Mår sämre igen

Det känns som om mitt mående håller på att dippa lite nu. Jag känner mig allmänt nere och tom inombords, och jag skadade mig själv också i lördags. Trodde aldrig jag skulle göra det igen, eller ja aldrig är väl kanske att ta i. Men jag trodde jag var längre bort än vad jag faktiskt är. Det är väl det största varningstecknet, självskada. Har hållit mig borta från detta i över 1 år, så det känns väldigt segt att tiden nollades.

Jag vet inte vad dippen kommer ifrån. Visst det är kämpigt med jobbet, men det känns inte som om det bara är jobbet. Är på slutet av DBT:n, vart jag hamnar sen är det ingen som vet mer eller mindre. Så det är också något som är stressande. Jag mår bäst av att ha en trygg kontakt med psykiatrin. Så för tillfället så känns det rätt otryggt, kommer jag ens få mer behandling? För på den nya mottagningen jag kommer hamna så har jag fått höra att det inte är så mycket hjälp att förvänta sig därifrån. I remissen står att jag ffa vill ha psykodynamisk terapi, men just nu så blir jag glad så länge det är en stabil psykologkontakt oavsett inriktning. Men det känns också rätt skönt att DBT:n snart är över. Vissa grejer kommer jag ta med mig, men det finns vissa saker inom DBT som jag personligen ogillar väldigt starkt.
Jag hoppas att den nya mottagningen prioriterar mig, för bristfällig hjälp kan bli en stor bidragande faktor till en ev. sjukskrivning (om man bortser från faktorn "personligt lidande"). Har definitivt ingen lust att bli sjuk, vill jobba och spara pengar. Sen ta tjänstledigt några månader och åka på en långsemester. Hade varit sjukt najs.

Måste sova snart.. Saknar att kunna åka hem till mina föräldrar så ofta som jag gjorde när jag pluggade och träffa vänner lite oftare. Sure, jag hade mycket mer ångest när jag pluggade. Den där prestationsångesten bokstavligen knäckte mig ett par gånger. Men jag var friare, kunde styra min tid på ett helt annat sätt än vad jag gör nu. Mitt schema kommer inte bli flexiblare förrän i sommar...

Ångest, stess och ambivalens

Känner mig sjukt nere, vet inte varför. Har fått en förlamande känsla av ångest i kroppen vid vissa tillfällen, där jag knappt klarar att göra något. Har varit ledig idag och det har varit sååå skönt. Dock kommer nästa vecka suga, men försöker skjuta undan tankarna för den kommande veckan.
Tog en stess för ett tag sen, det känns rätt tomt i kroppen nu. Vill ta en till, men nää. Önskar jag hade iktorivil, det minskar både ångesten och gör mig glad, stess minskar "bara" ångesten..
Kommer inte få veckans påfyllning av stess nästa vecka så får snåla. För risken finns att jag ballar ur om det skiter sig med en stor avgörande grej nästa vecka, då kan stess vara bra att ha.

Risken är att jag kommer vilja ta livet av mig typ om det skiter sig, risken att jag tar livet av mig finns också konstigt nog om jag klarar den grejen. Psykologen är redo på den eventuella kraschen. För jag vet inte om jag bara ger upp livet pga den specifika grejen jag är stressad för, eller om det är en kommande krasch på gång. Vi får se.

Det som gör mig ledsen är att om jag försöker ta mitt liv så skjuter det på planerna att försöka skaffa en familj. För ska jag göra det så är kravet från min sida att jag har varit någonlunda stabil en längre period. Är inte personen som kommer försöka skaffa barn för att jag tror att livet blir bättre med ett barn, tycker det är en egoistisk handling.
Jag måste vara stabil och ha varit det ett tag om jag ska ha barn.

Så tar jag det steget och gör ett suicidförsök, och misslyckas, så blev det ett steg längre ifrån att ha en familj. Tror inte jag har skrivit om det tidigare, önskan om ett barn i framtiden.
Är texten osammanhängande så är det pga stesoliden. En av biverkningarna av stess är att bli rätt blåst, tyvärr.
Undrar ibland hur många läsare som vet vem jag är genom bloggen, typ smygläser haha. Men det kommer jag nog aldrig få veta haha.

Misslyckat psykfall

Livet rullar på, jag försöker hålla ångesten och det dåliga måendet på distans. Går sådär, känner att jag bara vill få bort det dåliga måendet och bara få vara glad, får nästan panik över att det inte går. Har på eget bevåg sänkt dosen på en av medicinerna, tänker att det kanske blir bättre, att det kanske är den som gör att jag mår dåligt. Har inte kunnat utvärdera effekten än, tog för en stund sen en mindre intox i självskadesyfte, så kanske är mer svajig av dosminskningen? Börjar ta den som vanligt igen om jag inte skulle må bättre. Men samtidigt, det känns ändå skönt att få agera på dessa impulser. Att jag inte har något substans i min kropp som hindrar mig och gör mig tråkig. Men det känns som om det är för min omgivning jag måste stabiliseras för, att jag ska orkas med.

Men jag känner mig så ARG, på psyk, på att ingen tar mig på allvar. Jag känner hela tiden ett motstånd i allt jag ska göra, roligt som tråkigt. Ibland kopplar huvudet av och jag känner mig som en robot i vardagen. Det gör för ont att tänka hela tiden.

Jag börjar förtvina, jag går ner i vikt för att jag inte orkar laga alla dagens måltider.

Börjar tvivla på DBT, alla dessa färdigheter som man lär sig gör inte att jag mår bättre i mitt "inre". Jag agerar inte på vissa känslor, typ suicidförsök. En sjukt cynisk tanke, men det känns som om färdigheterna "fängslar" mig. Att de hindrar mig från impulserna att ta mitt liv. För om jag lever, då kan jag betala skatt till samhället. Det är hela tiden fokus på att leva, inte på hur livet är för mig. Men som sagt, en väldigt cynisk bild jag har på DBT för tillfället. Rätt eller fel vet jag inte, men det hindrar inte från att jag fortfarande känner så.
Impulserna säger att jag ska ta fler tabletter, men "wisemind" (DBT uttryck) säger att jag ska låta bli.. För det gör inte att jag mår bättre. Det gör att jag känner mig som ett misslyckat psykfall. Men det känner jag redan.

Tanken- "Bevisa att jag kan"

Skolan började den här veckan. Bara en termin kvar.. Känns underligt att det bara är så lite tid kvar. Men samtidigt säger mina katastroftankar att jag aldrig kommer bli klar. Att C-uppsatsen blir underkänd eller att jag misslyckas på något annat moment. Fick veta i veckan att jag blev godkänd på omtentan, kände mig så lättad. Slippa ha den över mig. Men det känns hela tiden att något annat kommer skita sig, så att jag aldrig kommer få ta min examen.. Är redan försenad två terminer pga sjukskrivningar.

Men jag känner mig också omotiverad och skoltrött. Det känns tyngre än vanligt att ta tag och plugga, men jag har också en press att jag måste klara allt, för det är ändå sista terminen. Försöker trösta mig själv med att om jag inte orkar plugga fullt ut. Då får jag ha momenten släpandes och göra det i vår istället samtidigt jag jobbar extra. En rätt ledsam tanke.

Men vi får se hur hösten blir. Det blir inte direkt bättre av att jag känner mig sjukt less på att leva. Ska jag leva? Ska jag dö? Är väldigt ambivalent. Känner nästan "press" från psyk om vad jag ska välja. Men jag har inte bestämt mig än.. Vill inte uppfattas som någon borderline brud som hotar och vill ha uppmärksamhet. Men kanske tidigare s-försök är till min fördel, att jag faktiskt tagit steget och försökt? Att det gör att psyk inte ser mig på det sättet?

Men ibland känner jag, och jag skäms över att erkänna det, att jag vill bara ta livet mig bara för att, för att jag är arg på psyk och att jag skiter i vilket ungefär. För 2 år sen så kunde jag göra ett s-försök/intox bara pga att jag var arg på psyk eller pga någon annan värdelös anledning. Jag får såklart tankarna ibland, att bara skita i vilket, att bevisa att jag kan och ta steget. Jag skäms för dessa tankar, det gör jag verkligen. En vilja att förstöra för mig själv.

Men nu för tiden är jag åtminstone medveten om dessa tankar/impulser. Känner mig lite ledsen över att jag känner mig som en borderline brud i själen som har dessa tankar som sedan återföljs av tankarna att jag bara vill skapa samma kaos som förr. Nästan som att vilja leva upp till diagnosen. Fattar inte riktigt varför jag vill förstöra för mig själv, jag mådde inte direkt bättre förr. Jag är glad att jag inte agerar på tankarna på samma sätt längre. Dessa tankar och impulser kommer knappast leda mig närmre till en examen.
Men att dessa tankar ens slår mig beror nog också på att jag vill så gärna att psyk hjälper mig att må bättre. Sen att jag ens fick den hjälpen jag behövde, påskyndadet av utredningar är nog delvis en reaktion på s-försök/självskadorna. Så himla tragiskt att det behövde gå så pass långt.

Nu är det dags för att sova. Cred till den som orkade läsa allt.

Impulsen vann över mig

Tog ju inte många minuter förrän jag tog en liten intox, bra gjort där. Verkligen. Jag som klarat mig sååå länge.
Känns så jobbigt att veta att det är ett stort tecken på att en jobbig svacka kommer. Eller ja, som redan är här.
Känner mig misslyckad som inte stod emot impulsen. Har inte tagit extra tabletter på ett par månader så känner mig rätt kass nu.

Vill inte leva

Jag har sån sinnessjuk ångest just nu. Mår så dåligt, vet inte vad jag ska ta mig till. Har på senare tid börjat känna mig mer apatisk, vill inte göra något. Ingen lust till något alls.
Hoppades att min syster kunde prata i telefon med mig, men hon var bortrest.. Har ingen lust att prata med någon annan. Jobbar imorgon så kan inte ta stesolid heller.
Tanken på självmord lockar allt mer. Men runt datumen jag valt är också runt den tiden min sambo ska göra något nytt. Tror det påverkar han för mycket.. Usch detta dåliga samvete.

Nu ska jag göra matlåda och försöka att inte överdosa för att självskada.
Saknar min syster.

Hur orkar man jobba 100%?

Imorgon börjar jag mitt sommarvik. Har sån ångest inför det. Hur ska jag klara att jobba i sommar? Som tur är det samma ställe som förra sommaren, vilket känns tryggt. Har varit sjukt stressad denna vecka. Tog en tablett extra i självskadesyfte igår, det gick inte längre att stå emot. Kändes lite halvtragiskt, men man kunde dö av typ 10 tabletter.. Så tog 2 istället för 1, känns dumt att fiffla för mycket om jag ska börja jobba snart *väldigt plikttrogen tjej* då det inte är så stora marginaler med den medicinen.

Förra sommaren var riktigt jävla tuff. Det var jobba, sova, laga matlådor, var inte mycket mer än så jag orkade. Jag jobbade 100% den sommaren, höll på att knäckas. Nu blir det 85% denna sommar och även det känns sjukt mycket. Kuggade en tenta också, så har omtenta i augusti.. Så måste ha orken att plugga också.

Jag har börjat på att tänka när jag har pluggat klart och ska börja jobba.. 50% skulle vara perfekt då. Men hur mycket lön får man av det? Inte mycket.. Sen ska man tänka på pensionen osv. Vill bo i hus i framtiden och här är det dyrt med hus. Känns lite som om att antingen börja jobba 100% krascha och bli sjukskriven, eller jobba 50% och vara halvfattig. Har funderat på om jag ska starta eget i en annan bransch på 50% men behöver då ha rätt mycket pengar, och jobba resterande 50% i den bransch jag pluggar till. Men detta känns lite som moment 22. Det känns typ enklare mentalt att ha ett eget företag (som kommer vara inriktat på ett av mina intressen), och "bara" 50% lönearbetare. Men men, måste spara ihop pengar först.

Men sen är ju frågan, kommer jag ens lyckas ta min examen? Jag kanske kuggar tentan, examensarbetet kanske går åt helvete och allt annat i höst. Kanske blir sjukskriven. Känner mig rätt misslyckad faktiskt. Att veta att om jag hade varit frisk så hade jag haft min examen och jobb nu.. Det känns som om något kommer skita sig med skolan, att jag inte kommer bli klar i januari. För att börja jobba så måste jag ha tagit varenda litet högskolepoäng på programmet, inte enda rest får jag ha. Jag känner mig ärligt talat helt värdelös. Sen pressen jag har också, alla tror att jag kommer bli färdig i januari. Det kommer kännas som ett stort jävla misslyckande om jag inte blir det.

24 år, 13 olika läkemedel för denna dag

Psykiatrin vill ha ett möte (fast vi nyss hade ett) där det ska vara massa inblandade som vanligt. Bland annat en farmakolog (!!). Min förra läkare kommenterade ibland hur "hårt" medicinerad jag är. Underligt då det är han som har ökat o ökat o ökat.. Men nu har jag en ny läkare som vill ha hjälp av en farmakolog. Förhoppningsvis kommer en läkare som är specialist på neuropsykiatri, som har bättre koll på centralstimulantian på mötet. De vill veta hur alla mediciner och doser interagerar med varandra.

Men idag insåg jag faktiskt hur mycket piller jag stoppar i mig. Har 7 stående läkemedel och sen massa vid behov. Idag under dagen tog jag 6 olika vid behovsmediciner för diverse grejer, sammanlagt 13 olika läkemedel idag. Tycker det känns jäkligt mycket för en person på 24 år, men allt är relativt såklart. Så det kanske var en bra tanke där det med att en farmakolog ska vara med.

Har slutat reflektera över mängden mediciner på senare tid, jag tar det dem vill att jag ska ta typ. Känns sorgligt faktiskt. På 4 år så har jag kommit från 0-7 stående. Vid behov så har jag typ 10 olika nu om inte mer, vissa tas oftare än andra.. Många är pga biverkningar för de jag tar varje dag.
Mediciner för värk, koncentration, ångest, sömn osv

Vissa mediciner gör att jag känner att jag har ett liv värt att leva. Andra är säkert onödiga.
Men min fundering är, påverkar någon medicin mig psykiskt negativt? Det vet jag inte och jag vågar inte experimentera själv heller.

Ett liv, till vilket pris?

Känner mig rätt tömd på energi, mest bara är just nu. Orkar inte så mycket. Försöker göra saker jag tycker om, men det är svårt att vara glad.

DBT:n börjar bli jobbigt tycker jag. Beror på hemläxorna, tror det är pga att jag har ADD som gör det jobbigt. Det är svårt att ta tag i det, så himla mycket att fylla i, varje dag. Komma ihåg alla dessa färdigheter. Ska allt detta bara fastna sen?? Vill typ gå en till gång DBT känner jag redan nu, behöver en repetitionsrunda typ.
Sen så ska man känna sina känslor bla som färdighet, känna efter. För mig är tomheten tung, försöker känna vad jag egentligen känner när jag känner den. Det är mest ledsenhet, frustration, ångest, en blandning av olika känslor. När känslorna blir till tankar så är tankarna: Varför ska jag leva ett liv där jag må dåligt? Varför ska jag acceptera att må dåligt? Vad är det ens för liv att leva?

Det är tungt nu.

Ledig, triggad, det sociala spelet

Efter en tid med väldigt mycket att göra under en lång tid. Så kommer det nu 2 veckor som jag är helt ledig innan jag ska börja jobba. Känns konstigt, jag brukar annars vid lediga tider ha planerat in något suicidförsök. Eller ja, hade jag haft tabletter så kanske det hade blivit så ändå. Jag vill försöka ta hand om mig och vila. Starten på sommarschemat såg tung ut.

Men samtidigt känns det konstigt, jag vill skada mig. Jag vill ha tillbaka tabletterna. Jag börjar känna suget efter att spara igen. Jag känner mig triggad av allt möjligt just nu. Usch, känns jobbigt att inte göra något självdestruktivt. Tog en stesolid för en stund sen, trots det känner jag ett stort sug. Men inte ikväll, ikväll låter jag bli.

För övrigt så har jag funderat mer på att jag vill ha fler vänner men tycker det är svårt om vad man ska säga eller göra. Är jag för på? Pratar jag om tråkiga saker? Fel saker? Berättar jag för mycket om mig själv? Gillar ens personen att umgås med mig?
Det sociala är ett spel men ibland så träffar jag människor där jag inte behöver spela så mycket. Men känner de samma sak? Vill de också umgås med mig? För när det kommer in någon i ens liv som man vill lära känna, tror att det kommer bli en bra vän. Så vill jag ta till vara på det. För det händer väldigt sällan för mig. Men jag vet inte hur man gör. Jag är inte förtjust att skylla på diagnoser, men den förbannade asperger diagnosen försvårar mitt liv på flera plan.

Helgens bältningar ger mig fortfarande ångest

Det har varit sjukt tuffa veckor men framförallt den senaste.

Alltså må bajs och tentaplugga, skriva tentan och må ännu mer skit efter och då försökt ta mitt liv. Har noll minne från ca 14 tiden i fredags till lördag natt, då de väckte mig i mitt rum för att flytta från bältessängen till min egna.
Vill veta vad som hände, vad jag gjorde som ledde till bältning? Hur nära var jag döden?
Har små fragment.
Som att de smärtstimulerade mig på bröstkorgen, gjorde sjukt ont. Har fortfarande blåmärke.

Att jag åkte rullstol till psyk, tror jag försökte rymma? Minns att 2 vakter följde efter.

Ett litet fragment att jag grät av smärta pga felplaceringen av armarna i bältessängen.
De släppte ena armen, de tyckte att då skulle allt vara bra, men den andra armen var fortfarande fast och gjorde ont.

Sen väckningen på natten för att flytta från bältessängen till vanliga sängen.

Lördagen kommer jag ihåg det mesta ifrån.
Pratade med läkaren som sa att hon skrev vårdintyg på fredagen för jag ville lämna sjukhuset. Minns inte detta, mindes inte att jag pratade med henne på fredagen heller.
Pratade med en annan läkare senare om jag ev skulle hem dagen efter, bra läkare.

Till kvällen blev jag orolig. Ryckte i dörrar. Släpades till isolering/bältesrummet. En annan patient ställde sig o kollade medan de drog mig. Tycker inte om när patienter ska kolla på en vid tvångsåtgärder.

Blev isolerad. Försökte strypa mig där, lyckades smita ut ur rummet när personalen drog i mig för att stoppa. Läkaren kom nån minut efter, det konstaterades att jag faktiskt hade blivit bältad med armarna uppåt fredag natt. Jag skrek, skrek att de hade svikit mig, att de hade lovat, kände mig helt förstörd. Blev bältad. 4 timmar låg jag där, fick 3 stesolid, den sista som satt vak ville jag inte ha där, skrek att jag ville att han skulle gå. Men jag skulle bara acceptera vilken personal det än var där sa han.

Blev släppt efter de 4 timmarna. Var arg, slet i dörren för ville ut. Släpades till bältessängen igen och blev bältad. Blev erbjuden sömntablett, tog den.
 Kände mig ledsen att behöva få somna fastspänd. Men somnade rätt snabbt. Väcktes i mitt rum för att flytta från bältessängen till min vanliga säng.

Skrevs ut på söndagen. De bad om ursäkt för den felaktiga bältesläggningen. Tog av mig tröjan för läkaren och visade alla blåmärken pga hårdhänta personal. Hon höll med att det inte var ok att komma hem från psyk blåslagen. Sa att tentor är jobbiga o svåra att hantera, det sista jag vill är att prestera innan jag dör. Hon blev förvånad att jag uttryckte mig väldigt sakligt, tydligen så var det inte det vanligaste bland psykpatienter. Ville verkligen inte va kvar så fick säga att det var bättre nu. Sa att inget kommer hända, att jag måste bli utskriven för att gå till skolan och plugga.

Sen hem.

Måndag, hälsa på pappa på sjukhuset.
Resten av veckan plugg, skolan hade krånglat till det så var massa krångel kring det.

Jag mår väldigt väldigt dåligt över helgen. Framför allt av bältningarna. Kan inte släppa det. Svårt o prata med andra om också, då det känns förnedrande. Jag har sammanlagt blivit bältad 8-9 ggr från olika inläggningar då. Nu efter den här helgen börjar det sätta spår. Jag vet inte om det är normalt att må dåligt över bältesläggningar. Men jag gör det. Jag själv är förvånad över att jag mår så dåligt över dem. Har ångest hela tiden. Ångest hela veckan.

Ångest över att satsa på livet

Innan suicidförsöket bestämde jag mig för att om jag överlevde så skulle jag satsa helhjärtat på att försöka leva. Inga genvägar med sparade tabletthögar och liknande. Har lämnat bort alla gamla tabletter.

Men jag FATTADE INTE hur mycket ångest det finns i mig över att veta att jag inte bara kan göra slut på livet när det blir för tungt. Jag är fast i min egen kropp. Jag börjar nästan ångra att jag valde att lämna alla tabletter. Jag vill ju ha en utväg. Men samtidigt så vill jag ha ett normalt liv.. Det kommer inte kunna gå om jag är så pass destruktiv jag är nu.

