Hur orkar man jobba 100%?

Imorgon börjar jag mitt sommarvik. Har sån ångest inför det. Hur ska jag klara att jobba i sommar? Som tur är det samma ställe som förra sommaren, vilket känns tryggt. Har varit sjukt stressad denna vecka. Tog en tablett extra i självskadesyfte igår, det gick inte längre att stå emot. Kändes lite halvtragiskt, men man kunde dö av typ 10 tabletter.. Så tog 2 istället för 1, känns dumt att fiffla för mycket om jag ska börja jobba snart *väldigt plikttrogen tjej* då det inte är så stora marginaler med den medicinen.

Förra sommaren var riktigt jävla tuff. Det var jobba, sova, laga matlådor, var inte mycket mer än så jag orkade. Jag jobbade 100% den sommaren, höll på att knäckas. Nu blir det 85% denna sommar och även det känns sjukt mycket. Kuggade en tenta också, så har omtenta i augusti.. Så måste ha orken att plugga också.

Jag har börjat på att tänka när jag har pluggat klart och ska börja jobba.. 50% skulle vara perfekt då. Men hur mycket lön får man av det? Inte mycket.. Sen ska man tänka på pensionen osv. Vill bo i hus i framtiden och här är det dyrt med hus. Känns lite som om att antingen börja jobba 100% krascha och bli sjukskriven, eller jobba 50% och vara halvfattig. Har funderat på om jag ska starta eget i en annan bransch på 50% men behöver då ha rätt mycket pengar, och jobba resterande 50% i den bransch jag pluggar till. Men detta känns lite som moment 22. Det känns typ enklare mentalt att ha ett eget företag (som kommer vara inriktat på ett av mina intressen), och "bara" 50% lönearbetare. Men men, måste spara ihop pengar först.

Men sen är ju frågan, kommer jag ens lyckas ta min examen? Jag kanske kuggar tentan, examensarbetet kanske går åt helvete och allt annat i höst. Kanske blir sjukskriven. Känner mig rätt misslyckad faktiskt. Att veta att om jag hade varit frisk så hade jag haft min examen och jobb nu.. Det känns som om något kommer skita sig med skolan, att jag inte kommer bli klar i januari. För att börja jobba så måste jag ha tagit varenda litet högskolepoäng på programmet, inte enda rest får jag ha. Jag känner mig ärligt talat helt värdelös. Sen pressen jag har också, alla tror att jag kommer bli färdig i januari. Det kommer kännas som ett stort jävla misslyckande om jag inte blir det.

Sviker jag mig själv genom att fortsätta leva?

Alltså mitt mående är så jobbigt. Typ bergochdalbana, hatar det. På något sätt så känns det "lättare" att ha ett mer konstant dåligt mående än att det går upp och ner flera gånger om dagen. Just för tillfället är jag i en dipp..

Aja, jag har typ megaångest över min ekonomi, har varit typ hur mycket utgifter som helst den här månaden sen att högkostnadsskyddet har gått ut. Sen att jag behöver köpa ett busskort, kurslitteratur osv. Det här suger.

Jag har en liten gnagande jobbig känsla inom mig, planen var att ta livet av mig den här veckan men jag har bestämt att skjuta lite på dem planerna, det känns som om jag sviker mig själv när jag har skjutit upp det här. Jätteskum känsla. Dessa planer att ta livet av mig, hitta ett bra datum, vara ensam, ha tillräckligt med tabletter är en sån trygghet för mig. Att veta att det kommer ett slut.
Det som gör att jag skjuter på det är att jag är rädd för att misslyckas, att det blir sjukhus och psyk. Sen att nästa vecka så börjar en ny termin, så överlever jag så har jag inte riktigt hunnit vila innan, för att vara inlagd är inte något vilande.
Det var ju så i höstas, på fredagen hade jag tenta, efter det träffade jag läkare o fick vårdintyg, tog tabletter, hamnade på akuten o blev inlagd, lördag morgon tillbaka på psyk, tvångsåtgärder, strypgrepp av personal (pga en jävla sked!!) sen måndag utskriven. Sen på tisdag satt jag på föreläsning på en ny kurs. Jag var garanterat inte utvilad på tisdagen, så är inte sugen på att det händer igen. Skrämseltaktik från slutenpsyk? Haha..
Jag skulle förövrigt ha ett möte från psyk om tvångsåtgärderna, min psykolog har försökt få till ett möte med dem men dem har inte svarat?! Skitskumt och störande. Kan inte riktigt släppa det dem gjorde mot mig och vill ha ett möte för att ha svar på mina frågor.. Jag har rätt till möte efteråt så förstår inte varför dem skiter i det? Är de själva medvetna om hur fel de faktiskt gjorde?

