Mår sämre igen

Det känns som om mitt mående håller på att dippa lite nu. Jag känner mig allmänt nere och tom inombords, och jag skadade mig själv också i lördags. Trodde aldrig jag skulle göra det igen, eller ja aldrig är väl kanske att ta i. Men jag trodde jag var längre bort än vad jag faktiskt är. Det är väl det största varningstecknet, självskada. Har hållit mig borta från detta i över 1 år, så det känns väldigt segt att tiden nollades.

Jag vet inte vad dippen kommer ifrån. Visst det är kämpigt med jobbet, men det känns inte som om det bara är jobbet. Är på slutet av DBT:n, vart jag hamnar sen är det ingen som vet mer eller mindre. Så det är också något som är stressande. Jag mår bäst av att ha en trygg kontakt med psykiatrin. Så för tillfället så känns det rätt otryggt, kommer jag ens få mer behandling? För på den nya mottagningen jag kommer hamna så har jag fått höra att det inte är så mycket hjälp att förvänta sig därifrån. I remissen står att jag ffa vill ha psykodynamisk terapi, men just nu så blir jag glad så länge det är en stabil psykologkontakt oavsett inriktning. Men det känns också rätt skönt att DBT:n snart är över. Vissa grejer kommer jag ta med mig, men det finns vissa saker inom DBT som jag personligen ogillar väldigt starkt.
Jag hoppas att den nya mottagningen prioriterar mig, för bristfällig hjälp kan bli en stor bidragande faktor till en ev. sjukskrivning (om man bortser från faktorn "personligt lidande"). Har definitivt ingen lust att bli sjuk, vill jobba och spara pengar. Sen ta tjänstledigt några månader och åka på en långsemester. Hade varit sjukt najs.

Måste sova snart.. Saknar att kunna åka hem till mina föräldrar så ofta som jag gjorde när jag pluggade och träffa vänner lite oftare. Sure, jag hade mycket mer ångest när jag pluggade. Den där prestationsångesten bokstavligen knäckte mig ett par gånger. Men jag var friare, kunde styra min tid på ett helt annat sätt än vad jag gör nu. Mitt schema kommer inte bli flexiblare förrän i sommar...

Hur orkar man jobba 100%?

Imorgon börjar jag mitt sommarvik. Har sån ångest inför det. Hur ska jag klara att jobba i sommar? Som tur är det samma ställe som förra sommaren, vilket känns tryggt. Har varit sjukt stressad denna vecka. Tog en tablett extra i självskadesyfte igår, det gick inte längre att stå emot. Kändes lite halvtragiskt, men man kunde dö av typ 10 tabletter.. Så tog 2 istället för 1, känns dumt att fiffla för mycket om jag ska börja jobba snart *väldigt plikttrogen tjej* då det inte är så stora marginaler med den medicinen.

Förra sommaren var riktigt jävla tuff. Det var jobba, sova, laga matlådor, var inte mycket mer än så jag orkade. Jag jobbade 100% den sommaren, höll på att knäckas. Nu blir det 85% denna sommar och även det känns sjukt mycket. Kuggade en tenta också, så har omtenta i augusti.. Så måste ha orken att plugga också.

Jag har börjat på att tänka när jag har pluggat klart och ska börja jobba.. 50% skulle vara perfekt då. Men hur mycket lön får man av det? Inte mycket.. Sen ska man tänka på pensionen osv. Vill bo i hus i framtiden och här är det dyrt med hus. Känns lite som om att antingen börja jobba 100% krascha och bli sjukskriven, eller jobba 50% och vara halvfattig. Har funderat på om jag ska starta eget i en annan bransch på 50% men behöver då ha rätt mycket pengar, och jobba resterande 50% i den bransch jag pluggar till. Men detta känns lite som moment 22. Det känns typ enklare mentalt att ha ett eget företag (som kommer vara inriktat på ett av mina intressen), och "bara" 50% lönearbetare. Men men, måste spara ihop pengar först.

Men sen är ju frågan, kommer jag ens lyckas ta min examen? Jag kanske kuggar tentan, examensarbetet kanske går åt helvete och allt annat i höst. Kanske blir sjukskriven. Känner mig rätt misslyckad faktiskt. Att veta att om jag hade varit frisk så hade jag haft min examen och jobb nu.. Det känns som om något kommer skita sig med skolan, att jag inte kommer bli klar i januari. För att börja jobba så måste jag ha tagit varenda litet högskolepoäng på programmet, inte enda rest får jag ha. Jag känner mig ärligt talat helt värdelös. Sen pressen jag har också, alla tror att jag kommer bli färdig i januari. Det kommer kännas som ett stort jävla misslyckande om jag inte blir det.

Ledig, triggad, det sociala spelet

Efter en tid med väldigt mycket att göra under en lång tid. Så kommer det nu 2 veckor som jag är helt ledig innan jag ska börja jobba. Känns konstigt, jag brukar annars vid lediga tider ha planerat in något suicidförsök. Eller ja, hade jag haft tabletter så kanske det hade blivit så ändå. Jag vill försöka ta hand om mig och vila. Starten på sommarschemat såg tung ut.

Men samtidigt känns det konstigt, jag vill skada mig. Jag vill ha tillbaka tabletterna. Jag börjar känna suget efter att spara igen. Jag känner mig triggad av allt möjligt just nu. Usch, känns jobbigt att inte göra något självdestruktivt. Tog en stesolid för en stund sen, trots det känner jag ett stort sug. Men inte ikväll, ikväll låter jag bli.

För övrigt så har jag funderat mer på att jag vill ha fler vänner men tycker det är svårt om vad man ska säga eller göra. Är jag för på? Pratar jag om tråkiga saker? Fel saker? Berättar jag för mycket om mig själv? Gillar ens personen att umgås med mig?
Det sociala är ett spel men ibland så träffar jag människor där jag inte behöver spela så mycket. Men känner de samma sak? Vill de också umgås med mig? För när det kommer in någon i ens liv som man vill lära känna, tror att det kommer bli en bra vän. Så vill jag ta till vara på det. För det händer väldigt sällan för mig. Men jag vet inte hur man gör. Jag är inte förtjust att skylla på diagnoser, men den förbannade asperger diagnosen försvårar mitt liv på flera plan.