Mitt i all kaos så har jag också fått en närmre relation med min syster. Jag skulle ringa henne i söndags pga skulle berätta om att pappa var sjuk. Med tanke på att jag blev utskriven den dagen så var jag rätt skör och hon hörde troligen det. Så hon drog ur mig vad det var och jag berättade mycket. Fast hon inte har varit i samma situation som mig och mått lika dåligt så har hon ändå låtit förstående. Vi har haft ok relation tidigare men aldrig på något djupt plan. Men jag har alltid känt mig trygg med henne. Är glad att vi är närmre varandra.

Begärde ut alla mina journaler för helgen, ska anmäla sjuksköterskan som lät mig ligga i bältessängen på det smärtsamma sättet. Vet inte om man anmäler via socialstyrelsen eller något sånt typ. Men ska kolla upp det. Har fortfarande ont i axlarna och lederna.

Nu ska jag sova. Den jävla ångesten släpper inte.

Intox, vårdintyg, bältesläggningar

Så kan man beskriva helgen i stort.
Orkar inte förklara mer just nu. De bältade mig 3 ggr. Första gången så bältade de mig med armarna fastspända uppåt. Så som dem lovade att aldrig göra igen. Så man INTE ska göra.

Jag har ont i hela kroppen nu. Jag har blåmärken överallt. Personalen var hårdhänta som vanligt i helgen.

Fick veta igår att min pappa är sjuk, en sjukdom man inte kan bli frisk ifrån. Vill hälsa på pappa på sjukhuset, men måste få tag i boendestödet och hoppas de kan dela veckomedicinen tidigare än vanligt idag så att jag kanske kan åka.
Jag är så jävla psykisk sjuk att jag inte ens kan hälsa på min pappa på sjukhuset utan o fråga om lov så för att få min medicin.
Är fortfarande nedbenzad sen helgen. Ska ta en av "mina" tabletter snart, för att bedöva ångesten.

Jävla skitliv.

En lögn

Imorgon har jag tenta. Jag vet inte om jag kommer klara den, den är stor. Jag har försökt plugga så gott jag kan, men det är svårt när man mår dåligt.

Efter tentan ska jag lämna mina tabletter till psykologen, de läkaren skrev ut o missade informera sköterskan på kommunen. Så jag behöll de gamla tabletterna.
Men efter tentan så vill jag dö. Jag vill ta det som det kommer. Ca 80% att jag sväljer tabletterna. Tar jag tabletterna så ska jag ändå gå till psykologen, risken finns att hon ringer polisen så jag blir efterlyst om jag inte kommer. Är inte så sugen på det direkt. Med stor sannolikhet är att jag hamnar på akuten, att hon tvingar dit mig när jag träffar henne. Men jag hoppas det blir "för sent".

Träffade läkaren idag. Berättade om mina planer, att jag tar det som kommer efter tentan. Att jag kanske väljer att ta mitt liv. En bit in i samtalet började han prata om vårdintyg. Eller att jag skulle lämna tabletterna idag. Kände panik, ångrade att jag berättade. Lovade läkaren att jag inte skulle ta dem och lämna dem efter tentan.
Jag ljög. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete över det, jag hatar att ljuga. Den läkaren kommer sluta, jag har han haft till o från i ca 3,5 år. Sen det sista jag gör är att ljuga. Han var riktigt bra.
Sen ser det inte snyggt ut i journalen där jag säger först att jag ska ta livet mig o sen tar tillbaka det. Typ manipulativt? Men skulle han skriva vårdintyg idag så skulle jag inte kunna göra tentan imorgon, en hemsk tanke. Jag vill ge tentan ett försök.

Det som gör mig lite ledsen är att en intox är inte så lätt att dö på. Men jag ger det ett försök. Överlever jag så lovar jag att ge DBT:n och livet en chans. Men ett sista försök vill jag göra för att försvinna från livet. Väljer jag att göra det så kommer jag även svika min sambo, min familj.. Det är ett jobbigt beslut, men till 80% har jag bestämt mig.
Mår så dåligt, det är tungt.

Ta steget, men inte göra det fullt ut

Bestämde mig för typ 2 dagar sen att jag inte tar någon överdos idag, jag skjuter på det tills nästa vecka.

Jag mår bara rätt allmänt kasst, haft ont i kroppen (kan bero på slarv med träningen) och bara en jobbig känsla av nedstämdhet som pågår hela tiden, dygnet runt. Stressad är jag också, men sen är det tentaperiod just nu. Så försöker plugga så mycket jag orkar.

Sen fick jag veta igår av chefen att mitt sommarvik jag skulle få på 80% skulle bli färre % och under färre veckor. Var typ 40% jag skulle få. De hade tydligen missbedömt behovet och "alla" vikarier hade drabbats. Men om 2 v skulle de veta säkert och jag kanske skulle få mer. Jävligt kort varsel. Vill helst inte börja jobba på något nytt ställe, det är skönt när man kan rutiner o så. Men måste typ ringa runt nästa vecka för o ha någon backup. Både tentaperiod o så ska jag leta jobb också, livet leker verkligen. Eller så gör det inte det.

Vill dö. Kanske gör jag det. Eller så kanske jag inte vågar hela vägen ut så blir det bara så mesigt. Hittade på fass om en ask tabletter jag har hemma som tydligen var väldigt toxiska.. Fast jag är anonym så känns det jobbigt o skriva. Jag frestas att ta dem, men jag vågar liksom inte ta steget fullt ut, inte med ett läkemedel som är mer åt det "absoluta" hållet (vet ej om mängden räcker dock). Jag vill egentligen inte dö, men jag orkar inte leva. Så jag kanske tar massa andra tabletter i suicidförsök, för jag är för trött på livet. Jag kommer hoppas att jag dör. Men jag är inte riktigt i stadiet där jag gör det helhjärtat med de farligaste tabletterna.
Svårt att beskriva. Jag är liksom inte ute uppmärksamhet. Men jag känner mig desperat för att livet är för tungt därav planerna. Det kanske finns någon annan som känt liknande?
Jag är så himla trött på att leva ett liv där jag mår dåligt, jag vill kunna njuta av livet, inte känna en hemsk tomhet inuti mig.

Förstör för mig själv

Det är som om jag är 2 delar just nu gällande DBT:n o då tabletterna. Ena delen av mig vill plugga till tentan jag har om 2 veckor, försöka hänga lite med min familj o sambo. Vara ute i solen och försöka må bra och va lite ordentlig typ.
Den andra delen av mig vill inte lämna tillbaka tabletterna till min psykolog, men ska jag göra det så ska jag också ta massa för o överdosa/halvkasst försök till o dö innan jag gör det. Kanske inte ta alla men bara ta jävligt många, vara så självdestruktiv på vägen dit det bara går. Hämnas på läkaren för det var hans miss att jag fick dem här tabletterna. Vara så jobbig jag bara kan.
Jag blir så jävla trött på den delen av mig. Så barnslig del. Vad vill jag ens uppnå med att göra det? Det stör mig att jag inte riktigt vet, jag vet inte varför jag känner så. Det som är så sinnessjukt jobbigt är att jag i princip har bestämt mig att det inte kommer gå att lämna tillbaka dem, att jag ska ta dem. En stor del av mig vill inte att jag gör det. Jag tycker inte det är värt det. Jag vill inte ta dem.
Det kommer ge konsekvenser, på flera olika sätt om jag gör det.
Sen om jag tar massa tabletter, hamnar på akuten ev. psyk osv så försvinner massa tentapluggsdagar.
Snälla snälla snälla, kan den förståndiga delen av mig vinna? Inte mitt trotsiga och barnsliga jag.
Men slutar hon bara tjata på mig att lämna tabletterna till henne så kommer detta aldrig behöva ske.

Stesolid, oro om att få det utskrivet eller ej..

Behövde förnya mitt stesolid recept, senast var i november (duktig jag är), men jag är hela tiden rädd att läkaren tycker att jag inte behöver stess längre. Har tidigare gjort som att "snålat" och inte tagit fast jag behövt, för att vara "duktig" för läkaren för fortsatta recept. Är säkert inte något ovanligt beteende.

Det är inte min ordinarie läkare som skriver ut, utan slutenvårdsläkaren. Han förstår att jag faktiskt behöver det, inte bli hög, "vara ner en kväll", eller ja felaktiga beteenden för benso. Öppenvården.. Ja vad ska man säga? Läkare slutar, hyrläkare, sen att alla läkare har sina egna idéer. Typ vissa vägrar skriva ut speciellt till en borderlinebrud som mig... Eller bara vägrar o tycker det är en "skitmedicin". Vad han rekommenderar kan vissa läkare bara skita fullständigt i. Öppenvården vet att jag får det från honom. De gillar inte det riktigt. För egentligen så "kör över" (som jag ser det) han sina kollegor, men jag gillar att han står upp för sig själv och kan köra sitt race.

Ringde avdelningen för att förnya. De sa att för tillfället jobbade han i en annan del i psykiatrin. Alltså jag fick panik, vem fan ska skriva ut åt mig då??? Jag har önskat benso från andra läkare tidigare.. Ser knappast snyggt ut i journalen. Så har slutat prata om saken, så det försvinner längre ner o kanske glöms.. 
Men ringde där han jobbade nu, men kom inte fram. Skulle till psykologen igår, så gick förbi receptionen där han jobbar. Det kändes typ hopplöst, de kunde inte boka tid hos honom eller någonting. De kunde lämna en lapp typ där jag bad om att förnya receptet och att jag vill att han ringer.. 

Alltså, typ en timme senare ringde han!!! Blev så glad!!! Han hade förnyat o jag pratade om min oro, typ hur jag ska få tag i honom. Att jag har levt med den här ångesten så länge, det började bli riktigt jobbigt i tonåren. Att jag inte tror att det kommer funka utan i framtiden för det har alltid varit såhär. Jag kan liksom bryta en negativ spiral med stesolid, för annars blir det bara värre o värre o värre. Det slutar aldrig. Han verkade ha greppat det här. Han skulle jobba på avdelningen igen, så kunde ringa dit nästa gång. Han berättade lite om praktiska saker gällande receptförnyelser. Han sa att jag använder det på ett sunt sätt (så sunt det kan vara att ta benso haha..). Sen halvt skämtande om att han kunde skriva ut det i åratal till mig. Men en bekräftelse att han kunde skriva ut det de kommande åren var en sån lättnad. Jag är typ asrädd att förstöra förtroendet, så de perioderna jag mår sämre o äter mer, så kommer jag ändå "snåla", bryter jag förtroendet så är det kört. Han är hård. Har hört av andra att han sällan skriver ut benso. Han gillar inte benso. Men han kan ju också se när det behövs, hade jag förnyat varje månad så skulle han troligen tycka att det var osunt o så får jag det inte mer.