Usch hatar den här ångesten, utmattningen, och det tomma svarta hålet i mig. Tomheten inuti gör så ont. Nu ska jag äta lite o kolla på tv, sen sova. Vill verkligen inte vakna imorgon och ha ännu en dag av ångest.

Sjuk = dyrt

Jag har fått lite extra pengar, skulle vilja spendera lite. Tatuera mig, klippa mitt rufs till hår, köpa ny mobil, shoppa lite. Men nej nej, mitt högkostnadsskydd har gått ut nu i december och har typ 500 kr kvar att nå upp till. Behöver köpa nya linser vilket kommer gå på typ 1500 kr (har skitdålig syn). Ska försöka snåla o köra på glasögon, men vet inte om jag tröttnar o vill ha linser ändå. Sen behöver jag verkligen gå till tandläkaren, är rätt säker att jag har hål, kommer bli sjukt dyrt det med.. Sen går mitt högkostnadsskydd för läkemedel ut i april, hade jag haft tablettaskar så hade jag tagit ut så mycket som möjligt innan. Men nu har jag apodos som kommer varannan vecka.. Bara EN rulle är sjukt dyr, den ligger på ca 800-900 kr. Mina smärtplåster är också väldigt dyra, ett litet paket nästan 400 kr, en större förpackning 1000 kr. Eh.. Mediciner är dyrt.

Men då jag inte hämtar apodos själv så får jag räkning, så kan välja att dela upp betalningen om jag vill, men skulder är tråkigt :(

Men det jag kan köpa är en ny telefon, mest för att min iphone håller på att ge upp. Det här gör mig på dåligt humör med alla tankar på de tråkiga utgifterna. Kan jag bara inte vara normal o slippa betala läkemedel och läkar/ssk/psykolog besök.. Sen ha en bra syn, eller nej jag behöver inte ha perfekt men iallafall en syn där linser bara kostar ett par hundringar. Skulle spara nästan 5 tusen om jag inte hade de här utgifterna (då räknar jag ändå bort tandläkare). Life is a bitch typ.

Jag tar bara CSN bidrag och resten tar jag av sparpengar. Så det känns lite i min ekonomi..

Fick lite cash av en släkting så händer inget oväntat i vår som sjukskrivning eller typ worst case att jag o min sambo gör slut så tänker jag unna mig att göra klart en tatuering och har jag råd så gör jag en till tatuering. Det ska bli najs faktiskt.

Att vara psykiskt sjuk är dyrt. Att ha neuropsykiatriska funktionshinder är dyrt. Att ha smärtproblem är dyrt. Jag önskar jag vore frisk. Frisk frisk frisk. Så jag slipper betala allt och må bra.

Jag kan ta CSN lån o då har jag råd med de mesta, men hatar lån. Får ångest av bara tanken, de CSN skulder jag redan har jag också lite ångest över fast det inte är så mycket jämfört med vad andra kan ha.
Sen får jag ont i magen bara av att logga in på internetbanken för att se hur mina sparpengar bara sinar.. Antingen låna, ha ångest över att man är belånad, eller ett fattigt sparkonto och ha ångest över att man har lite pengar. BÅDA SUGER. Jag har dock en brytgräns när det gäller hur långt ner mina sparpengar får gå och då tar jag CSN lån, men jag är inte så förtjust i det här. Vill ha ett jobb för att slippa tänka på sånt.

Men på ett plan har jag tur och det är hyran, att vi för tillfället har ordnat så att vi har låg hyra fast det innebär lite uppoffringar. Men det har gjort att jag inte behövt ta lån nu på höstterminen, våren behöver jag nog ta några veckor lån, men annars borde jag klara mig. Så trots de dyra utgifterna jag kommer ha så kanske jag har lite tur ändå?

Men skulle det allra värsta hända att det tar slut med min sambo så skulle jag få behöva ta fullt CSN. Då vi bor i en stad med bostadsbrist så skulle jag med all sannolikhet hitta en lägenhet/korridor/bli inneboende och betala en pissdyr hyra. Men jag älskar honom och vi har det bra, så jag tror inte det här är något problem.

Egentligen så tycker jag inte man borde klaga över högkostnadsskyddet (jag är medveten att jag också klagar lite). För hela det här året så har jag betalat 2200 kr för mediciner som har kostat över ca 33 000 kr. Ganska så sjukt egentligen. På det sättet är Sverige ett väldigt bra land.

Vill klara skolan

Jag vet inte riktigt hur jag ska orka plugga, jag har så mycket tentor den här terminen.. En av tentorna måste jag klara för att få gå vidare till termin 5. Jag oroar mig så sjukt mycket över den tentan. Jag har fått den uppdelad över terminen (shyst av universitetet). Det är omtentan jag har kvar från termin 3. Jag oroar mig så mycket i onödan.. Jag vill så gärna börja termin 5 i vår.. 

Det mest störande är att få börja den här terminen så kan man ha ganska mycket rester efter sig, men termin 5 är spärrelgerna skithårda.

Jag känner på mig att jag borde vara sjukskriven (igen..), men jag vill så gärna bli klar med skolan.

Jag önskar egentligen att jag är klar med utbildningen, har en fast anställning och sen är sjukskriven 50-75%. För som det är nu så kan man bli sjukskriven på 50% och få halva CSN, men ingen ersättning från försäkringskassan.. Det får man bara om man är sjukskriven från jobb. Jävla skitregler. För jag har inte råd med att ha så lite pengar.

Jag vill gå denna termin och nästa. För att sen ta uppehåll nästa höst. Då är planen att ta ev omtentor (om jag har några) och jobba.

Men kruxet är att jag ska orka också, jag måste komma tillbaka på banan. Att få tillbaka min behovsmedicin kanske ökar chansen. Men jag är rädd att de agerade för sent. Förra veckan när allt var akut hade jag kontakt med läkare, psykolog och sjuksköterska ett antal gånger. Den här veckan ETT samtal med psykologen, vilken uppbackning av psykiatrin, så imponerande.

Men det är fortfarande tufft. Väldigt tufft. Hur ska jag orka mina planer? Eller blir det som förut, ännu en sjukskrivning?

Det får bli en stesolid idag, det kanske lättar lite på trycket. Ångesten börjar bli brutal.

Det senaste i livet

Ptja min uppdatering har sugit. Har inte orkat skriva, inte heller läsa andra bloggar.. Har varit mycket i livet

Men men, det har hänt både bra och dåliga saker. En sak som är väldigt bra som hänt med ekonomin är att jag och min sambo kommer kunna spara väldigt mycket pengar. MEN, på kort sikt (2-3 månader) så kommer väldigt mycket pengar behövas läggas ut, ca 20-30 tusen. En del av dessa pengar hade ändå behövts läggas ut förr eller senare. Det är egentligen ca 6 tusen vi förlorar (också mycket pengar för oss).
Men i längden så kommer jag och sambon kunna spara väldigt mycket pengar. Det här kommer betyda att jag inte alls behöver ta ut så mycket CSN lån alls när jag börjar plugga igen. Tanken på att slippa ta ut så mycket CSN lån är en sån lättnad. För jag hatar verkligen att ha lån.
Utöver pengarna, så kommer det som har hänt göra vår livskvalitet mycket bättre. Denna sak har jag mått dåligt av länge och nu har det äntligen löst sig (om man bortser från ångesten över att behöva lägga ut så hemskt mycket pengar på kort tid).

