Diagnoser

Nu är utredningen klar. Den visade asperger och add. Det var jobbigt när jag var på mötet pga en särskild grej jag reagerade på, men det känns lite bättre nu.

Psykologen sa som en fotnot om bipolär typ 3 då jag blev manisk efter en tidigare ECT behandling, ECT:n avbröts och manin försvann efter 2 dagar. Ska prata om det med min läkare i höst. När ska detta utredande om diagnoser ta slut? Tänker också nämna om jag ev. har generaliserat ångesttillstånd då jag känner igen mig mycket i det.

Men det känns så fruktansvärt skönt att den neuropsykiatriska utredningen är över, för som jag har oroat mig över den. Behandling av centralstimulantia börjar i höst och förhoppningsvis redan i agusti. Jag hoppas att det kommer fungera med en sådan medicinering då jag önskar att skolan ska fungera och även vardagen.

 

När allt ordnar upp sig lite mer och jag har lite mindre runt omkring så vill jag gärna ha social färdighetsträning. Så att det kanske blir lättare för mig att få vänner. Jag kan småprata hyfsat men inte så mycket mer än så. Jag matchar mycket med personer som pratar mycket själva, men önskar att jag kan delta mer i samtal med andra också. Lära mig mer om hur man gör socialt. Hade gärna velat börja redan i höst men jag förstår att det inte är möjligt om jag ska plugga och börja på DBT, samt ha regelbunden läkarkontakt och boendestöd. Jag måste inse mina begränsningar, fast jag så gärna önskar mig vara supermänniskan.

Imorgon är utredningen över

Är så förbannat jävla nervös för imorgon då det sätts diagnos. Vissa frågor varför jag är nervös men jag kan inte sätta ord på det riktigt. Det är ju en diagnos som aldrig kan tas bort, det är nog det. Sen efter imorgon måste jag proccesers allt i hjärnan oavsett om det blir någon diagnos eller inte. Jag känner fortfarande tvekan fast psykologen sa att det förmodligen var så med aspergern.. Usch har så mycket ångest för imorgon. Mycket ångest är nog för att jag vill prova centralstimulantia pga jag har svårt att sätta igång med saker. Det är det som är det positiva med en diagnos.. Man kan få den hjälpen. Det är den hjälpen som jag så jävla gärna vill få. Det är den hjälpen som jag huvudsakligen sökte vård för. Det känns som om det finns en möjlighet jag går miste om en adhd diagnos inte sätts. Samtidigt förstår jag varför centralstimulantia inte skrivs ut hur som helst, men jag har ju varit i psykiatrin ett tag.. Och det är denna hjälp jag bett om. Jag vet att det finns risk att medicinen inte funkar, men då har jag iallafall provat. Orkar inte med denna ångest över imorgon. Men snart så är det över, och jag hoppas att jag slipper flera utredningar. Att inte veta tär så mycket på mig.

Klarade inte av att stå emot intoxen

Både psykolog och läkare säger att jag inte ska dra i mig intoxen, men jag gjorde det ändå, är totalt misslyckad som inte klarade att stå emot. Var en handfull mediciner jag tog. Känner mig fortfarande påverkad och fruktansvärt trött. Var väl lite akuten varning på intoxen.

Men igår brast allt, ett stort hålrum i mig skapades, det hålrummet jag försökte stoppa men det gick inte igår. Därför kunde jag inte stå emot att intoxa. Men nu efter känner jag att jag måste fortsätta självskada för att hålet inte ska öppnas igen för det var fruktansvärt. Jag måste skära mig. För att klara av att jobba i sommar. Vill inte känna den där hemska känslan igen, den där tomheten. Jag som gick framåt, så varför kom bakslaget? Är det pga alla förändringar som sker just nu i livet? Som gör att jag inte klarar av att hantera.

Hur fan ska jag klara av att jobba i sommar? Bara att stå emot. Jag kanske klarar det eller så blir det psyk mot min vilja i höst, hoppas verkligen inte det. Måste ha bra referenser, så kan inte sjukskriva mig medan jag jobbar.

