Habiliteringen

Ser nu att jag uttryckt mig helt muppigt i början, började skriva inlägget i onsdags men skrev klart på fredagen därav den knäppa formuleringen. "I onsdags var jag hos habiliteringen..." ska det egentligen stå, jag hade inte tagit massa tabletter och var påverkad medan jag skrev haha

Idag onsdags jag hos habiliteringen, och träffade för första gången psykologen jag kommer ha där. Med henne kommer jag ha individuella samtal kring mina funktionshinder och då i fokus på min asperger, men även ADD. Det kändes bra att prata med henne, det kändes som om hon förstod mig bättre än många andra psykologer/vårdpersonal. Hon har också jobbat inom den vanliga psykiatrin, så det känns som om hon har en bättre helhetsbild, att "hela" jag kan bli behandlad inte utvalda delar av mitt psyke. Hon kan knyta ihop bla ångesten med mina funktionshinder (hatar f.ö. ordet funktionshinder). Det här var bara det första samtalet, men jag känner mer hopp nu. Kommer dock träffa henne rätt glest, ska träffa henne nästa vecka igen och sen ca 1 ggr/mån. På så sätt är det rätt segt, men det som känns som en oerhörd lättnad är att hon är en "tillsvidare" kontakt, det finns inget max antal träffar, det kommer vara "utifrån behov". Det var något jag verkligen pushade, att det skulle vara en kontakt så länge behovet finns ("tillsvidare"), men jag vet också att resurserna är små, därav att jag också sa att jag ville ha regelbundna men glesare träffar. För risken är att om jag vill ha en tätare kontakt så kommer den också vara "tidsbegränsad". Tråkigt att behöva ha taktik när jag för fram mina önskemål hos psykiatrin.
För med DBT:n känns det så himla jobbigt att det ska ta slut, jag önskar det också vore en kontakt utifrån behov.

Allt väntande med instanser här och där, kötider som är evinnerliga. Nu är åtminstone psykolog på habiliteringen färdigt, att jag ska få hjälp därifrån. Det som jag väntar på nu är att jag ska bli övertagen till en annan öppenvårdsavdelning nästa år (har hört att det är en låång kötid där..), få en specialistpsykiatriker i neuropsykiatri för centralstimulantian. Nu är det allmännpsyk som har hand om det. Sen att min läkare inte är specialist än gör att hon inte får göra några ändringar på CS medicineringen.

Sen vad som händer efter DBT:n verkar vara högst oklart. Det närmsta nu är att jag väntar på att få mitt jäkla läkemedelsmöte med farmakolog, specialistläkare och den nuvarande ST-läkaren. Men det tar så lååååång tid för ST-läkaren att fixa. Så frustrerande.
Ja just ja, smärtmottagningen har kickat mig då de inte kan göra mer säger läkaren (har säkert skrivit om det tidigare) och har skickat en återremiss till husläkaren. Det är något som jag känner mig besviken över, att jag blev kickad. Jag önskade egentligen någon vettig behovs medicin. Något starkare när det som är värst, det handlar liksom om typ 1-3 ggr/mån som jag känner att jag behöver något bättre mot smärtan. Men jag är ung, då måste man ha ont typ. För de vill inte ge en någon vettigt läkemedel. Har inte fått någon kallelse till husläkaren heller så måste ringa nästa vecka och tjata på dem.. Är så sjukt jobbigt att man måste vara på vården hela tiden för att något ska hända. I synnerhet när jag bara vill lägga mig och dö typ.