Typisk borderlinebrud?

Det är tungt nu. Väldigt tungt. Jobbet börjar tära på mig mer och mer, jag försöker räkna ner till sista dagen. Snart bara 2 veckor kvar, hoppas att jag inte blir förstörd på den tiden. Jag håller på att brytas ner sakta men säkert, men jag vill inte det. Jag som var på bättrings vägen.. Jag vill inte falla i tusen bitar igen.
Jag ska jobba 5 dagar i rad nu och det känns så himla tungt. Hade jag inte jobbat så mycket så hade jag mått mycket bättre, jag visste att jag skulle behövt vara sjukskriven längre. Men det är svårt när man inte har råd, jag skulle inte fått någon ersättning under sommaren och jag behöver erfarenheten.
Men nästa vecka har jag 3 lediga dagar sammanlagt, så skönt. Ska bara ta mig igenom dessa 5 dagar. Förhoppningsvis utan att ha knäckts på mitten.

Jag längtar tills jag ska träffa min läkare igen. Jag hoppas han hjälper mig på något sätt. Jag önskar att han sätter in stesolid igen men jag känner på mig att det inte kommer ske. Jag vill bara kunna bryta ångestspiralen, sen är stesolid muskelavslappnade också, så då skulle jag slippa vakna jättestel och ha ont. Den hjälpte mot min smärtproblematik.
Men jag har ett litetlitet hopp om att den sätts in igen, så jag har något vid behov. Tills dess, så låter jag mina sår vara fuktiga så de är lätta att få upp igen. Antingen något som lugnar, eller skära mig, så känner jag. Vill att läkaren ska veta det, men kommer inte berätta. För jag kommer låta som en typisk bordelinebrud då. Men jag kanske är en sådan?

När jag läser om människor som skriver om borderline som att de skär sig för uppmärksamhet. Jag tror att mitt självskadande eskalerade under den första inläggningen inte bara för att det minskade ångesten utan även för att jag blev sedd då. Jag fick uppmärksamhet, jag hade mått dåligt så länge och när jag märkte att folk reagerade och även började hjälpa mig till stor del pga det så fortsatte det. Sen gick skärandet över till endast ångestlindring efter ett tag och jag blev fast i skiten. Jag gjorde inte det medvetet för att bli sedd, utan det hände bara omedvetet nu när jag tänker tillbaka. Vården skulle aldrig ha reagerat när det eskalerade. Sånt ska inte behöva ske för att man ska få hjälp

Men även känslan över att jag kanske manipulerar också. Min sambo säger att jag gör det ibland mot andra. Men jag ser det som att jag väljer mina ord.. Men det kanske är att manipulera? Jag gör inte det mot de i min närhet. Men har gjort det då och då vid vissa tillfällen speciellt inom vården.
Jag skäms så jävla mycket över att tänka på det, att jag kanske är en typisk borderlinebrud? En sådan folk ser ner på?
Jag skär mig inte längre för att bli sedd, men jag väljer fortfarande mina ord ("manipulerar") ibland.
Dock så hoppar jag inte in och ut i olika relationer utan har varit med min sambo ett tag nu. Kan då svänga i humöret kraftigt ibland. Sen hotar jag inte heller, eller ja, vissa i vården har väl trott att jag hotar. Men jag har aldrig sagt något som jag inte skulle göra. Så nu är det inte så ofta folk inom vården tror att jag hotar, jag är bara väldigt ärlig.
Jag tror inte folk som inte känner mig eller de som bara känner mig ytligt skulle tro att jag har denna diagnos då jag inte är så utåtagerande.

Men jag mår så dåligt när jag läser om personer som skriver om personer med borderline i olika forum, att man inte borde vara vän med sådan, inte heller bli tillsammans med någon med den diagnosen, utan man ska bara fly från en sådan människa. Jag skadar ingen annan med min diagnos, det är mig själv jag skadar.
När jag läste sammanfattningen av den neuropsykiatriska utredningen så stod det att jag var varm, snäll, hjälpsam, öppen och rak. Men det kanske inte spelar någon roll, jag kanske är en sådan man borde fly ifrån?