Varför är jag så destruktiv?

Ledsen, ensam, dåligt humör. Råkade pilla i mig för många tabletter. Men förstod att det skulle bli såhär idag. Ensam på valborg. Jobbar imorgon så tänker inte ta fler. Eller blanda. Bra eller dåligt att jag jobbar imorgon vet jag inte.. Bra att jag inte tar fler, dåligt för jag vill dö.


Rakade benen, sen satt jag och kollade på dem. Försöker tänka ibland att ärren inte är så farliga, det ser inte så hemskt ut. Men jo, det gör det. Det ser förjävligt ut. Önskar någon hade skällt ut mig, visat bilder på fula ärr så kanske jag aldrig hade gått så långt. Vet inte ens om det går att tatuera där det är som värst. Det är för mycket ärrvävnad.
Där jag skar som mest, när jag haft tajta strumpor och sen tagit av mig dem, så ser det ut som om köttet har sjunkit in. Inte fint. Försöker inte ha strumplinningen precis där då jag är rädd att det ska bli permanent.
Var jäkligt sugen idag, att bara dra några snitt, men efter att granskat mina ben så lät jag bli. Vill inte att det blir värre. Minns inte varför jag började skära mig. Eller jo, lindra ångest, kändes lite förbjudet också. Men jag kollade inte på andras bilder, önskade att jag hade gjort det. Sk "triggers" kanske hade gjort mig mindre sugen. Framförallt ärr. Sår kan få igång mig, men inte ärr. Att kolla på mina egna ärr får också bort suget.
Hatar mina ben och ffa det här benet. Det röda ärret näst längst ner har smält ihop och sjunkit ner. Trycker jag in ett finger så vill inte huden/köttet hänga med tillbaka riktigt.. Så måste "kudda upp" för att hjälpa på traven så det kommer upp. Men det ser fortfarande ihopsjunket ett tag. Det är inte extremt, men det märks. Tveksam till att det går att tatuera över där det är värst, så måste ha strumpor resten av livet typ... Ledsen tanke.
Om jag typ inte transplanterar hud, men tror inte landstinget vill pröjsa. Men resten av benen ska jag tatuera. Det var ca 3 år sen jag började skära i benen och jag är så evinnerligt glad att jag hade påbörjat en tatuering på ena låret. Jag har ärr upp till knäna "bara". Jag stannade pga tatueringen.
Jag kan ha knähöga strumpor vilket åtminstone är något. Men jag kommer inte kunna bada offentligt.. Jag var 20-21 när jag började skära mig, rätt "sent" att börja faktiskt, att då typ möta gamla kursare som har sett mig "ren" och till hur det är nu, jag skulle skämmas för mycket. Jag vill inte att folk ska prata om mig, eller i värsta fall att det skulle komma fram till en chef.
Sure, det syns på armarna också om man kollar, men det är bara massa smala vita streck. Typ, "jag mådde dåligt i tonåren" om någon jobbig typ skulle fråga sen räcker det svaret. Men benen.. Det ser lite för köttigt ut för att kunna visa. Sen har vissa ärr inte läkt klart och blivit vita, så de kommer jag inte undan med.
Hatar mina ben verkligen, hatar varje förbannat självförvållat ärr på min kropp.
Jag hoppas någon därute blir avskräckt av bilden. Jag önskar ärligt talat att jag hade sett självorsakade sår och hur det ser ut sen. Jag kanske då inte hade gjort valet att kötta benen så som det blev.
Fö så har jag käkat dåligt pga stress och sämre hunger. Går jag ner 2 kg till så ligger jag på undervikt och det känns så frestande!!! Men jag kan inte hålla på att gå från ett problem till ett annat.
Nu orkar jag inte skriva mer, ska käka morötter med dipp.

Stressad, pressad, smal och fin?

Blev ännu en liten paus.. Inte riktigt haft lusten att skriva..

Men men, nu känner jag att jag bara vill få ur mig lite.

Har kört med DBT:n ett tag nu, och jag känner mig sjukt stressad på något sätt. Att på ett år så ska jag vara "klar". Ska jag då må bra då? Ska jag då sluta skramla tabletter som en "nödutgång" ifall livet inte känns värt att leva? Hatar denna tidspress och dessa små pikar om den. Att under DBT:n ska jag inte skramla tabletter och lämna tillbaka allt (bara det är värsta ångesten!!!!) för att sedan när DBT:n är slut så kan jag göra vad jag vill, börja samla tabletter igen säger dem, bara inte under DBT... Tycker det är ett skitresonemang på något sätt. Ta en paus från skramlandet för att sedan så är det "ok" att göra det. Det är en del press på psykiatrin här i stan så kan inte få göra en till omgång DBT som jag har läst vissa har gjort i andra län. Då är det bara att ställa sig sist i kön igen... Jag tror att med min asperger så behöver jag bearbeta allt lite längre, att då hela tiden få tidspressen köras upp i ansiktet är inte en hit. Kommer förövrigt om någon vecka börja med gruppterapin och DEN har jag ångest för. Jag är livrädd att bli triggad eller att det ska bli massa "känslostormar" under själva sessionen från de andra deltagarna, eller att det kommer vara en "typisk" dramaqueen till borderlineperson som bara sabbar terapin för andra och mig. Kanske är fördomsfull, vem vet? Men bara starten av DBT triggade mig att börja med små överdoser igen, senast idag. Världens ångest har jag nu, tog ytterligare en tablett.. Kanske blir fler snart.. Att bara skriva om det här är triggande men också stressande.. Sen vill jag att det ska ta den tid det tar, inte bara hela tiden pusha pusha pusha för då slår jag backut nästan, för paniken av att mina tabletter ska försvinna är hemsk. Är ens DBT bra för mig om det blir såhär för mig, att det går bakåt? Eller kanske måste gå bakåt för sen framåt?

Sen är det tungt med DBT, jag ska både ha tid för den och skola.. Skolan suger verkligen musten ur mig. Har massa webbföreläsningar att kolla på inför imorgon och har inte ens kollat på en. Hatar dessa webbföreläsningar, önskar att skolan bara hade liveföreläsningar. Är glad att jag inte går en distansutbildning, skulle inte riktigt funka för mig om det var helt på distans. Men det som har hjälpt mig att fungera i vardagen och skolan är centralstimulantian.. Den slår terapin med hästlängder. CS om något har räddat mitt liv. Jag levde i princip i en dimma förut och nu har dimman lättat något. Äter dock höga doser. 2 st 54 mg concerta om dagen, nu är snabbverkande medikinet insatt på eftermiddagen som vi för någon vecka sen höjde dosen.. Jag kan nästan på klockan se när concerta börja verka, går ner, när medikinet börjar, dock svårt o känna när den går ur. Har inte några särskilda biverkningar, de jobbiga är hård puls. Sen tappad matlust.. Ligger under 50 kg nu, ca 19 i BMI. Gått ner från ca 21-22 i BMI. Många uttrycker sig positivt, jag ser starkare ut, mindre plufsig i ansiktet. Jag kanske har helt missuppfattat min kropp förut, tyckte inte jag var så tjock.. Men jag kanske var det..? Vill så gärna börja med dexamfetamin. Metylfenidat är uppenbarligen otillräckligt för mig med dessa doser samt att jag egentligen behöver högre. Men läkaren vägrar.. Samt att det skulle suga att börja om helt från början med en ny CS.. Hatar att leva i den psykvärld, hatar psykiatrin till viss del.. Hatar att vara deprimerad.

Är jag en människa eller är jag ett djur?

Jag mår så dåligt och vill verkligen självskada. Bara ha det där såret och kolla in i det. Sen när jag skar mig för 2 veckor sen på avdelningen och har tejpat ihop allt så känner jag att jag saknar allt det där. Även läkningsprocessen "känns bra" eller hur jag ska uttrycka mig. Liksom veta att det inte är så gammalt och att det fortfarande är lite som ett sår lugnar mig. Både skadandet och läkningen är tillfredställande.

Det jag inte saknar är allt jävla blod. När jag tänker tillbaka för 2 veckor sen så minns jag allt blod. Problemet var inte blodet utan att personalen bara skrek och skällde på mig, den lördagsförmiddagen. Jag fick inte vara ifred på rummet, låste in mig på toan. De låste upp och skällde att jag inte fick sitta där. Det höll på så ett tag att jag gick fram och tillbaka från rummet till toan. Till slut när jag satt på golvet på toan och en personal stod och skällde på mig (samma kärring som jag har träffat flera gånger på just den avdelningen och varit otrevlig andra inläggningar också). Men nu var inte bara hon otrevlig utan all personal.

Helt plötsligt bara brast det i huvudet på mig, jag hann inte tänka, jag doppade handen i blodet på golvet och gick mot attack, jag ville bara smeta in henne i det, det kom fler personal som jag också försökte smutsa ner med blodet på deras sjukhuskläder. Deras skor blev nog också blodiga med tanke på att jag skar mig i benet och blodet hade runnit på fötterna också.

Jag gav mig efter ett tag och gick in i rummet. Jag hörde hur personalen snackade skit om mig, de var arga över allt de behövde torka upp, att de var smutsiga (förståeligt), men det var skitsnack om mig som person också.

Efter ett tag kom några in på mitt rum och fortsatte skälla, jag ifrågasatte ffa ena av deras bemötande men svaret var "hade du varit min unge så hade du fått höra det" och lite annat som "försvar" till ifrågasättandet.

Men efter ett tag fick jag vara ifred, de lät mig vara.

Jag vet att efter en stund la jag mig och somnade en stund.
(Jag är medveten att det låter väldigt barnsligt, det tycker jag med. Men jag hann inte tänka, jag bara agerade utan någon som helst tanke.. Jag har aldrig attackerat någon på psyk innan vid tidigare inläggningar, det var första gången.)

Ett tag efter jag hade vaknat kom en snäll sjuksköterska som var jättegullig och började prata med mig, hon hjälpte mig duscha av benet och allt blod, fick nya byxor och hon la om det tills jag skulle sy senare. Jag var glad att någon var snäll mot mig.

Det blev lunch, en stund efter det skulle jag sy, kirurgen lovade att inte berätta vad jag skar mig med. Har skrivit om detta i ett tidigare inlägg också. Men en stund senare kom personal in i mitt rum, de skulle visitera mig jag vägrade och blev bältad. Blev visiterad i bältessängen medan väldigt mycket personal kollade. Blev inte släppt från bältningen, efter 30-40 min började jag gråta av smärtan över hur de hade placerat armarna i bältessängen. Inte längs kroppen utan ut från kroppen. Personalen i rummet pratade inte med mig eller nånting trots all gråt av smärta pga armarna. De släppte inte mig förrän ett långt tag efter. De provade en gång att byta läge på ena armen att sätta fast den längs med kroppen istället. Det gick inte att spänna så utan jag fick bli fastspänd i ursprungsläget igen trots att jag inte gjorde motstånd. Fick ligga så ett tag till.

Dagen innan hade jag försökt ta livet av mig med tabletter. Trots alla tabletter hände ingenting på 3 timmar, jag berättade för läkaren när jag det var min tur för det kändes lika bra om inget hade hänt på 3 timmar. Innan sommaren hade jag tagit betydligt mindre tabletter men av samma sort och en 15-30 min efter det hade jag minnesförlust och vaknade i min säng. Så jag trodde att med väldigt mycket fler tabletter av samma sort, och fler blandningar så skulle det gå, men nejdå.
Han skulle ringa medicinjouren och en kvart efter det började jag känna mig väldigt trött. Ångrar att jag berättade, skulle ha väntat längre.

Jag fick åka till akuten, minns kanske 15-30 min därifrån sen är allt svart och jag vaknade 3 på natten på en övervakningsavdelning. Klockan fem på morgonen fick jag komma tillbaka på psyk.

