag vill må bra, fixa skolan, träffa någon vän, familj, träna. Jag vill ha ett normalt liv helt enkelt. Men jag börjar förstå mer och mer att jag inte riktigt kommer få det. Jag har inte den energi som många har, måste vila regelbundet och jag vet nog innerst inne att jag inte borde plugga heltid. Jag vet inte om jag kommer klara jobba heltid? Men planen är att fortsätta plugga i samma takt. Jag är färdig om ett år, jag hoppas jag inte kraschar. Snälla kan det inte bli ett år jag börjar komma på fötter?

Men samtidigt så planerar jag för ett självmord. Är rätt ambivalent.

Men den här julen har varit såå intensiv. Har saknat min sambo så mycket. Har varit hos min familj som är lite tärande. Träffat vänner- bakfull och mådde skit dagen efter. Bara fått träffa min sambo en gång och sen har jag hoppat in extra 2 dagar på jobbet. Har varit kul, tycker om personalen mycket och kände faktiskt att jag hade saknat att jobba. Men det är fortfarande väldigt tröttsamt. För att tillägga, kunde inte somna natten innan jobbet så jag vågade inte chansa att jag skulle vara för trött och må dåligt på jobbet så fick ta andra halvan av nitrazepam och sen somnade jag. Dagen efter vaknade jag o mådde hyfsat. Är jag fortfarande abstinent?! Eller är det helt enkelt att jag ska leva på nitrazepam för att livet ska funka?? Vet ej om jag klarar gå från en halv tablett till en fjärdedel/sluta. Tror helt enkelt att jag får stanna på en halv tablett ett tag, kanske går för fort fram? Eller är nitrazepam ett illa måste för varje natt?

Men aja, nu sitter jag på ett tåg o ska hälsa på en nära släkting i en vecka. Ska bli jättekul- men samtidigt intensivt och tärande. Sov 3,5 timme inatt vilket inte är bra, har sovit 1,5 timme på tåget vilket iaf är något.. Har ont i röven efter flera timmar sittande, det hör väl till ett antal timmar av resande.

Men om typ 1,5 vecka är planen att dö (om jag inte ändrar mig). Men är sjukt rädd att misslyckas och hamna på psyk och helgen i höstas upprepas med bland annat bältningar, ha vissa personal runt sig som är hemska och andra otrevligheter.

Nu är min telefon helt cp så jag slutar skriva. Ska köpa ny i helgen om den finns i lager.

Inte för att jag tror att allt ändras på en dag för att kommande dag är ett nytt år. Men gott nytt år på er alla!! Hoppas ni alla läsare fått ut något av bloggen eller haft ett litet trevligt tidsfördriv. Önskar ni att jag ska skriva mer om något särskilt eller undrar över något så kommentera. Annars fortsätter jag i samma vanliga stil!

Ensam och krångel med skola

Jag är så sjukt jävla irriterad på skolan, en kurs varav jag är helt klar har de nu registrerat. Jag har för mig att de sa vid kursstarten att den skulle den läggas in för registrering sista veckan på terminen pga sista veckan gör man rester bara. Så nu kommer de se ut som jag har läst 30 hp på 19 veckor istället för 20 veckor.

Worst case: Jag får betala tillbaka en veckas CSN och det blir en veckas glapp mellan höst och vårterminen och min SGI ryker. Den är förvisso på typ 5 tusen före skatt, men hellre att jag får ut ca 3500 kr efter skatt och kanske får lägga till lite sparpengar (har för tillfället låg hyra av en orsak). Än att jag bara får använda sparpengar och sen hamna på soc. För som psyksjuk så kan man aldrig veta vad som kan hända. Därav försöker jag vara så safe med saker och ting som möjligt.

Jag är medveten om att jag är en såndär tråkig typ som kan massa tråkiga regler, läser avtal och jämför och har lite allmänt koll. Kanske därför jag typ inte har några kompisar? Inte för att jag pratar om sånt (ingen är ändå inte intresserad). Tycker inte riktigt om att jag är konstig, mest pga att jag blir ensam. De som går i min klass är typ så normala man kan bli och jag känner mig som en outsider. De som också har hoppat in denna termin och inte känner så många har dock massa vänner utanför skolan.

Jag har en nära kompis som jag växte upp med, en som jag känner lite genom psyk (träffades på slutenvården) dock inte träffat henne på evigheter. Sen bekanta vilka jag pratar med när jag stöter på dem. Har jag tur så händer det att jag småpratar med någon i skolan.

Annars umgås jag med min sambo och hans kompisar. Vilket imponerade socialt liv jag har va? Planen är när jag har tagit examen och har ett jobb så ska jag skaffa katter, mindre ensam och jag älskar katter!

Men för att återgå till mitt skolbekymmer. En ev lösning: Skippa ett moment på denna kurs och göra en skriftlig komplettering som jag lämnar in sent så kanske det löser sig.

Men ska prata med studievägledaren, det kanske löser sig! Hon är jättegullig, gillar inte att hon känner igen mig. Kommer till henne ibland med massa "tänk om..." "Hur löser jag det isåfall?".

Tog en stess för ett par timmar sen pga megaångest, hoppas jag slipper somna med ångest som jag har fått göra hela jävla veckan.

En liten notis, efter mitt ensamhets beklagande jag skrev så hörde en kompis av sig faktiskt som jag inte hört av på länge, woopidoop.

En till notis, min närmsta kompis ringde nyss. Känner mig lite gladare nu!