Det som känns lite segt kring det här är att jag i princip måste "följa" honom för receptförnyelser.. Jobbigt att man ska behöva ha det alternativet i svensk psykvård.
Men en som jag som har en GAD diagnos, som tänker worst case, typ tänk om han dör, hur gör jag då? Lite fånigt jag vet.
Alltså aslånga texten jag skriver om en receptförnyelse. Men ett recept som gör att jag fungerar i långa loppet, ibland behövs 1 tablett varannan vecka o ibland lite oftare. Något som har gjort mig otroligt lättad. Så skönt att bara skriva av mig om det här. Att ha tryggheten om att jag får det jag behöver.

Tvingad o lämna tabletter, en liten intox på köpet

Min psykolog tjatar på mig om dem förbannade tabletterna som jag har sparat som jag har ifall jag bestämmer mig för att jag inte orkar med det här livet mer. Psykologen jag hade innan DBT:n pratade inte om tabletterna hon lät det bero. Var hon orolig så kom det upp men annars inte. Men nu när jag har börjat på DBT:n så har jag blivit så jäkla triggad. För tabletterna har varit en sån stor trygghet för mig. Jag kan bara bestämma mig för att det här är slut nu. Nu ger jag upp, för jag klarar inte att må såhär. Om jag har tabletterna.

Jag var hos läkaren i torsdags, han höjde medikinet och jag bad om han kunde göra en akutbeställning av apodosen, vilket han gjorde. Men för ett par veckor sedan när jag hade ett stort möte med boendestöd, habiliteringen, psykiatrin där min gamla psykolog och läkare var med, och DBT psykologen. Vi kom bland annat fram till att jag får hämta apodosen själv, men direkt efter när jag kommer hem så möter jag upp boendestödet som låser in mediciner och sen delar för en vecka. MEN han glömde att meddela kommunsköterskan som sedan säger till boendestöd att en ny rulle kommer o byta ut den gamla mot den nya. Jag sa ingenting till boendestödet.. Hämtade ut den och har den hemma nu.. Men berättade det här för psykologen. Jag ska lämna alla mina tabletter till henne, jag lämnade allt förutom den extra rullen.. Men innan jag cyklade iväg till psykologen så fick jag en sån ångest att lämna mina tabletter så jag svalde endel av dem. Inte bra. Vårt samtal blev långt, efter ett tag kände jag mig trött och påverkad.. Som jag har känt tidigare efter intoxer.. Hon såg att jag var trött men trodde det berodde på att vi satt extra länge..

Men hon blev orolig, så vi sms:ade hela kvällen.. Jag fick massa konstiga symtom.. Men ville inte åka in för jag tyckte det var en "för liten" intox. Innan jag skulle sova så kändes det som om min hjärna var upphettad. Jätte obehaglig känsla. Känns bättre idag, men känner mig fortfarande lite hängig. Man ska ju inte komma påverkad till terapin.. Men hon sa att det var bra att jag kom... Att jag var påverkad var ju pga att jag skulle ge bort mina älskade tabletter.. Jag kände av intoxen hela kvällen..

Måste lämna rullen nästa vecka.. Det är det sista "extra" jag har.. Jag tror inte jag kommer kunna hantera det. Kommer säkert bli så att en kvart innan vi ses så kommer jag ta massa. Har pratat med henne om jag då ska boka av tiden med henne med väldigt kort varsel.. Men hon visste inte, hon skulle prata med sina kollegor..

Har sån jävla ångest över det här!!!! Det är så förbannat jävla jobbigt!!! KAN HON INTE BARA LÅTA MINA TABLETTER VARA!!!!

Ångest, impulsiv, allt är skit

Tog stesolid nyss, har sån ångest. Försökt tentaplugga men det går skitdåligt. Behöver förnya mitt stesolidrecept, har inte behövt förnya på månader. Vilket förvisso är bra, men jag är rädd att läkaren ska tro att jag inte behöver stess alls då. Skulle gå åt helvete då, kanske inte direkt men förr eller senare.

Minns inte om jag skrev det. Men tog massa tabletter på valborg, i självskadesyfte typ. Ville ta livet av mig egentligen, men skulle jobba söndagen så lät bli. Måste sköta mina plikter typ. Ångrade att jag tog jobbpasset dels för att jag ville dö och dels för att jag hade ett seminarium idag. Var inte alls förberedd, kände mig askass verkligen. Var en redovisning bland annat, kändes inte som jag hade koll alls, usch.

ALLTSÅ JAG VILL DÖ, NU! Jag orkar inte, har typ panikkänslor i kroppen. Vet inte varför jag mår så kasst. En annan medicin som jag tidigare har själv haft hand om, tvingade DBT-psykologen låsa in och ska delas. Vill ju ta massa av dem nu, men de delades idag. Såååå måste spara till en annan gång, senare i veckan, om jag känner som jag gör nu. Ska förövrigt förnya dem också. Vill inte berätta det för psykologen.. Att jag kommer förnya..