Det var kanske 3-4 timmar efter det som jag skar mig och hela det jag berättade ovan utspelade sig.

Dagen innan hade jag försökt ta mitt liv, misslyckades, var otroligt ledsen över att jag levde, skar mig, personalen skrek, skällde och var så jävla otrevliga mot mig (förutom sjuksköterskan jag skrev om). Jag var ledsen över att jag levde. Sen kom bältningen, även där pratade ingen med mig.

Jag var bara ett problem i deras ögon, ett problem pga blodet som kom från såren. Jag blev inte behandlad som en människa. Förstod de inte att jag var ledsen över att jag hade överlevt? Att jag kände mig patetiskt att tabletterna verkade så sent? Att det inte var tillräckligt många tabletter? Jag önskade bara att dö, jag skar mig för att kunna lindra ångesten lite.
Ingen pratade med mig om hur jag mådde. Hade bara någon pratat med mig så hade jag aldrig attackerat.

Sedan kom söndagens bältningar, även det var inte någon höjdardag.
Nu är jag livrädd för psyk, för jag har aldrig blivit så pass illa bemött vid någon inläggning som denna, jag har inte skrivit ner allt vad som hände heller, det här var bara det värsta.. Jag var ingen människa i deras ögon.
Skulle det värsta hända att jag blir inlagd igen så vet jag inte hur jag skulle reagera. För nu är jag inte bara rädd för psyk utan också för att vara inlåst överlag - en rädsla att inte ha en egen nyckel att ta mig ut med.

Men, nu ska jag iväg och träna. Jag hoppas det kan skingra mina självskadetankar lite. 

Självskador pga inläggningen

Det som gör mig ledsen med inläggningen förra veckan är självskadorna.. Att jag halkade dit igen. Jag som hade börjat smörja ärren för att hoppas att de bleknar bättre, och så skadar jag mig.. Jag kollade tillbaka på när jag självskadade, alla bilder jag har. Jag önskar att det såg ut som de första bilderna som togs -de som inte hade så mycket ärr. Jag vill ha bort ärren. Jag hatar mina ben.

Varför? Hur kunde jag falla dit igen, jag trodde aldrig att jag skulle trilla dit igen. Jävla skit. Jag hatar mig själv.

Hur mitt ben såg ut efter bältesläggningarna.. Då hade ändå personal lagt sig så att jag inte kunde gnida så mycket som jag ville. Jag kan säga att det fortfarande gör ont att gå i skor trots en vecka efter.

Jag måste plocka stygnen om ett par dagar, funderar på om jag ska gå till vårdcentralen, eller göra det själv.. Jag gör nog det själv. Lika bra, slippa skämmas inför någon annan.

Concerta i en vecka

Har käkat concerta i snart en vecka nu och jag märker en liten liten skillnad. Kan hålla lite bättre fokus på föreläsningar vilket är skönt. Sen gäspar jag inte hela tiden, skönt det med. Men annars njaae, men det är en låg dos också. Men som vanligt så har jag biverkningar som alla läkemedel jag tar.. Jag känner en stress inne i kroppen, kan ej sova på dagen (kanske bra ändå?) och pulsen ökar. Det är pulsökningen som skrämmer mig, för jag är så rädd att de tar ifrån mig medicinen.. Det lilla positiva jag känner från den vill jag ha kvar i mitt liv, för jag känner att med en rätt dos så skulle centralstimulantia göra mitt liv väldigt mycket enklare. Bara jag inte får så mycket biverkningar..

Men det störande med concerta är att den håller i ett par timmar, sen försvinner de positiva effekterna men bieffekterna är fortfarande kvar. För vill jag gå och vila på eftermiddagen så går det inte att somna. Den ska vara långtidsverkande så jag förstår inte varför allt det positiva försvinner?
Imorgon ska jag till sjuksköterskan som ska hålla koll på det där med centralstimulantia. Han ska kolla puls, blodtryck och vikt tydligen. Hoppas jag inte behöver gå dit en gång i veckan.. Fattar inte hur jag ska klämma in det i mitt schema.. Med skola, psykolg, läkarbesök var tredje vecka, boendestöd och diverse mer stöd som jag har i min vardag. Känner mig rätt kass faktiskt som har så mycket stöd, både kommun och landsting..
Jag tyckte jag hade fullt upp med alla dessa möten i våras när jag var sjukskriven, men att klämma in skolan i det hela. Då jävlar, då är dagarna fulla.
Nu ska jag smörja min ärrskadade hud och hoppas krämen trollar bort ärren. Men har blivit sugen på att självskada igen.. Inte något nytt sår utan i mitt stora centimer tjocka ärr. För det ärret känns jävligt hopplöst att det ska bli fint. I profil så ser man hur det buktar in. Inte snyggt alls. Vill helst av allt bara sprätta upp det och sen tejpa det fint. Men jag tror det kommer bli väldigt kladdigt, och det kommer förmodligen gå snett nånstans i processen. Men sugen är jag ändå.
Aja, godnatt med er.

Kan jag smörja bort minnena?

Jag känner att jag har kommit framåt med mitt självskadebeteende. Jag har inte skadat mig på ett bra tag, och idag köpte jag en kräm som ska minska ärr. Jag är trött på ärren, och jag känner mig ledsen att jag kommer få se skiten i resten av mitt liv. Men jag hoppas att denna kräm ska minska ärren lite åtminstone, bättre än ingenting. Smörjer både armar och ben. Det jobbiga är att jag har så fula ränder på överarmarna, som är rödlila. Inga tjocka streck, men fortfarande streck. Jag mår jättedåligt av ärren, de gör att jag ser bakåt. Att det är svårare att glömma och försöka komma vidare. Det är svårt att komma vidare när jag hela tiden ser minnena. 

Som de många ärren på armarna som kom efter första inläggningen. En annan inläggning då jag skar överallt på mina underben. Sen kom jag till stadiet det började bli riktigt illa, jag skar mig farligt djupt. Sen de 2 största ärren jag har på mina ben som jag konstant grävde i den senaste gången jag var inlagd, att de blev så illa att läkaren hotade att gipsa benen mot min vilja. De var infekterade, men jag struntade i vilket och fortsatte gräva ändå.

Sen en tid efter denna inläggning, så skar jag ett snitt som blev riktigt djupt och på ett rätt farligt ställe. En artär träffades och det sprutade upp tunn stråle blod. Åkte inte in denna gång för att sy, fast det var en sån gång jag verkligen borde ha åkt in. Men efter denna gång minskade självskadandet.

Jag har tur att jag inte skar sönder någon sena då det var underbenen jag skar mest i. Men huden är förstörd där. Flagnar hela tiden och är konstant irriterad.

En sak jag kan konstatera är att inläggningarna är de gånger jag skadar mig som mest. Men inläggningarna har också räddat mitt liv. Men jag hatar att påminnas av inläggningarna när jag ser ärren. Jag hatar mest av allt att påminnas om den senaste inläggningen då jag blev bältad. Jag vill inte påminnas konstant om hur förnedrande det var de 2 gångerna jag låg fastspänd på en brits. Känner mig äcklig. Jag har till och med ärr av bältesläggningarna, jag skrapade konstant mina hälar i timmar mot bältet för att det gjorde så ont av ångest inuti mig. Ska inte en bältesläggning förhindra skada?

Men men, av det jag har läst om denna kräm så funkar den bäst på nya ärr så jag antar att det är de största på underbenen den kan vara effektivast? (Om den funkar dvs)

Cicatrix heter denna kräm. Behandlingstiden är typ 2 månader, men man kan fortsätta längre om det ger effekt. Rätt dyr dock, över 300 spänn för en liten tub.

Tänker ta kort på mina ärr regelbundet för att jag själv ska se någon förändring. Om någon är intresserad så kan jag lägga upp bilder här också efterhand?

Snälla, snälla att den kommer bleka mina minnen. Mina hemska minnen.

Nitrazepam

Tog 1.5 nitrazepam för en stund sen. Vill dämpa ångesten, och det verkar som den fungerar. Inte lika bra som stesolid dock. Men det är inte mycket slår stesolid, känner mig fortfarande ledsen att jag inte får den utskriven längre..
Men det är bara att lyssna på den senaste läkaren, spara nitrazepam tabletter (rättare sagt bryta dem på mitten som han sa) för att kunna ta på dagen också. Men min sömn blir ju lidande av det!! Men det lyssnade han inte på.
Nackdelen med detta (då jag känner mig själv) är att jag förmodligen inte tar de på dagen trots ångesten. Utan jag sparar och sparar till en överdos. För nu har läkaren "godkänt" sparandet, och då tänjer jag lätt på gränserna...
Men snart börjar skolan, och jag vill inte sabba den, så det kommer nog ta ett tag innan jag kommer upp i en vettig mängd sömntabletter. Jag som vill överdosa nu, den sköna känslan att bara försvinna bort med lugnande tabletter.

En tomhet som måste fyllas

Jag har ångest (som vanligt då) och jag vill spara tabletter. Jag vet inte varför riktigt, jag vill hämnas på psyk. Det låter omoget, men jag tycker jag behöver mer hjälp. Tragiskt har jag fått mer hjälp av att vara självdestruktiv. Är det så man får hjälp av psykvården? Tragiskt.

Men samtidigt är det inte bara därför om tabletterna, jag är också självdestruktiv mot mig själv. För jag har inte så mycket som lindrar ångesten. Jag försöker göra saker som gör mig lycklig. Vara ute, kolla på stjärnorna. Bara vara nuet och försöka endast fokusera på lycka med min sambo. Att vi hade en enorm tur som fick en egen lägenhet. Jag borde egentligen vara glad, och det är jag.

Men det hindrar inte ångesten jag känner, det är inte bara ångest. Det är tomhet också, en tomhet jag inte står ut trots att jag försöker göra mitt liv meningsfullt. En tomhet jag fyller med självdestruktiva saker. För att fylla upp den.

Jag vill lyckas med saker och orka ett vanligt liv, därav att jag vill lyckas med tentor och jobb. Tomheten och den fruktansvärda ångesten när jag inte gör det, känner mig så hemskt misslyckad då. Tomheten blir större då när jag misslyckas.

Folk säger att jag inte har samma förutsättningar. Men det är så jävla orrätvist för jag vill så jävla gärna ha det. Jag vill inte ha massa diagnoser som gör livet jobbigt. Jag vill inte omständigheter som gör att jag oroar ihjäl mig. Vissa människor i min närhet mår inte bra fysiskt som min gamla pappa. Jag får sån ångest av det. Jag har inte bara problem själv, utan flera av mina nära mår dåligt fysiskt. Tomheten blir större då. Tomheten jag måste fylla.

Typisk borderlinebrud?

Det är tungt nu. Väldigt tungt. Jobbet börjar tära på mig mer och mer, jag försöker räkna ner till sista dagen. Snart bara 2 veckor kvar, hoppas att jag inte blir förstörd på den tiden. Jag håller på att brytas ner sakta men säkert, men jag vill inte det. Jag som var på bättrings vägen.. Jag vill inte falla i tusen bitar igen.
Jag ska jobba 5 dagar i rad nu och det känns så himla tungt. Hade jag inte jobbat så mycket så hade jag mått mycket bättre, jag visste att jag skulle behövt vara sjukskriven längre. Men det är svårt när man inte har råd, jag skulle inte fått någon ersättning under sommaren och jag behöver erfarenheten.
Men nästa vecka har jag 3 lediga dagar sammanlagt, så skönt. Ska bara ta mig igenom dessa 5 dagar. Förhoppningsvis utan att ha knäckts på mitten.

Jag längtar tills jag ska träffa min läkare igen. Jag hoppas han hjälper mig på något sätt. Jag önskar att han sätter in stesolid igen men jag känner på mig att det inte kommer ske. Jag vill bara kunna bryta ångestspiralen, sen är stesolid muskelavslappnade också, så då skulle jag slippa vakna jättestel och ha ont. Den hjälpte mot min smärtproblematik.
Men jag har ett litetlitet hopp om att den sätts in igen, så jag har något vid behov. Tills dess, så låter jag mina sår vara fuktiga så de är lätta att få upp igen. Antingen något som lugnar, eller skära mig, så känner jag. Vill att läkaren ska veta det, men kommer inte berätta. För jag kommer låta som en typisk bordelinebrud då. Men jag kanske är en sådan?

