fredag 4 september 2015

Kan jag smörja bort minnena?

Jag känner att jag har kommit framåt med mitt självskadebeteende. Jag har inte skadat mig på ett bra tag, och idag köpte jag en kräm som ska minska ärr. Jag är trött på ärren, och jag känner mig ledsen att jag kommer få se skiten i resten av mitt liv. Men jag hoppas att denna kräm ska minska ärren lite åtminstone, bättre än ingenting. Smörjer både armar och ben. Det jobbiga är att jag har så fula ränder på överarmarna, som är rödlila. Inga tjocka streck, men fortfarande streck. Jag mår jättedåligt av ärren, de gör att jag ser bakåt. Att det är svårare att glömma och försöka komma vidare. Det är svårt att komma vidare när jag hela tiden ser minnena. 

Som de många ärren på armarna som kom efter första inläggningen. En annan inläggning då jag skar överallt på mina underben. Sen kom jag till stadiet det började bli riktigt illa, jag skar mig farligt djupt. Sen de 2 största ärren jag har på mina ben som jag konstant grävde i den senaste gången jag var inlagd, att de blev så illa att läkaren hotade att gipsa benen mot min vilja. De var infekterade, men jag struntade i vilket och fortsatte gräva ändå.
Sen en tid efter denna inläggning, så skar jag ett snitt som blev riktigt djupt och på ett rätt farligt ställe. En artär träffades och det sprutade upp tunn stråle blod. Åkte inte in denna gång för att sy, fast det var en sån gång jag verkligen borde ha åkt in. Men efter denna gång minskade självskadandet.
Jag har tur att jag inte skar sönder någon sena då det var underbenen jag skar mest i. Men huden är förstörd där. Flagnar hela tiden och är konstant irriterad.

En sak jag kan konstatera är att inläggningarna är de gånger jag skadar mig som mest. Men inläggningarna har också räddat mitt liv. Men jag hatar att påminnas av inläggningarna när jag ser ärren. Jag hatar mest av allt att påminnas om den senaste inläggningen då jag blev bältad. Jag vill inte påminnas konstant om hur förnedrande det var de 2 gångerna jag låg fastspänd på en brits. Känner mig äcklig. Jag har till och med ärr av bältesläggningarna, jag skrapade konstant mina hälar i timmar mot bältet för att det gjorde så ont av ångest inuti mig. Ska inte en bältesläggning förhindra skada?

Men men, av det jag har läst om denna kräm så funkar den bäst på nya ärr så jag antar att det är de största på underbenen den kan vara effektivast? (Om den funkar dvs)
Cicatrix heter denna kräm. Behandlingstiden är typ 2 månader, men man kan fortsätta längre om det ger effekt. Rätt dyr dock, över 300 spänn för en liten tub.
Tänker ta kort på mina ärr regelbundet för att jag själv ska se någon förändring. Om någon är intresserad så kan jag lägga upp bilder här också efterhand?

Snälla, snälla att den kommer bleka mina minnen. Mina hemska minnen.

4 kommentarer:

  1. Vore intressant att se om cicatrix har effekt på ärren.

    Jag försöker acceptera mina ärr i den mån det går. Men inser att jag har det lättare än människor som skurit sig på armarna. Mina ben är evigt förstörda men med byxor går det inte att se på mig vad jag har gått igenom.

    Men acceptans är nog en key factor oavsett.

    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har iallafall inte fruktansvärda ärr på armarna (om man ska jämföra med mina ben), men de vita strecken syns ändå..
      Men jag känner mig glad att jag inte skadade mina lår, så jag har lite hel hud att visa om jag går med knästrumpor, de gånger jag helt vill dölja ärren. Jag ångrar så sjukt mycket att jag skar mig i armarna, jag trodde det skulle läka och inga ärr skulle synas, när jag såg att det blev ärr slutade jag. Men började någon annanstans. Jag önskar så mycket att jag förstod konsekvenserna, att jag lyssnade på andra. Men det är lätt att vara efterklok.

      Acceptans är så svårt för mig, jag har så svårt att acceptera det som är negativt. Men med terapi så kanske det går i framtiden. Kanske.

      <3

      Radera
  2. har läst många inlägg här på din blogg, o känner igen mig i så mycket ... Tack för din blogg " skönt " att veta att jag inte är den enda som lever såhär. Ha det toppen :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Söt du är, känns bra att någon får ut något av bloggen :)
      Det är tråkigt att du också har det jobbigt, men även jag kan tycka det "bra" att veta att jag inte är ensam.

      Radera