Ledsen, ensam, dåligt humör. Råkade pilla i mig för många tabletter. Men förstod att det skulle bli såhär idag. Ensam på valborg. Jobbar imorgon så tänker inte ta fler. Eller blanda. Bra eller dåligt att jag jobbar imorgon vet jag inte.. Bra att jag inte tar fler, dåligt för jag vill dö.
Rakade benen, sen satt jag och kollade på dem. Försöker tänka ibland att ärren inte är så farliga, det ser inte så hemskt ut. Men jo, det gör det. Det ser förjävligt ut. Önskar någon hade skällt ut mig, visat bilder på fula ärr så kanske jag aldrig hade gått så långt. Vet inte ens om det går att tatuera där det är som värst. Det är för mycket ärrvävnad.
Där jag skar som mest, när jag haft tajta strumpor och sen tagit av mig dem, så ser det ut som om köttet har sjunkit in. Inte fint. Försöker inte ha strumplinningen precis där då jag är rädd att det ska bli permanent.
Var jäkligt sugen idag, att bara dra några snitt, men efter att granskat mina ben så lät jag bli. Vill inte att det blir värre. Minns inte varför jag började skära mig. Eller jo, lindra ångest, kändes lite förbjudet också. Men jag kollade inte på andras bilder, önskade att jag hade gjort det. Sk "triggers" kanske hade gjort mig mindre sugen. Framförallt ärr. Sår kan få igång mig, men inte ärr. Att kolla på mina egna ärr får också bort suget.
Hatar mina ben och ffa det här benet. Det röda ärret näst längst ner har smält ihop och sjunkit ner. Trycker jag in ett finger så vill inte huden/köttet hänga med tillbaka riktigt.. Så måste "kudda upp" för att hjälpa på traven så det kommer upp. Men det ser fortfarande ihopsjunket ett tag. Det är inte extremt, men det märks. Tveksam till att det går att tatuera över där det är värst, så måste ha strumpor resten av livet typ... Ledsen tanke.
Om jag typ inte transplanterar hud, men tror inte landstinget vill pröjsa. Men resten av benen ska jag tatuera. Det var ca 3 år sen jag började skära i benen och jag är så evinnerligt glad att jag hade påbörjat en tatuering på ena låret. Jag har ärr upp till knäna "bara". Jag stannade pga tatueringen.
Jag kan ha knähöga strumpor vilket åtminstone är något. Men jag kommer inte kunna bada offentligt.. Jag var 20-21 när jag började skära mig, rätt "sent" att börja faktiskt, att då typ möta gamla kursare som har sett mig "ren" och till hur det är nu, jag skulle skämmas för mycket. Jag vill inte att folk ska prata om mig, eller i värsta fall att det skulle komma fram till en chef.
Sure, det syns på armarna också om man kollar, men det är bara massa smala vita streck. Typ, "jag mådde dåligt i tonåren" om någon jobbig typ skulle fråga sen räcker det svaret. Men benen.. Det ser lite för köttigt ut för att kunna visa. Sen har vissa ärr inte läkt klart och blivit vita, så de kommer jag inte undan med.
Hatar mina ben verkligen, hatar varje förbannat självförvållat ärr på min kropp.
Jag hoppas någon därute blir avskräckt av bilden. Jag önskar ärligt talat att jag hade sett självorsakade sår och hur det ser ut sen. Jag kanske då inte hade gjort valet att kötta benen så som det blev.
Fö så har jag käkat dåligt pga stress och sämre hunger. Går jag ner 2 kg till så ligger jag på undervikt och det känns så frestande!!! Men jag kan inte hålla på att gå från ett problem till ett annat.
Nu orkar jag inte skriva mer, ska käka morötter med dipp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar