Skillnaden mellan att inte vilja leva eller att inte orka

Är så trött, jag känner hur nära det är att jag tappar greppet. Jag sover så dåligt så imorse när jag skulle till jobbet kräktes jag av sömnbrist trots frukost och tablett mot illamående. Men det var bara att trycka i sig lite bröd för att sen ta mig till jobbet. Men väl där så var det okej.

Sen på jobbet, vissa dagar är helt hemska. Jag känner hur vissa bara ignorerar mig, lyssnar inte när jag pratar o så.. Men generellt så är det bra stämning och jag trivs, men med vissa personer.. Så vill jag bara gråta när jag kommer hem.

Jag försöker tänka att det inte är så lång tid tills jag slutar, 2 veckor bara. Sen exakt om 2 veckor ska jag träffa min läkare, jag längtar lite, samtidigt som en liten röst inom mig säger att det inte är så, så är det en större röst som säger att han har lösningen på mina problem. För jag menar allt som psyk har väntat på är klart som utredningen. Det enda som är ett frågetecken är bipolär typ 3, men jag hoppas verkligen inte att det frågeteckenet ska störa så mycket. På ett år har jag gjort 2 utredningar för borderline, där båda utredningar uppfyllde samma kriterier och sen nu neuro utredningen. Egentligen så är det jag väntar på nu är DBT. Men inom det medicinska inte så mycket. Så jag tycker verkligen att han borde ha en lösning.

Men trots allt det så vill jag mest bara ta livet av mig. Hade det inte varit för min sambo hade jag varit död sen länge. Och nu börjar självmordstankarna bli större. Men skillnaden är att nu så orkar jag inte leva förut så ville jag inte leva. För jag kommer lämna de jag älskar, jag vet att jag kommer göra att mångas liv kommer bli jobbiga och då framförallt min sambo, mina föräldrar och min lillebror. Jag vill inte att min bror ska må dåligt för han har hela livet framför sig. Samtidigt som han har våra föräldrar som han måste hjälpa mer än vad han borde och jag försöker avlasta så fort jag kommer på besök. Jag har en annan syster som också hjälper till med mina föräldrar men hon är betydligt mycket äldre och framförallt går hon inte på gymnasiet som min bror. Sen känns det som jag var mer självisk förut för att jag prompt inte ville leva. Än nu när jag inte orkar.

Fast jag egentligen inte vill lämna livet så känner jag allt mer hur jag ska orka kämpa för allt jag gör är att kämpa och frågan är hur länge man orkar? Just nu vet jag inte, känns det lika pissigt om en månad så vet jag inte vad jag gör, då kanske jag ger upp. Mitt tålamod för motgångar börjar försvagas och jag orkar inte så många fler.

Klockan är snart åtta och jag ska stoppa i mig lite mat, se om min sambo har tid att prata med mig då han jobbar och sen ska jag sova. Jag har nämligen inget större sug att spy igen imorgon pga sömnbrist. Så jäkla skum reaktion min kropp gör om den måste gå upp fast jag sovit skitkasst i en vecka så ska jag spy.

Sen kanske jag inte mår allt för dåligt heller om jag är piggare imorgon. Eller förhoppningsvis inte sämre.