Började leta efter massa tabletter nyss och började peta i mig lite, sen ringde min sambo i mitt tablettletandet, bra tajming. Alltså, det här är inte mig, jag brukar inte vara såhär impulsiv. Har jag hamnat i en svacka? Eller är jag extra känsliga pga att jag sovit för lite? Svacka + lite sömn = dåligt

Har inte bytt mina norspanplåster, borde gjort det för ett par dagar sen. Har jag typ abstinens? Ska iaf duscha och byta en av dem. Vill byta båda, men kommer må så jävla illa imorgon då. Hatar detta illamående av opioider. På tal om norspan, blir ledsen när min smärtläkare säger att man kan ha dem i flera år o så. Skulle jag bli gravid så kan man också ha dem sa hon. Det gör mig ledsen, att inse att jag mer eller mindre kommer få leva med den här smärtan ett bra tag, eller resten av livet? Funderar lite på om smärtan beror på min snea rygg, efter att ha gymmat så har jag ont i ryggen där det är mer "böjt". Hm, ska nog gå till en sjukgymnast.

När jag ändå skriver om mediciner o så. Jag har sen i januari bara tagit en halv nitrazepam till natten. Lite självdisciplin på det, ibland kommer suget för en hel. Men bara tagit en hel 2 ggr. Men nu när vi ökat medikinet så är det svårare att somna. Vill inte gå upp till en hel tablett, var så jävla jobbigt att sänka till en halv tablett. Ingen rolig abstinens.

Känns bättre nu, tror stesoliden börjat verka, kanske lite av de andra tabletterna också? Aja, bara det är hanterbart och min sambo kommer hem snart så det är skönt. Hoppas ni andra haft en bättre kväll än vad jag haft!

Jag ser att jag har regelbundna besökare, trots att jag är inaktiv i perioder, ni får gärna lägga en liten kommentar, blir så glad när jag kommer in o ser att jag har kommentarer. Varje gång jag skriver det här så är det ingen som kommenterar haha.

Varför är jag så destruktiv?

Ledsen, ensam, dåligt humör. Råkade pilla i mig för många tabletter. Men förstod att det skulle bli såhär idag. Ensam på valborg. Jobbar imorgon så tänker inte ta fler. Eller blanda. Bra eller dåligt att jag jobbar imorgon vet jag inte.. Bra att jag inte tar fler, dåligt för jag vill dö.


Rakade benen, sen satt jag och kollade på dem. Försöker tänka ibland att ärren inte är så farliga, det ser inte så hemskt ut. Men jo, det gör det. Det ser förjävligt ut. Önskar någon hade skällt ut mig, visat bilder på fula ärr så kanske jag aldrig hade gått så långt. Vet inte ens om det går att tatuera där det är som värst. Det är för mycket ärrvävnad.
Där jag skar som mest, när jag haft tajta strumpor och sen tagit av mig dem, så ser det ut som om köttet har sjunkit in. Inte fint. Försöker inte ha strumplinningen precis där då jag är rädd att det ska bli permanent.
Var jäkligt sugen idag, att bara dra några snitt, men efter att granskat mina ben så lät jag bli. Vill inte att det blir värre. Minns inte varför jag började skära mig. Eller jo, lindra ångest, kändes lite förbjudet också. Men jag kollade inte på andras bilder, önskade att jag hade gjort det. Sk "triggers" kanske hade gjort mig mindre sugen. Framförallt ärr. Sår kan få igång mig, men inte ärr. Att kolla på mina egna ärr får också bort suget.
Hatar mina ben och ffa det här benet. Det röda ärret näst längst ner har smält ihop och sjunkit ner. Trycker jag in ett finger så vill inte huden/köttet hänga med tillbaka riktigt.. Så måste "kudda upp" för att hjälpa på traven så det kommer upp. Men det ser fortfarande ihopsjunket ett tag. Det är inte extremt, men det märks. Tveksam till att det går att tatuera över där det är värst, så måste ha strumpor resten av livet typ... Ledsen tanke.
Om jag typ inte transplanterar hud, men tror inte landstinget vill pröjsa. Men resten av benen ska jag tatuera. Det var ca 3 år sen jag började skära i benen och jag är så evinnerligt glad att jag hade påbörjat en tatuering på ena låret. Jag har ärr upp till knäna "bara". Jag stannade pga tatueringen.
Jag kan ha knähöga strumpor vilket åtminstone är något. Men jag kommer inte kunna bada offentligt.. Jag var 20-21 när jag började skära mig, rätt "sent" att börja faktiskt, att då typ möta gamla kursare som har sett mig "ren" och till hur det är nu, jag skulle skämmas för mycket. Jag vill inte att folk ska prata om mig, eller i värsta fall att det skulle komma fram till en chef.
Sure, det syns på armarna också om man kollar, men det är bara massa smala vita streck. Typ, "jag mådde dåligt i tonåren" om någon jobbig typ skulle fråga sen räcker det svaret. Men benen.. Det ser lite för köttigt ut för att kunna visa. Sen har vissa ärr inte läkt klart och blivit vita, så de kommer jag inte undan med.
Hatar mina ben verkligen, hatar varje förbannat självförvållat ärr på min kropp.
Jag hoppas någon därute blir avskräckt av bilden. Jag önskar ärligt talat att jag hade sett självorsakade sår och hur det ser ut sen. Jag kanske då inte hade gjort valet att kötta benen så som det blev.
Fö så har jag käkat dåligt pga stress och sämre hunger. Går jag ner 2 kg till så ligger jag på undervikt och det känns så frestande!!! Men jag kan inte hålla på att gå från ett problem till ett annat.
Nu orkar jag inte skriva mer, ska käka morötter med dipp.