söndag 19 juni 2016

Hur orkar man jobba 100%?

Imorgon börjar jag mitt sommarvik. Har sån ångest inför det. Hur ska jag klara att jobba i sommar? Som tur är det samma ställe som förra sommaren, vilket känns tryggt. Har varit sjukt stressad denna vecka. Tog en tablett extra i självskadesyfte igår, det gick inte längre att stå emot. Kändes lite halvtragiskt, men man kunde dö av typ 10 tabletter.. Så tog 2 istället för 1, känns dumt att fiffla för mycket om jag ska börja jobba snart *väldigt plikttrogen tjej* då det inte är så stora marginaler med den medicinen.

Förra sommaren var riktigt jävla tuff. Det var jobba, sova, laga matlådor, var inte mycket mer än så jag orkade. Jag jobbade 100% den sommaren, höll på att knäckas. Nu blir det 85% denna sommar och även det känns sjukt mycket. Kuggade en tenta också, så har omtenta i augusti.. Så måste ha orken att plugga också.

Jag har börjat på att tänka när jag har pluggat klart och ska börja jobba.. 50% skulle vara perfekt då. Men hur mycket lön får man av det? Inte mycket.. Sen ska man tänka på pensionen osv. Vill bo i hus i framtiden och här är det dyrt med hus. Känns lite som om att antingen börja jobba 100% krascha och bli sjukskriven, eller jobba 50% och vara halvfattig. Har funderat på om jag ska starta eget i en annan bransch på 50% men behöver då ha rätt mycket pengar, och jobba resterande 50% i den bransch jag pluggar till. Men detta känns lite som moment 22. Det känns typ enklare mentalt att ha ett eget företag (som kommer vara inriktat på ett av mina intressen), och "bara" 50% lönearbetare. Men men, måste spara ihop pengar först.

Men sen är ju frågan, kommer jag ens lyckas ta min examen? Jag kanske kuggar tentan, examensarbetet kanske går åt helvete och allt annat i höst. Kanske blir sjukskriven. Känner mig rätt misslyckad faktiskt. Att veta att om jag hade varit frisk så hade jag haft min examen och jobb nu.. Det känns som om något kommer skita sig med skolan, att jag inte kommer bli klar i januari. För att börja jobba så måste jag ha tagit varenda litet högskolepoäng på programmet, inte enda rest får jag ha. Jag känner mig ärligt talat helt värdelös. Sen pressen jag har också, alla tror att jag kommer bli färdig i januari. Det kommer kännas som ett stort jävla misslyckande om jag inte blir det.

2 kommentarer:

  1. Jag känner mig in i din situation. Jag klarar heller inte av att jobba heltid. Jag har försökt så många gånger, men det slutar nästan alltid med att jag blir sjukskriven, så skulle inte kunna ha så på sikt. Men hur skall en klara sig annars?! Jobbar en mindre, får en nästan inga pengar alls, om en inte får en sjukpension och får lite utfyllnad. Men då skall en ha rätt till det också.
    Det är så mycket som sätts emot en när en är sjuk, speciellt psykiskt. Att bevisa att en inte klarar av vissa saker, men att andra fungerar utan problem. Tankarna som hela tiden hänger över en om ett saker och ting inte kommer att klaras av på grund av att en har det ena och det andra. Ingenting är anpassat =(
    Fasar för den dagen då jag skall tillbaka till jobb. Jag har inte varit på mitt jobb på över två år, och skall nu börja arbetsträna/sysselsättning. Börja lugnt i liten skala och öka upp det. Vet inte hur det kommer sluta, men jag är rädd som bara den för allt som kan gå fel.

    Mina studier ligger på is. Jag skulle varit färdig med de andra i klassen 2011, haft min legitimation, men nä. Byte av ämnen, ej inlämnade uppgifter, psykiska hälsan sade sig ifrån, och försöket till att jobba samtidigt. Att vilja så mycket, men inte lyckas med något.

    Jag håller tummarna för dig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att man inte har rätt till lika mycket för att man inte orkar jobba heltid är tungt. Alternativet är att vara sjukskriven men det är så himla mycket krångel med det, få det godkänt, att absolut inte ens råka jobba en timme för mkt osv osv
      Mycket att väga fördelar och nackdelar.
      Det är tungt det där, när man vill så gärna lyckas med de mål man har men det inte går hela vägen. Jag har svårt att hantera det..
      Tack!

      Radera