Misslyckat psykfall

Livet rullar på, jag försöker hålla ångesten och det dåliga måendet på distans. Går sådär, känner att jag bara vill få bort det dåliga måendet och bara få vara glad, får nästan panik över att det inte går. Har på eget bevåg sänkt dosen på en av medicinerna, tänker att det kanske blir bättre, att det kanske är den som gör att jag mår dåligt. Har inte kunnat utvärdera effekten än, tog för en stund sen en mindre intox i självskadesyfte, så kanske är mer svajig av dosminskningen? Börjar ta den som vanligt igen om jag inte skulle må bättre. Men samtidigt, det känns ändå skönt att få agera på dessa impulser. Att jag inte har något substans i min kropp som hindrar mig och gör mig tråkig. Men det känns som om det är för min omgivning jag måste stabiliseras för, att jag ska orkas med.

Men jag känner mig så ARG, på psyk, på att ingen tar mig på allvar. Jag känner hela tiden ett motstånd i allt jag ska göra, roligt som tråkigt. Ibland kopplar huvudet av och jag känner mig som en robot i vardagen. Det gör för ont att tänka hela tiden.

Jag börjar förtvina, jag går ner i vikt för att jag inte orkar laga alla dagens måltider.

Börjar tvivla på DBT, alla dessa färdigheter som man lär sig gör inte att jag mår bättre i mitt "inre". Jag agerar inte på vissa känslor, typ suicidförsök. En sjukt cynisk tanke, men det känns som om färdigheterna "fängslar" mig. Att de hindrar mig från impulserna att ta mitt liv. För om jag lever, då kan jag betala skatt till samhället. Det är hela tiden fokus på att leva, inte på hur livet är för mig. Men som sagt, en väldigt cynisk bild jag har på DBT för tillfället. Rätt eller fel vet jag inte, men det hindrar inte från att jag fortfarande känner så.
Impulserna säger att jag ska ta fler tabletter, men "wisemind" (DBT uttryck) säger att jag ska låta bli.. För det gör inte att jag mår bättre. Det gör att jag känner mig som ett misslyckat psykfall. Men det känner jag redan.