Sommar och självskadeärr

Jag vet inte hur jag ska hantera mina ärr i sommar. Fast de på armarna inte är så farliga och några tror typ det är en katt som har rivit mig så syns det ändå för den som kan se. Min familj vet inte. De kommer bli så arga/ledsna om de ser, vissa av dem ser ner på sånt. Benen är inte att tala om att visa. Men jag vet inte riktigt hur jag ska komma undan med att vara påklädd i sommar.. Att det fortfarande är kallt är en fördel då det är enklare att dölja. Men sen om det blir varmt då? Jag kommer köra på enklare plagg och skippa att bada.. Men jag gillar inte att ljuga.

Jag vill inte berätta och kommer fortsätta gömma tills jag tatuerat över ärren med tiden. Eller så kanske jag berättar, jag vet inte. 

Men det jag verkligen önskar var att för 2 somrar sen när jag var fri från ärr kunde se framtiden, så hade jag aldrig börjat. Jag trodde det bara var att sluta den hösten jag började. Först med slag så att jag fick blåmärken, sen vidare med kniv/glasskärvor/rakblad när slagen inte var tillräckliga. Allt elskarerade så fort... Ärren spred sig till fler och fler kroppsdelar tills jag insåg att det skulle se för jävligt ut och då kom fokus på vristerna istället, men djupare. Jag känner ändå tur, för jag har inte skadat en sena eller liknande, förutom en gång när jag kom åt en artär. Men då hade jag också tur att det slutade blöda (efter 12h.. men ändå).

Tillfredställensen jag har känt när jag har (och fortfarande gör ibland) skadat mig är inget emot den ånger jag känner inför det jag har gjort. Kan ibland också känna ånger när jag väl håller på och skadar mig. Men trots det kan jag inte sluta, jag har minskat något som enormt sen hösten/tidigare vår, men ändå kan jag inte släppa greppet.