När jag läser om människor som skriver om borderline som att de skär sig för uppmärksamhet. Jag tror att mitt självskadande eskalerade under den första inläggningen inte bara för att det minskade ångesten utan även för att jag blev sedd då. Jag fick uppmärksamhet, jag hade mått dåligt så länge och när jag märkte att folk reagerade och även började hjälpa mig till stor del pga det så fortsatte det. Sen gick skärandet över till endast ångestlindring efter ett tag och jag blev fast i skiten. Jag gjorde inte det medvetet för att bli sedd, utan det hände bara omedvetet nu när jag tänker tillbaka. Vården skulle aldrig ha reagerat när det eskalerade. Sånt ska inte behöva ske för att man ska få hjälp

Men även känslan över att jag kanske manipulerar också. Min sambo säger att jag gör det ibland mot andra. Men jag ser det som att jag väljer mina ord.. Men det kanske är att manipulera? Jag gör inte det mot de i min närhet. Men har gjort det då och då vid vissa tillfällen speciellt inom vården.
Jag skäms så jävla mycket över att tänka på det, att jag kanske är en typisk borderlinebrud? En sådan folk ser ner på?
Jag skär mig inte längre för att bli sedd, men jag väljer fortfarande mina ord ("manipulerar") ibland.
Dock så hoppar jag inte in och ut i olika relationer utan har varit med min sambo ett tag nu. Kan då svänga i humöret kraftigt ibland. Sen hotar jag inte heller, eller ja, vissa i vården har väl trott att jag hotar. Men jag har aldrig sagt något som jag inte skulle göra. Så nu är det inte så ofta folk inom vården tror att jag hotar, jag är bara väldigt ärlig.
Jag tror inte folk som inte känner mig eller de som bara känner mig ytligt skulle tro att jag har denna diagnos då jag inte är så utåtagerande.

Men jag mår så dåligt när jag läser om personer som skriver om personer med borderline i olika forum, att man inte borde vara vän med sådan, inte heller bli tillsammans med någon med den diagnosen, utan man ska bara fly från en sådan människa. Jag skadar ingen annan med min diagnos, det är mig själv jag skadar.
När jag läste sammanfattningen av den neuropsykiatriska utredningen så stod det att jag var varm, snäll, hjälpsam, öppen och rak. Men det kanske inte spelar någon roll, jag kanske är en sådan man borde fly ifrån?

Äckligt

Efter denna natt så kommer jag ha varit ensam i tre dagar, hade jag inte jobbat så mycket så hade jag nog skurit mig.

Men den självskada jag gör är att alltid plåstra det ena benet, det är bara att tänka på hur snuskigt det blir när man har strumpor över plåster konstant pga jobb. 

Sen vill jag inte att såren/plåstren ska synas så då måste jag skyla benen.

Men benet som alltid är plåstrat, jag får utslag av tejpen på plåstret, det gör ont, det är alltid fuktigt och äckligt. Jag är alltid äcklig inifrån och ut.

Men ibland tar jag mitt förnuft tillfånga och tar hand om det, men ganska snabbt blir det äckligt igen.

Den lilla självskadan jag får, måste jag försöka ta. För att få någon ångestlindring överhuvudtaget.

Ångestnatt

Har inte skurit mig på flera veckor men nu inatt kom ett återfall.. Trodde jag kunde pausa iaf nu under sommaren. Men misslyckades.

Ångesten har minskat dock så att jag vågar sova nu efter att ha skurit mig, jag hag haft en hemsk ångestfylld kväll. Har ett par stesolid kvar men jag vill inte slösa på de få jag har kvar, så tog ingen.. Jag vet inte om jag får recept på något lugnande när jag ska träffa läkaren. Usch det här känns vidrigt att jag ska få stå ut med den här ångesten.

Den läkaren som nekade mig recept sa att jag var en sådan patient som läkare hade svårt att säga nej till och att alla de läkare som skrivit ut dragit felaktiga slutsater. Har 5-6 läkare fegat och inte kunnat säga emot då jag kan prata för mig?

Är det okej att säga så till en patient, att jag är en sådan som läkare har svårt att säga nej till? Är det ens mitt problem om sådant är fallet?

Jag är väldigt rak på sak, så ska fråga min ordinarie läkare om han gjort fel och inte riktigt vågat säga nej. Jag kan inte låta bli att bara fundera, jag vill veta.

Jag kommer alltid vara psykiskt sjuk

Jag hatar det här stora breda ärret som jag har orsakat genom att ständigt skära i det och inte tejpa ihop det. Jag vill bara skära upp sårkanterna igen och sen tejpa det och låta det läka och hoppas att det blir smalare. Ska nog göra det till hösten, kanske värt ett försök?

Jag vet att det är dumt med tanke på infektionsrisk osv men jag vill bara få skiten smalare. Det som hindrar mig är min sambo, för jag vet att han kommer bli oerhört besviken.. Usch får dåligt samvete, men samtidigt så vill jag få det smalare.. Jag vet att han kommer tycka det är jättedum idé.. Sen är jag medveten om att det är det också, men det hindrar inte mig från att vilja.. Vilket dilemma...

Det blöder pga att jag drog bort tejpen, för jag tejpar alltid över det för att slippa tänka på hur fult det är. Så denna gång beror det inte på att jag gjorde det medvetet. Orkar inte raka den delen av benet heller, för jag skäms över att visa ärren och sen är det klurigt att raka runt ärren utan att skära i dem av misstag då ärrvävnaden är så känslig.

Jag hatar mina fula ärriga ben. Jag hatar dem så mycket. Jag är glad att jag inte skar i låren iaf, så jag kan gå i shorts men jag behöver alltid ha höga strumpor..