Vill bara att läkare ska sätta in massa benso, men ändå inte. Den dagen en utsättning sker kommer bli vidrig. Glömde min nitrazepam tre dagar och jag blev så sjuk. Så de få stesoliden jag får i veckan får jag acceptera känner jag.

Varför är jag så kass som inte klarade att stå emot intoxen?

För övrigt är jag extremt nervös inför sluten av veckan när det blir diagnosbeskedet om diagnos av om jag har asperger eller adhd, eller inget alls. Psykologen sa ju att det förmodligen var asperger, men man vet aldrig och ev adhd men man vet aldrig.

Nästan färdigt

Ingen vidare update så har väl förmodligen tappat ett par läsare. Men har saknat att skriva av mig här i bloggen iaf.

Men idag ringde psykologen som har hand om neuroutredningen och allt är klart i mitten på juni. Till 90% så har jag asperger sa han. Men han skulle prata med någon läkare imorgon sen skulle allt vara klart, men den diagnosen är iaf nästan spikad. Sen var det att jag kanske har adhd, men där var det inte lika säkert att jag hade. Så vi får se där. Men jag själv kan inte känna mig säker förrän utredningen är helt klar i mitten av juni varesig det är asperger och/eller adhd/add. Men att iprincip veta resultatet i förväg är skönt. Det känns inte som en bomb kommer släppas den dagen då.

Det börjar närma sig sitt slut och det är så skönt. Att allt är klart, slippa fler utredningar, spekulationer av alla dess slag från läkare/sjuksköterskor/psykologer. Att kunna få den rätta hjälpen jag behöver. Eller ja, det kanske kommer vara en massa provande för att se vad jag behöver.

Jag vill att dessa 2,5 veckor ska gå så att allt är hundra med diagnoserna. Sen börjar sommarjobbet, önskan är att jag trivs och inte krashar.

Men det som oroar mig är att jag någongång i framtiden vill bilda familj. Men jag är rädd att bli dömd utifrån diagnoser. Även rädd att mina eventuella barn kommer ärva diagnoser.. Dessa tankar snurrar väldigt mycket i mitt huvud. Mitt driv är att bli klar med utbildningen, hitta ett spännande jobb, må bra, skaffa familj. Men tänk om familj är för riskabelt? Jag tror och hoppas att jag kommer fixa det.

På onsdag ska jag träffa min vanliga psykläkare, vi får se vad som händer då, om det blir några ändringar. Ska också fråga om det finns anteckningar i journalen om diagnoserna är klara.

Självskada, och lite för mycket tabletter

Trodde jag skulle få veta diagnos denna vecka om neuroutredningen, men neeeeej såklart inte. I början på juni skulle det ske. Men börjar tvivla på det med, för då är det sommar och alla vet ju hur vården är då. I stillestånd. Så nu skiter jag att skriva om den jävla skitutredningen som aldrig blir klar. Eller ja, med tanke på att jag är så jävla otålig så kanske jag skriver om det ändå. Vi får se. Skriver självklart när jag får veta om det blir diagnos/inte diagnos.

Mitt liv började gå upp, allt kändes bättre. Men nu börjar jag svacka lite igen. Då vill jag såklart självskada lite mer. Jag skär mig inte så jäkla djupt mer. Utan jag har alltid plåster där, så det läker aldrig och ibland pillar jag. För att det enklare ska gå upp om jag är sugen på att gräva lite i såren.
Men en sak hände för några dagar sen, jag började plocka upp klänningar här hemma och fixa och dona. Jag blev så jävla ledsen när jag gjorde det. För jag tänkte att för två år sen så hade jag inte en enda skråma på min kropp, jag började gråta. För två år sen var min hud hel nu är hela jag ärrig. Jag har ärr på armar, mage, brösten och från knäna och nedåt (faktiskt inte på låren).
Men jag kommer inte kunna ha klänningar och bara ett par sandaler i sommar. På grund av att framförallt så ser mina ben vidriga ut. Alla kommer titta och sen framförallt jag blir ledsen av att se på mina ben. Jag blir så jävla ledsen över att jag har förstört min kropp. Och allt är mitt egna fel.
Det jag gjorde var att ta bort plåstret på mitt ena ben och tejpa för att det ska läka bättre. Faktiskt så är jag glad över det lilla framsteget. Men nu vill jag mest riva upp allt och förstöra igen.

