Hur acceptera ångesten?

Jag försöker tänka bort det sjuka i mitt liv som självskada, psyk och sånt. Det går hyfsat, ibland känner jag mig "normal" men ändå inte. Jag vill se ljust på framtiden för att på sikt kunna nå mina mål som att plugga klart, få ett fast jobb och lite annat. Men det går inte om jag stannar i det sjuka. Den sjuka sidan av mig känns som om det är den lättaste vägen, att bara ge upp. Men samtidigt så vill jag inte det. Jag vill inte lämna de personer jag älskar i mitt liv. Jag börjar inse att jag faktiskt betyder något för andra, att jag inte är helt betydelselös. 

Jag är rädd att förstöra andras liv om jag tar mitt liv som min sambo, syskon, föräldrar. Jag vill att de ska må bra, jag trodde förut att de inte skulle bry sig så mycket om jag försvann. Men jag inser att det inte är så det fungerar.

Men det är svårt att leva det friska livet för andras skull, det är även svårt att leva det för min egen skull. Varför ska jag drabbas av konstant ångest? Att jag till och med har ångest i mina drömmar.. Jag kan aldrig fly från den. Jag har så jävla svårt att acceptera att jag ska lida hela mitt liv, ett liv i konstant ångest. Vad är det för liv?

Ni som läser min blogg och har ångest den mesta av tiden, hur accepterat ni ett sånt liv? Har ni några tips att leva ett liv i lidande av er ångest eller depression? Jag vill så gärna kunna göra det, men jag vet inte hur jag ska acceptera ångesten, så jag vill gärna vet hur andra gör. Eller ni kanske inte accepterar ett sånt liv heller? 

Jag uppskattar alla era kommentarer, men jag kan vara lite dålig på att svara ibland, det vet jag.. Men det gör mig glad att ni tar er tiden och kommenterar!