Tanken- "Bevisa att jag kan"

Skolan började den här veckan. Bara en termin kvar.. Känns underligt att det bara är så lite tid kvar. Men samtidigt säger mina katastroftankar att jag aldrig kommer bli klar. Att C-uppsatsen blir underkänd eller att jag misslyckas på något annat moment. Fick veta i veckan att jag blev godkänd på omtentan, kände mig så lättad. Slippa ha den över mig. Men det känns hela tiden att något annat kommer skita sig, så att jag aldrig kommer få ta min examen.. Är redan försenad två terminer pga sjukskrivningar.

Men jag känner mig också omotiverad och skoltrött. Det känns tyngre än vanligt att ta tag och plugga, men jag har också en press att jag måste klara allt, för det är ändå sista terminen. Försöker trösta mig själv med att om jag inte orkar plugga fullt ut. Då får jag ha momenten släpandes och göra det i vår istället samtidigt jag jobbar extra. En rätt ledsam tanke.

Men vi får se hur hösten blir. Det blir inte direkt bättre av att jag känner mig sjukt less på att leva. Ska jag leva? Ska jag dö? Är väldigt ambivalent. Känner nästan "press" från psyk om vad jag ska välja. Men jag har inte bestämt mig än.. Vill inte uppfattas som någon borderline brud som hotar och vill ha uppmärksamhet. Men kanske tidigare s-försök är till min fördel, att jag faktiskt tagit steget och försökt? Att det gör att psyk inte ser mig på det sättet?

Men ibland känner jag, och jag skäms över att erkänna det, att jag vill bara ta livet mig bara för att, för att jag är arg på psyk och att jag skiter i vilket ungefär. För 2 år sen så kunde jag göra ett s-försök/intox bara pga att jag var arg på psyk eller pga någon annan värdelös anledning. Jag får såklart tankarna ibland, att bara skita i vilket, att bevisa att jag kan och ta steget. Jag skäms för dessa tankar, det gör jag verkligen. En vilja att förstöra för mig själv.

Men nu för tiden är jag åtminstone medveten om dessa tankar/impulser. Känner mig lite ledsen över att jag känner mig som en borderline brud i själen som har dessa tankar som sedan återföljs av tankarna att jag bara vill skapa samma kaos som förr. Nästan som att vilja leva upp till diagnosen. Fattar inte riktigt varför jag vill förstöra för mig själv, jag mådde inte direkt bättre förr. Jag är glad att jag inte agerar på tankarna på samma sätt längre. Dessa tankar och impulser kommer knappast leda mig närmre till en examen.
Men att dessa tankar ens slår mig beror nog också på att jag vill så gärna att psyk hjälper mig att må bättre. Sen att jag ens fick den hjälpen jag behövde, påskyndadet av utredningar är nog delvis en reaktion på s-försök/självskadorna. Så himla tragiskt att det behövde gå så pass långt.

Nu är det dags för att sova. Cred till den som orkade läsa allt.