Det som är det värsta, hur många framsteg jag än gör så kommer ärren ändå finnas där. Det kanske inte blir fler ärr om jag lyckas sluta. Men jag kommer aldrig någonsin kunna sluta att bli påmind. Det är det värsta med självskador, blir man fri, så kommer man ändå hela tiden påminnas.
Finns det några bloggläsare som inte är så djupt nere inom självskadeträsket eller funderar på det. Snälla sluta. För när du mår bra så kommer det alltid synas att du har mått dåligt. Har man "ärr i själen", så kan man själv välja att prata om det. Men har man ärr på kroppen så kommer alla veta, varje sig du vill eller inte.

Förövrigt så har jag tagit lite för mycket tabletter ikväll, inte alls farligt mycket. Men bara så jag blir lite bortdomnad. Vill ta lite mer. Men sparar det till någon annan gång. Vill bara slippa känna alla jävla känslor som är där hela tiden. Tabletter lämnar åtminstone inte ärr.

Det senaste i livet

Ptja min uppdatering har sugit. Har inte orkat skriva, inte heller läsa andra bloggar.. Har varit mycket i livet

Men men, det har hänt både bra och dåliga saker. En sak som är väldigt bra som hänt med ekonomin är att jag och min sambo kommer kunna spara väldigt mycket pengar. MEN, på kort sikt (2-3 månader) så kommer väldigt mycket pengar behövas läggas ut, ca 20-30 tusen. En del av dessa pengar hade ändå behövts läggas ut förr eller senare. Det är egentligen ca 6 tusen vi förlorar (också mycket pengar för oss).
Men i längden så kommer jag och sambon kunna spara väldigt mycket pengar. Det här kommer betyda att jag inte alls behöver ta ut så mycket CSN lån alls när jag börjar plugga igen. Tanken på att slippa ta ut så mycket CSN lån är en sån lättnad. För jag hatar verkligen att ha lån.
Utöver pengarna, så kommer det som har hänt göra vår livskvalitet mycket bättre. Denna sak har jag mått dåligt av länge och nu har det äntligen löst sig (om man bortser från ångesten över att behöva lägga ut så hemskt mycket pengar på kort tid).

Mitt mående har stabiliserats lite men ångesten har stigit som bara den. Fattar inte riktigt hur det här hänger ihop..
Stabiliteten har lett till att mina medicindelningar har gått från 6 dagar i veckan till fyra dagar i veckan! Så himla skönt.
Fast suget för en liten intox är ändå där.. Inte för att dö, utan för att skada, spelar ingen större roll vad det är för mediciner, känslan att skada kroppen lugnar mig. Hemskt nog. Små intoxer kan lugna flera dagar.

Sen en till positiv sak är att jag längtar efter sommarjobbet, jag vet att jag kommer krasha, men med tanke att det är 75% så kan jag ha en krashdag och resten av de lediga dagarna kan vara ganska vanliga. Hade inte klarat 100% jobb. Första veckan kommer vara hemsk, omställningen från att vara sjukskriven till att jobba kommer tära väldigt mycket på mig. Men jag är också medveten om det så jag ska försöka hantera det så gott jag kan.

Men sen den neuropsykiatriska utredningen, snart är den klar. Det känns som om jag väntar på en domedag. En neuropsykiatrisk diagnos är ändå en diagnos som hänger kvar hela livet. Just nu har jag "bara" diagnoser som har möjligheten att försvinna.

Jag hoppas diagnosbeskedet kommer nästa vecka.. Så jag slipper den jäkla oron över det. Ni som har följt mig ett tag vet ju att jag har varit väldigt orolig över denna utredning.

Sen en sak som har kommit som en stor jävla ångestklump. Jag hade läkarsamtal i veckan. Jag förklarade min ångest för läkaren men han verkade liksom inte riktigt ta den på allvar.. Han kunde inte sätta in något mot den. Då känner jag att måste jag utföra en handling som är skadlig mot mig själv för att få hjälp? För det är dem ärren, överdoserna som har lett till den hjälp jag får nu. Vilket är sjukt. Psykvården är så jävla sjuk att det är sånt som måste hända innan man får hjälp.

Sen sa han att han ville sätta ut stesolid nångång i framtiden, vilket ger mig lite panik, eller ganska så mycket. Jag vill komma till den nivån att jag bara behöver ta den nångång i månaden, men att sätta ut den helt känns jättejobbigt.

Sen en sak som har oroat mig så jävla mycket som han sa. Jag berättade att sömnmedicinen gör att jag sover så pass bra att jag orkar vara vaken på eftermiddagar. Så han blev oroad.. Jag vet att det är en stark sömnmedicin jag äter.. Men den gör också att jag har blivit så pass stabil, jag är gladare att jag orkar med eftermiddagarna. Jag vet att den är beroendeframkallande, men om jag sen jag var 15 år inte har klarat eftermiddagarna, sen att få en medicin som gör att jag klarar det. Ska han då ta ifrån mig den?

dåtid, nutid, framtid

Har mått väldigt fysiskt dåligt den senaste veckan. Blivit besök på akuten, men nu har det börjat ordna sig. Därav att jag inte har orkat uppdatera. Mår jag fysiskt dålig så blir jag helt lamslagen och ligger bara i sängen i princip.

Det psykiska är väl.. Jag vet inte hur jag ska kalla det men det står lite still. Jag väntar väldigt mycket på resultatet på utredningen (som jag har tjatat om länge nu). Det jag är livrädd för är att jag ska få utvecklingsstörning som diagnos. Jag tror inte att jag får det, men för mig är det den värsta tänkbara diagnosen att få är "lågbegåvad" som diagnos. Som sagt, jag tror inte det, allt talar emot det, jag får bra resultat på mensa test osv. Men tänk om resultaten på utredningen visade något annat?
Jag har inte skrivit om det tidigare, jag har aldrig trott att jag har den diagnosen. Men det är just skräcken. Nu vill jag inte nedvärdera personer med den diagnosen, absolut inte. Jag tror många andra också har "skräckdiagnoser", inte denna
Sen väntar både läkare och psykolog också på resultatet för att se hur den kommande behandlingen ska se ut. Så det står still. Det som också gör mig så himla orolig och rädd är att både psykolog och läkare ska bytas ut. Så jag försöker inte tänka på det här så mycket alls.

Samtidigt som jag räknar ner tills jag får veta om det är någon diagnos så går det snabbare tills jag ska börja sommarjobba. Är jag redo? Kommer jag krascha igen? Hur kommer allt bli när jag både får en ny läkare, psykolog och tillvaron rörs om med ett nytt jobb? Hur ska jag hantera allt? Det kommer bli så mycket nya personer och så mycket nytt i princip samtidigt att jag är rädd att det går åt helvete igen. Sen vet jag inte med vem jag ska diskutera det här med... Pratar jag om det med min psykolog så säger hon typ "lugna ner dig nu". Enligt alla i vården ska man tänka här och nu. Man får inte vara bitter på saker som hänt tidigare. Man får inte oroa sig för saker (som faktiskt har varit problematiskt tidigare) om framtiden. Men människor lever inte bara här och nu, de tänker både bakåt och framåt.

Jag är så jävla rädd över framtiden, jag vill att mitt mående ska vända. Jag vill inte behöva vara i något mellanting och bara vänta.

Om en månad

Idag fortsatte neuroutredningen, jag vill ju veta nuuu. Är det en diagnos eller inte, men det ända man får höra att om det inte skulle vara en diagnos så lär man känna sig själv bättre och kan förklara hur man är för andra typ. Men jag känner bara att jag bryr mig inte, vill bara veta om det finns någon diagnos. Men som de säger, världen är inte svart eller vit. Hatar när folk säger så. Men jag kanske måste lära mig? Men får veta om en månad typ.. Sååå långt dit ju.

Sen var jag på vårdcentralen idag pga mina låga blodvärden. Eller ja, att de hade blivit så låga så snabbt. Det kunde bero på alla värktabletter jag trycker i mig som treo, ipren o så. Så att det kanske var en blödning i magen. Han skickade en remiss för att jag skulle göra en gastroskopi, det känns väldigt läskigt. Iallafall när man läser på nätet om hur hemskt vissa tycker det är..

Fick en jättekonstig impuls för ett par dagar sen. När jag duschade och drog av plåstrena för mina sår för att göra rent så tryckte jag plötsligt in ett finger i ett av såren pga frustration. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde så.. Men tanken innan var att när jag var inlagd så skar jag med trubbigare saker och då blev såren större istället för "fina" med rakblad. Så då tryckte jag in fingret.. För att få det större.. För att det skulle kännas lite mer tillfredställande.

Start på neuropsykiatrisk utredning

Nu har den neuropsykiatriska utredningen börjat. Min mamma har intervjuats men de blev inte klara med alla frågor så de ska fortsätta i början på maj.. Samtidigt träffade jag en läkare som frågade massa frågor, gillade dock inte den läkaren. Tyckte frågorna var svåra att förstå.
Dagen efter så skulle det vara en heldag hos en psykolog. Det var massa tester, sen massa frågor. Var fruktansvärt trött när jag skulle hem.

Det känns väldigt skönt att processen äntligen är igång. Jag trodde först att det skulle vara klart nästa vecka, men nu sköts diagnosdagen upp ungefär en månad. Väldigt irriterande, men jag accepterar fortfarande det, för nu har det äntligen börjat. Jag frågade vad han trodde det var, om jag hade en diagnos eller inte. Men han sa att vissa saker pekade på det men han kunde inte säga något. Han berättade också att ibland så trodde han att vissa personer var ett klockrent fall för en diagnos, men sen så visade det sig att det var något annat. Det svaret var väldigt skönt att höra, istället för ett "jag tycker det är oprofessionellt att chansa", utan nu förstår jag varför han inte vill gissa.

Vad tror jag själv om jag har en diagnos? Ingen aning. Det får visa sig. Jag är fortfarande väldigt otålig och vill veta nu nu nu. Men inte så mycket mer än att vänta.

oro

Vill ta stesolid för att klara kvällen, men kan inte. Måste upp tidigt och köra imorgon då min pappa inte kan köra, förvisso inte en sån lång bit att köra. Men jag vågar inte chansa. Jag tror att jag är normal ett par timmar efter jag har tagit stesoliden, men jag vet att jag blir väldigt ofokuserad och inte alls är lämplig att köra bil på ganska så många timmar efter stesolidintag. Bra att jag har den insikten iallafall.

Jag är så himla orolig för mina föräldrar, främst pappa. Oron tynger mig verkligen då min pappa är gammal, jag är livrädd att han ska försvinna. Är orolig för min mamma också för den delen, måste hjälpa henne med vissa saker. Det är inga jättestora saker men det tar mycket energi från mig. Jag orkar inte riktigt ta hand om mig, det är jättetungt för mig att hjälpa andra då. Mamma hjälper ju mig med, ekonomiskt med vissa saker. Jag uppskattar det verkligen, jag skulle hjälpa henne i vilket fall trots att jag inte fick ekonomisk hjälp från henne. Men det tar fortfarande mycket av min energi.

Sen måste jag lägga mig tidigt, då nitrazepam har längre halveringstid än imovane. Vill inte heller att den ska påverka körningen heller. Sen kan jag inte ta stesolid på 3 dagar då på onsdag har jag samtal eller vad det nu är med läkare på neuropsyk, sen har jag heldag på torsdag på neuropsyk med massa tester (tror jag?) och jag vill inte att stesolid för jag vill inte att det ska påverka resultatet.
Dessa jäkla mediciner, det påverkar inte en bara där och då, utan även långt efteråt fast man tror att det inte är så. Jävla skit.
Så ja, hur ska jag hantera ångesten inför att sova idag då? Förmodligen att skära mig, det hjälpte ju igår, hoppas det hjälper idag också. För jag orkar inte med den starka ångesten.

Tar man upp med läkaren att man har så stark ångest att man inte kan hantera den så verkar det som att läkaren inte lyssnar. Jag antar att det är för att psykiatriker hör dagarna i ända om folk som har jättemycket ångest att det inte läggs så mycket tyngd på det. Så jävla tragiskt.

Det känns som om jag upprepar vissa saker i bloggen, men jag har börjat tappat minnet lite. Vet inte riktigt varför, men om någon undrar varför jag skriver samma sak igen så är det pga det.

kontrollbehov

Har varit helt värdelös på att skriva här. Men har varit superstressad framförallt över jobbdelen. Det verkar som om det har löst sig, men man vet aldrig. De kanske ångrar sig som de andra gjorde. Så är himla orolig.
Sen är jag orolig över den neuropsykiatriska utredningen. Den börjar ju nästa vecka!! Vad kommer den egentligen visa? Åhh, jag hatar att inte veta, vill ha kontroll. Vill veta vad som är fel med mig eller vad som inte är fel.
Sen har de skjutit upp den dagen som jag kommer få diagnosbeskedet med en vecka. Så nu är det 3 veckor innan jag kommer få reda på diagnos istället för 2 veckor. Jag vill veta nu!

Det smärtstillande plåstret jag fick utskrivet har hjälpt lite, är så glad över det. Men det har varit lite jobbiga biverkningar. Fått lite huvudvärk, illamående, vart förstoppad. Hoppas det är övergående. Har också känt mig lite gladare sen jag började med plåstret.
Sen har min nya sömnmedicin nitrazepam hjälpt jättemycket med sömnen. Jag sover mycket djupare och känner mig någonlunda utvilad när jag vaknar. Behöver heller inte vila lika mycket på eftermiddagarna längre.
Självskadandet har inte skett så jättemycket på sistone, det är väl bra. Men suget börjar komma tillbaka, inte lika bra.

helt tom

Har känt mig så himla låg nu i en vecka snart. Ingen energi och bara trötthet, känt mig helt tom inombords. Vädret som blir bättre överensstämmer inte med mitt humör. För det blir bara sämre. Jag är rädd  att det ska bli som förra året, att jag hamnar på psyk igen på våren eller sommaren. Det vill jag verkligen inte. Jag vill ha hjälp för min ångest och nedstämdhet. Jag vill kunna känna mig glad. Händer det inget på den fronten så kommer det förmodligen bli så att jag gör något som är dumt. För då märks man och får uppmärksamhet, tragiskt att det är så.
Infektionen i såret ser iallafall bättre ut nu. Skönt. Men jag har ett ärr som är lite utstående, och jag vill skära bort den utstående biten. För jag tycker den är äcklig. Känns som om jag får tillfälle så kommer jag göra det, vilket inte är bra. Har redan börjat skära försiktigt i det ärret igen. Usch för mig.

Om ca en månad så får jag reda på om jag har en neuropsykiatrisk diagnos, om tre veckor börjar utredningen. Det här känns nervöst. Vad händer om jag får en diagnos, och vad händer om jag inte får någon?

Till något positivt, kollade om jag skulle få tillbaka något på skatten och det fick jag, inte någon jättesumma, men fortfarande något :)

återhämtning

Jag är sjukskriven till sista maj och jag känner nu hur kort tid det egentligen är. Hur ska jag hinna återhämta mig tills dess? Jag vill ha ett sommarjobb och så, det är inte det. Men jag vet inte hur jag ska fixa det utan att allt kraschar igen. Får jag ett sommarjobb så kommer jag direkt efter det ha två stora omtentor, sen en vecka senare börjar skolan. Så då ska allting rulla på. Hur ska jag fixa detta?

Tidigare i veckan så fick jag ett brev om att min neuropsykiatriska utredning fortsätter, äntligen! Skitsega är vad dem är..
I början på april så ska jag på första besök till psykolog och läkare med en anhörig. Dagen efter är det heldag där med psykologen. Känns jobbigt. Sen i mitten av april så ska jag träffa psykologen igen. Betyder det att det är klart sen? Eller att man eventuellt fortsätter med utredningen om det behövs? Fattar inte. Aja, är glad att det börjar rulla på nu.

diagnoser

Hur fick du din/dina diagnoser?
Depression och social fobi diagnoserna fick jag på första besöket på psykiatrimottagningen. Borderline diagnosen fick jag i somras, då hade jag åkt in och ut från psyket på våren. En läkare var med på ett läkarsamtal på våren som han sedan berättade om att redan då anade de att jag hade borderline. Minns att jag frågade då varför han inte sa något och svaret var "Jag kan väl inte säga allt jag tänker på", drygt svar men men.
Men när jag var inlagd i somras så utredde han mig för borderline och jag fick diagnosen, hade 7/9 diagnoskriterier uppfyllda och minst var 5.
Sen har de misstänkt typ asperger, men det ska jag göra en utredning nu i vår för. De tror typ 50/50 att jag har diagnosen. Så vi får se. Tror även de kommer kolla adhd/add på den utredningen.

svart eller vitt

Hade tentan idag, känns som om jag låg under gränsen för godkänt.. Var på dåligt humör efter tentan, skulle sen ha läkarbesök för neuroutredningen. Det gick bra, hade dock för lite Hb.

Mitt Hb blev inte direkt bättre efter att jag skar mig några timmar senare.. Har aldrig kommit så mycket blod som då. Precis efter ringde min psykolog (vilken tajming), hon bad om ursäkt att hon hade missat att säga till att tiden igår var avbokad och vi bokade en ny. Hade panik och erkände att jag just hade skurit mig för henne och det kom så mycket blod. Skämdes så mycket att säga det. Men hon sa att jag skulle till närakuten..
Sagt och gjort, kom dit, de tejpade. De berättade att jag inte fick komma dit mer (troligtvis inte bara jag, utan andra självskadepatienter också), utan jag skulle åka till akuten istället. För att lättare få uppföljning. Men jag vill inte ha någon jävla uppföljning på akuten. Vill inte vänta 8 timmar där.

Funderade då på det om självskadorna. Jag vill inte skära mig mer, att rispa mig ger mig inget, att skära djupt ger mig lugn. Men då blir det så jävla mycket krångel med allt blod, att sy/tejpa, osv. Sen att jag måste till akuten nu gör inte saken bättre.
Alternativet är att jag lär mig tejpa mina sår själv.
Men när jag tänkte att jag skulle sluta skära mig, så började jag tänka på andra saker som skadar.. För mycket tabletter osv..
Det ska bara vara så jävla mycket problem i mitt liv, orkar inte. Allt är så jävla svart eller vitt, antingen skära djupt eller inte alls, ena stunden vill jag dö nästa är det ok med livet osv. Så jävla jobbigt.
Ingen bra dag idag.

Plocka stygnen idag

Jag sitter på närakuten nu och ska snart plocka mina stygn. Samtidigt så har jag en megaångest, jag känner mig helt gråtfärdig. Jag har en sån ångest över att jag måste leva. 

Har även idag lämnat pissprov till min neuro utredning. Hemskt att de ska kolla om man är missbrukare eller inte innan en utredning.

Ångesten blir bara värre och värre, och det tar så lång tid här. Vill snart bara lämna och försöka klippa upp stygnen själv hemma.

snart börjar min neuropsykiatriska utredning

Jag pratade med min vårdcentral om att jag ville ha en ny tid hos en annan läkare som kunde hjälpa mig med värken i nacke/huvud, att läkaren på psyk tyckte att jag behövde träffa någon som kunde utreda mig ordentligt. Jag fick iallafall en ny tid, ringde sen min psykolog och berättade om tiden.

Hon ringde upp och sa att tiden passade, är glad att hon kan följa med, som ett stöd. Hon berättade också att hon hade pratat med neuropsykiatrin i mitt län som berättade att de kunde påbörja en utredning i december, då de kunde prioritera mig. Här tar det egentligen 2-3 år och jag har stått i kö i "bara" 8 månader. Det underliga är att vi fick veta för en vecka sedan att ett annat län kunde ta emot mig och göra utredningen... Undrar om mitt län prioriterar mig för att de inte vill betala en utredning till något annat län eller att jag är för galen? Eller en kombination av båda?

I vilket fall som helst så gjorde det mig glad, att det äntligen händer saker.