fredag 8 maj 2015

Det senaste i livet

Ptja min uppdatering har sugit. Har inte orkat skriva, inte heller läsa andra bloggar.. Har varit mycket i livet
Men men, det har hänt både bra och dåliga saker. En sak som är väldigt bra som hänt med ekonomin är att jag och min sambo kommer kunna spara väldigt mycket pengar. MEN, på kort sikt (2-3 månader) så kommer väldigt mycket pengar behövas läggas ut, ca 20-30 tusen. En del av dessa pengar hade ändå behövts läggas ut förr eller senare. Det är egentligen ca 6 tusen vi förlorar (också mycket pengar för oss).
Men i längden så kommer jag och sambon kunna spara väldigt mycket pengar. Det här kommer betyda att jag inte alls behöver ta ut så mycket CSN lån alls när jag börjar plugga igen. Tanken på att slippa ta ut så mycket CSN lån är en sån lättnad. För jag hatar verkligen att ha lån.
Utöver pengarna, så kommer det som har hänt göra vår livskvalitet mycket bättre. Denna sak har jag mått dåligt av länge och nu har det äntligen löst sig (om man bortser från ångesten över att behöva lägga ut så hemskt mycket pengar på kort tid).

Mitt mående har stabiliserats lite men ångesten har stigit som bara den. Fattar inte riktigt hur det här hänger ihop..
Stabiliteten har lett till att mina medicindelningar har gått från 6 dagar i veckan till fyra dagar i veckan! Så himla skönt.
Fast suget för en liten intox är ändå där.. Inte för att dö, utan för att skada, spelar ingen större roll vad det är för mediciner, känslan att skada kroppen lugnar mig. Hemskt nog. Små intoxer kan lugna flera dagar.

Sen en till positiv sak är att jag längtar efter sommarjobbet, jag vet att jag kommer krasha, men med tanke att det är 75% så kan jag ha en krashdag och resten av de lediga dagarna kan vara ganska vanliga. Hade inte klarat 100% jobb. Första veckan kommer vara hemsk, omställningen från att vara sjukskriven till att jobba kommer tära väldigt mycket på mig. Men jag är också medveten om det så jag ska försöka hantera det så gott jag kan.

Men sen den neuropsykiatriska utredningen, snart är den klar. Det känns som om jag väntar på en domedag. En neuropsykiatrisk diagnos är ändå en diagnos som hänger kvar hela livet. Just nu har jag "bara" diagnoser som har möjligheten att försvinna.
Jag hoppas diagnosbeskedet kommer nästa vecka.. Så jag slipper den jäkla oron över det. Ni som har följt mig ett tag vet ju att jag har varit väldigt orolig över denna utredning.

Sen en sak som har kommit som en stor jävla ångestklump. Jag hade läkarsamtal i veckan. Jag förklarade min ångest för läkaren men han verkade liksom inte riktigt ta den på allvar.. Han kunde inte sätta in något mot den. Då känner jag att måste jag utföra en handling som är skadlig mot mig själv för att få hjälp? För det är dem ärren, överdoserna som har lett till den hjälp jag får nu. Vilket är sjukt. Psykvården är så jävla sjuk att det är sånt som måste hända innan man får hjälp.
Sen sa han att han ville sätta ut stesolid nångång i framtiden, vilket ger mig lite panik, eller ganska så mycket. Jag vill komma till den nivån att jag bara behöver ta den nångång i månaden, men att sätta ut den helt känns jättejobbigt.
Sen en sak som har oroat mig så jävla mycket som han sa. Jag berättade att sömnmedicinen gör att jag sover så pass bra att jag orkar vara vaken på eftermiddagar. Så han blev oroad.. Jag vet att det är en stark sömnmedicin jag äter.. Men den gör också att jag har blivit så pass stabil, jag är gladare att jag orkar med eftermiddagarna. Jag vet att den är beroendeframkallande, men om jag sen jag var 15 år inte har klarat eftermiddagarna, sen att få en medicin som gör att jag klarar det. Ska han då ta ifrån mig den?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar