Självskada, och lite för mycket tabletter

Trodde jag skulle få veta diagnos denna vecka om neuroutredningen, men neeeeej såklart inte. I början på juni skulle det ske. Men börjar tvivla på det med, för då är det sommar och alla vet ju hur vården är då. I stillestånd. Så nu skiter jag att skriva om den jävla skitutredningen som aldrig blir klar. Eller ja, med tanke på att jag är så jävla otålig så kanske jag skriver om det ändå. Vi får se. Skriver självklart när jag får veta om det blir diagnos/inte diagnos.

Mitt liv började gå upp, allt kändes bättre. Men nu börjar jag svacka lite igen. Då vill jag såklart självskada lite mer. Jag skär mig inte så jäkla djupt mer. Utan jag har alltid plåster där, så det läker aldrig och ibland pillar jag. För att det enklare ska gå upp om jag är sugen på att gräva lite i såren.
Men en sak hände för några dagar sen, jag började plocka upp klänningar här hemma och fixa och dona. Jag blev så jävla ledsen när jag gjorde det. För jag tänkte att för två år sen så hade jag inte en enda skråma på min kropp, jag började gråta. För två år sen var min hud hel nu är hela jag ärrig. Jag har ärr på armar, mage, brösten och från knäna och nedåt (faktiskt inte på låren).
Men jag kommer inte kunna ha klänningar och bara ett par sandaler i sommar. På grund av att framförallt så ser mina ben vidriga ut. Alla kommer titta och sen framförallt jag blir ledsen av att se på mina ben. Jag blir så jävla ledsen över att jag har förstört min kropp. Och allt är mitt egna fel.
Det jag gjorde var att ta bort plåstret på mitt ena ben och tejpa för att det ska läka bättre. Faktiskt så är jag glad över det lilla framsteget. Men nu vill jag mest riva upp allt och förstöra igen.

Det som är det värsta, hur många framsteg jag än gör så kommer ärren ändå finnas där. Det kanske inte blir fler ärr om jag lyckas sluta. Men jag kommer aldrig någonsin kunna sluta att bli påmind. Det är det värsta med självskador, blir man fri, så kommer man ändå hela tiden påminnas.
Finns det några bloggläsare som inte är så djupt nere inom självskadeträsket eller funderar på det. Snälla sluta. För när du mår bra så kommer det alltid synas att du har mått dåligt. Har man "ärr i själen", så kan man själv välja att prata om det. Men har man ärr på kroppen så kommer alla veta, varje sig du vill eller inte.

Förövrigt så har jag tagit lite för mycket tabletter ikväll, inte alls farligt mycket. Men bara så jag blir lite bortdomnad. Vill ta lite mer. Men sparar det till någon annan gång. Vill bara slippa känna alla jävla känslor som är där hela tiden. Tabletter lämnar åtminstone inte ärr.