Mitt mående har stabiliserats lite men ångesten har stigit som bara den. Fattar inte riktigt hur det här hänger ihop..
Stabiliteten har lett till att mina medicindelningar har gått från 6 dagar i veckan till fyra dagar i veckan! Så himla skönt.
Fast suget för en liten intox är ändå där.. Inte för att dö, utan för att skada, spelar ingen större roll vad det är för mediciner, känslan att skada kroppen lugnar mig. Hemskt nog. Små intoxer kan lugna flera dagar.

Sen en till positiv sak är att jag längtar efter sommarjobbet, jag vet att jag kommer krasha, men med tanke att det är 75% så kan jag ha en krashdag och resten av de lediga dagarna kan vara ganska vanliga. Hade inte klarat 100% jobb. Första veckan kommer vara hemsk, omställningen från att vara sjukskriven till att jobba kommer tära väldigt mycket på mig. Men jag är också medveten om det så jag ska försöka hantera det så gott jag kan.

Men sen den neuropsykiatriska utredningen, snart är den klar. Det känns som om jag väntar på en domedag. En neuropsykiatrisk diagnos är ändå en diagnos som hänger kvar hela livet. Just nu har jag "bara" diagnoser som har möjligheten att försvinna.

Jag hoppas diagnosbeskedet kommer nästa vecka.. Så jag slipper den jäkla oron över det. Ni som har följt mig ett tag vet ju att jag har varit väldigt orolig över denna utredning.

Sen en sak som har kommit som en stor jävla ångestklump. Jag hade läkarsamtal i veckan. Jag förklarade min ångest för läkaren men han verkade liksom inte riktigt ta den på allvar.. Han kunde inte sätta in något mot den. Då känner jag att måste jag utföra en handling som är skadlig mot mig själv för att få hjälp? För det är dem ärren, överdoserna som har lett till den hjälp jag får nu. Vilket är sjukt. Psykvården är så jävla sjuk att det är sånt som måste hända innan man får hjälp.

Sen sa han att han ville sätta ut stesolid nångång i framtiden, vilket ger mig lite panik, eller ganska så mycket. Jag vill komma till den nivån att jag bara behöver ta den nångång i månaden, men att sätta ut den helt känns jättejobbigt.

Sen en sak som har oroat mig så jävla mycket som han sa. Jag berättade att sömnmedicinen gör att jag sover så pass bra att jag orkar vara vaken på eftermiddagar. Så han blev oroad.. Jag vet att det är en stark sömnmedicin jag äter.. Men den gör också att jag har blivit så pass stabil, jag är gladare att jag orkar med eftermiddagarna. Jag vet att den är beroendeframkallande, men om jag sen jag var 15 år inte har klarat eftermiddagarna, sen att få en medicin som gör att jag klarar det. Ska han då ta ifrån mig den?

humörsvängningar

Mitt humör har verkligen varit upp och ner. På morgonen kan jag typ ha bestämt mig för att ta livet av mig för att några timmar senare så vill jag kämpa mot ett normalt liv. Tur att jag har boendestöd som kan stötta mig och vända mitt humör till det bättre.
Jag var hos smärtläkaren i onsdags och ja.. Jag blev mest besviken, hon sa att det inte fanns så mycket att göra.. Men fick utskrivet ett smärtplåster, norspan. Får se om det funkar. Någon som provat?
Sen kunde man väl höja en av medicinerna jag har nu och kanske prova en tredje.. Sen var det inte så mycket mer, utan typ smärtrehabilitering som var att gå hos psykolog eller sjukgymnast eller vad det var. Antar att det är för att lära sig acceptera sin smärta och lära sig kunna hantera den. Känner mig mest uppgiven.. Vill inte ha ont. Men har inte lika ont i ryggen och händerna åtminstone. Men nacken och huvudet värker..
Blev erbjuden ett jobb idag, wohooo. Sen såg jag i min mail att jag skulle ringa en annan som jag har varit på intervju hos, men det mailet var skickat i onsdags, ska ringa på måndag. Hoppas det inte är försent bara. Så kanske ett till jobberbjudande? Aja, är glad att det har vänt till det positiva på jobbfronten.