Varför skar jag mig hejvilt på smalbenen förra sommaren? Varför kunde jag inte från början hålla mig nertill till benen? Det hade varit så lättare att i framtiden kunna tatuera över den delen. Visst de flesta ärr är ytliga på smalbenen men jag hatar dem ändå. 

Jag känner mig äcklig och misslyckad. Jag hatar min äckliga ärriga kropp. Jag hatar att alltid påminnas om alla inläggningar när jag ser dem, känslan av att känna mig som ett psykfall. Jag hatar att jag gjorde det här mot mig själv.

Funderar att prova köpa någon salva mot ärr, skulle det fungera mot de tunnare smala ärren över min kroppen så skulle jag bli så glad. De stora kan jag acceptera då de är ganska samlade på var sin sida av benen men de tunna vita strecken som är lite överallt över kroppen är de som är jobbigast, just för att de är överallt. Armar, ben, mage, bröst.. Brösten och magen syns det inte så farligt noga på om man inte kollar noga. Men jag ser dem fortfarande..

Sen jag fick de neuropsykiska diagnoserna och även en ångest diagnos, diagnoser som är kvar hela livet, har gjort att det blivit jobbigare att se ärren. Jag kommer alltid vara psykiskt sjuk. Jag kommer aldrig kunna bli frisk.

Sommar och självskadeärr

Jag vet inte hur jag ska hantera mina ärr i sommar. Fast de på armarna inte är så farliga och några tror typ det är en katt som har rivit mig så syns det ändå för den som kan se. Min familj vet inte. De kommer bli så arga/ledsna om de ser, vissa av dem ser ner på sånt. Benen är inte att tala om att visa. Men jag vet inte riktigt hur jag ska komma undan med att vara påklädd i sommar.. Att det fortfarande är kallt är en fördel då det är enklare att dölja. Men sen om det blir varmt då? Jag kommer köra på enklare plagg och skippa att bada.. Men jag gillar inte att ljuga.

Jag vill inte berätta och kommer fortsätta gömma tills jag tatuerat över ärren med tiden. Eller så kanske jag berättar, jag vet inte. 

Men det jag verkligen önskar var att för 2 somrar sen när jag var fri från ärr kunde se framtiden, så hade jag aldrig börjat. Jag trodde det bara var att sluta den hösten jag började. Först med slag så att jag fick blåmärken, sen vidare med kniv/glasskärvor/rakblad när slagen inte var tillräckliga. Allt elskarerade så fort... Ärren spred sig till fler och fler kroppsdelar tills jag insåg att det skulle se för jävligt ut och då kom fokus på vristerna istället, men djupare. Jag känner ändå tur, för jag har inte skadat en sena eller liknande, förutom en gång när jag kom åt en artär. Men då hade jag också tur att det slutade blöda (efter 12h.. men ändå).

Tillfredställensen jag har känt när jag har (och fortfarande gör ibland) skadat mig är inget emot den ånger jag känner inför det jag har gjort. Kan ibland också känna ånger när jag väl håller på och skadar mig. Men trots det kan jag inte sluta, jag har minskat något som enormt sen hösten/tidigare vår, men ändå kan jag inte släppa greppet.

Planera in självskada

Sluddrar lite idag, tror det beror på från igår.. Trodde att intoxen skulle lindra alla självskadetankar, men de är bara värre. Vill så gärna skära mig. Måste planera in det de dagarna jag är ensam. Tycker så fruktansvärt synd om min sambo som får stå ut med mig.

Förstår inte varför det blev såhär.. Jag mår så jävla dåligt. Jag orkar inte stå ut med mig mig själv.

Klarade inte av att stå emot intoxen

Både psykolog och läkare säger att jag inte ska dra i mig intoxen, men jag gjorde det ändå, är totalt misslyckad som inte klarade att stå emot. Var en handfull mediciner jag tog. Känner mig fortfarande påverkad och fruktansvärt trött. Var väl lite akuten varning på intoxen.

Men igår brast allt, ett stort hålrum i mig skapades, det hålrummet jag försökte stoppa men det gick inte igår. Därför kunde jag inte stå emot att intoxa. Men nu efter känner jag att jag måste fortsätta självskada för att hålet inte ska öppnas igen för det var fruktansvärt. Jag måste skära mig. För att klara av att jobba i sommar. Vill inte känna den där hemska känslan igen, den där tomheten. Jag som gick framåt, så varför kom bakslaget? Är det pga alla förändringar som sker just nu i livet? Som gör att jag inte klarar av att hantera.

Hur fan ska jag klara av att jobba i sommar? Bara att stå emot. Jag kanske klarar det eller så blir det psyk mot min vilja i höst, hoppas verkligen inte det. Måste ha bra referenser, så kan inte sjukskriva mig medan jag jobbar.

Vill bara att läkare ska sätta in massa benso, men ändå inte. Den dagen en utsättning sker kommer bli vidrig. Glömde min nitrazepam tre dagar och jag blev så sjuk. Så de få stesoliden jag får i veckan får jag acceptera känner jag.

Varför är jag så kass som inte klarade att stå emot intoxen?

För övrigt är jag extremt nervös inför sluten av veckan när det blir diagnosbeskedet om diagnos av om jag har asperger eller adhd, eller inget alls. Psykologen sa ju att det förmodligen var asperger, men man vet aldrig och ev adhd men man vet aldrig.

Självskada, och lite för mycket tabletter

Trodde jag skulle få veta diagnos denna vecka om neuroutredningen, men neeeeej såklart inte. I början på juni skulle det ske. Men börjar tvivla på det med, för då är det sommar och alla vet ju hur vården är då. I stillestånd. Så nu skiter jag att skriva om den jävla skitutredningen som aldrig blir klar. Eller ja, med tanke på att jag är så jävla otålig så kanske jag skriver om det ändå. Vi får se. Skriver självklart när jag får veta om det blir diagnos/inte diagnos.

Mitt liv började gå upp, allt kändes bättre. Men nu börjar jag svacka lite igen. Då vill jag såklart självskada lite mer. Jag skär mig inte så jäkla djupt mer. Utan jag har alltid plåster där, så det läker aldrig och ibland pillar jag. För att det enklare ska gå upp om jag är sugen på att gräva lite i såren.
Men en sak hände för några dagar sen, jag började plocka upp klänningar här hemma och fixa och dona. Jag blev så jävla ledsen när jag gjorde det. För jag tänkte att för två år sen så hade jag inte en enda skråma på min kropp, jag började gråta. För två år sen var min hud hel nu är hela jag ärrig. Jag har ärr på armar, mage, brösten och från knäna och nedåt (faktiskt inte på låren).
Men jag kommer inte kunna ha klänningar och bara ett par sandaler i sommar. På grund av att framförallt så ser mina ben vidriga ut. Alla kommer titta och sen framförallt jag blir ledsen av att se på mina ben. Jag blir så jävla ledsen över att jag har förstört min kropp. Och allt är mitt egna fel.
Det jag gjorde var att ta bort plåstret på mitt ena ben och tejpa för att det ska läka bättre. Faktiskt så är jag glad över det lilla framsteget. Men nu vill jag mest riva upp allt och förstöra igen.

Det som är det värsta, hur många framsteg jag än gör så kommer ärren ändå finnas där. Det kanske inte blir fler ärr om jag lyckas sluta. Men jag kommer aldrig någonsin kunna sluta att bli påmind. Det är det värsta med självskador, blir man fri, så kommer man ändå hela tiden påminnas.
Finns det några bloggläsare som inte är så djupt nere inom självskadeträsket eller funderar på det. Snälla sluta. För när du mår bra så kommer det alltid synas att du har mått dåligt. Har man "ärr i själen", så kan man själv välja att prata om det. Men har man ärr på kroppen så kommer alla veta, varje sig du vill eller inte.

Förövrigt så har jag tagit lite för mycket tabletter ikväll, inte alls farligt mycket. Men bara så jag blir lite bortdomnad. Vill ta lite mer. Men sparar det till någon annan gång. Vill bara slippa känna alla jävla känslor som är där hela tiden. Tabletter lämnar åtminstone inte ärr.

Det senaste i livet

Ptja min uppdatering har sugit. Har inte orkat skriva, inte heller läsa andra bloggar.. Har varit mycket i livet

Men men, det har hänt både bra och dåliga saker. En sak som är väldigt bra som hänt med ekonomin är att jag och min sambo kommer kunna spara väldigt mycket pengar. MEN, på kort sikt (2-3 månader) så kommer väldigt mycket pengar behövas läggas ut, ca 20-30 tusen. En del av dessa pengar hade ändå behövts läggas ut förr eller senare. Det är egentligen ca 6 tusen vi förlorar (också mycket pengar för oss).
Men i längden så kommer jag och sambon kunna spara väldigt mycket pengar. Det här kommer betyda att jag inte alls behöver ta ut så mycket CSN lån alls när jag börjar plugga igen. Tanken på att slippa ta ut så mycket CSN lån är en sån lättnad. För jag hatar verkligen att ha lån.
Utöver pengarna, så kommer det som har hänt göra vår livskvalitet mycket bättre. Denna sak har jag mått dåligt av länge och nu har det äntligen löst sig (om man bortser från ångesten över att behöva lägga ut så hemskt mycket pengar på kort tid).

Mitt mående har stabiliserats lite men ångesten har stigit som bara den. Fattar inte riktigt hur det här hänger ihop..
Stabiliteten har lett till att mina medicindelningar har gått från 6 dagar i veckan till fyra dagar i veckan! Så himla skönt.
Fast suget för en liten intox är ändå där.. Inte för att dö, utan för att skada, spelar ingen större roll vad det är för mediciner, känslan att skada kroppen lugnar mig. Hemskt nog. Små intoxer kan lugna flera dagar.

Sen en till positiv sak är att jag längtar efter sommarjobbet, jag vet att jag kommer krasha, men med tanke att det är 75% så kan jag ha en krashdag och resten av de lediga dagarna kan vara ganska vanliga. Hade inte klarat 100% jobb. Första veckan kommer vara hemsk, omställningen från att vara sjukskriven till att jobba kommer tära väldigt mycket på mig. Men jag är också medveten om det så jag ska försöka hantera det så gott jag kan.

Men sen den neuropsykiatriska utredningen, snart är den klar. Det känns som om jag väntar på en domedag. En neuropsykiatrisk diagnos är ändå en diagnos som hänger kvar hela livet. Just nu har jag "bara" diagnoser som har möjligheten att försvinna.

Jag hoppas diagnosbeskedet kommer nästa vecka.. Så jag slipper den jäkla oron över det. Ni som har följt mig ett tag vet ju att jag har varit väldigt orolig över denna utredning.

Sen en sak som har kommit som en stor jävla ångestklump. Jag hade läkarsamtal i veckan. Jag förklarade min ångest för läkaren men han verkade liksom inte riktigt ta den på allvar.. Han kunde inte sätta in något mot den. Då känner jag att måste jag utföra en handling som är skadlig mot mig själv för att få hjälp? För det är dem ärren, överdoserna som har lett till den hjälp jag får nu. Vilket är sjukt. Psykvården är så jävla sjuk att det är sånt som måste hända innan man får hjälp.

Sen sa han att han ville sätta ut stesolid nångång i framtiden, vilket ger mig lite panik, eller ganska så mycket. Jag vill komma till den nivån att jag bara behöver ta den nångång i månaden, men att sätta ut den helt känns jättejobbigt.

Sen en sak som har oroat mig så jävla mycket som han sa. Jag berättade att sömnmedicinen gör att jag sover så pass bra att jag orkar vara vaken på eftermiddagar. Så han blev oroad.. Jag vet att det är en stark sömnmedicin jag äter.. Men den gör också att jag har blivit så pass stabil, jag är gladare att jag orkar med eftermiddagarna. Jag vet att den är beroendeframkallande, men om jag sen jag var 15 år inte har klarat eftermiddagarna, sen att få en medicin som gör att jag klarar det. Ska han då ta ifrån mig den?