Nu sjunker mitt humör igen, var på rätt bra humör för en halvtimme sen, nu vill jag lite halvt dö. Är så trött på dessa svängningar.

Borde betala mina räkningar idag.. Men orkar inte.. Men måååste verkligen, har en försening, så ska försöka leta rätt på min bankdosa. Så skiten blir gjord.

(Ev. trigger) Läkarsamtal

Läkaren ville inte ta bort mitt LPT idag, för jag ville egentligen skriva ut mig. Blev lite medicinändringar, den segaste var att han tog bort stesolid, men han sa att jag får tillbaka den vid utskrivning. Förstår inte riktigt poängen med det men men.

Har läkarsamtal imorgon också, ska fråga hur länge han tror jag kommer vara kvar här osv. Kommer bli skitdyrt att betala dessa sjukhusräkningar, jag är ju inte ens här frivilligt.

Har mått askasst idag. Det trycker så jävla hårt i bröstet av ångest. Har skurit i gamla sår för att dämpa ångesten, går sådär.

Sköterskorna här vill lägga om mina sår, men då har jag ju inte något att skära i. De säger att man kan få infektion och då få amputera om man har otur, känns som om det kommer hända mig bara för det. Men ändå vill jag fortsätta karva i de gamla såren.. Jag är typ dum i huvudet.

Jag orkar seriöst inte med den här ångesten, ångest över att leva, ångest över skolan, ja allt egentligen. Usch för livet.

Såhär ser mitt äckliga jävla sår ut. Hoppas det är avskräckande.

lån

Usch, behövde ta några veckor extra lån på CSN... Hatar lån. Det ger mig sån ångest. Har läst om så många som har svårt att betala tillbaka just studielån, är rädd att jag ska bli sjukskriven igen och inte heller ha råd.
Men får väl tänka att ca 15 tusen i lån inte är så farligt på 3 terminer. Men för mig är det fortfarande mycket pengar :( Har ändå 3 terminer kvar..

jag VILL bestämma

Vaknade idag med ångest, kände en sån ångest över att vara tvungen att vara vaken hela dagen, att orka leva ännu en dag till. Var i skolan på förmiddagen och tänkte plugga i bibblan på eftermiddagen, men jag lyckades inte stanna kvar efter lunch mådde så jävla uselt. Kom hem och sov bort 2 timmar. Måste nästan sova bort någon timme på eftermiddagen för jag känner mig helt förstörd.
Men nu på kvällen har jag mått helt okej, har inte skurit mig något fast jag vart ensam hemma. Men åt två portioner mat, så jag känner mig äcklig.

Imorgon ska jag träffa psykologen och läkaren. Först psykolog, sen läkare direkt efter. Min psykolog tyckte hon skulle vara med på läkarsamtalet, för jag blir alltid så jävla arg på läkaren. Jag tycker han är en bra läkare det är inte det men jag hatar att någon annan bestämmer över mig och mina mediciner, jag vill kunna bestämma allt som rör mig.
Jag hoppas iaf det går bra imorgon, hoppar läkaren har en bra lösning på ångesten.. För jag orkar inte leva såhär så mycket längre till. Jag känner mig bara mer och mer apatisk och har en känsla att en sjukskrivning inte är långt bort. Läkaren tycker jag ska vara sjukskriven 50%, men jag har inte råd då jag är student. Då får jag bara halva CSN och ingen ersättning från fk för den andra halvan, som jag hade fått om jag hade jobbat 50%, sjukt dåligt system. Så jag antar att det blir 100% snart, fast jag kämpar så mycket jag bara kan.

Sen har jag ett sånt irriterande problem, har börjat få allergiska utslag från mina plåster. Ett tecken att jag borde sluta skära mig kanske? Om det ändå kunde gå...

Ekonomi

Det börjar bli kämpigt med min ekonomi. Har inte mycket pengar kvar och mina besparingar börjar minska för hela tiden som går. Klarar inte hålla budget, men försöker klara av att inte spendera mer än 150 kr till den 25:e iallafall. Kommer bli svårt för måste snart köpa linsvätska... Plåster till såren behövs också... Patetisk jag är.