Jag var ute och gick på promenad igår. Jag var på rätt bra humör när jag var ute och gick, sen kom jag till en kulle som hade en rätt ok utsikt. Jag fick idéen om att jag skulle lägga mig i snön för att få somna in för evigt. Jag gick en bit bakom kullen och la mig under ett träd. Jag hade musik i öronen, jag var glad för att jag hade fått chansen att få somna in, jag kollade på stjärnorna samtidigt. Men samtidigt fanns det en liten tanke i bakhuvudet att jag skulle misslyckas, för idéen hade kommit helt impulsivt och jag hade inte hunnit förbereda med tex att ta tabletter som hjälper till att man däckar. Men jag låg där och det kändes bra när jag långsamt blev kallare och kallare. Det var skönt med musik i öronen också.
Som sagt det var en impulsiv tanke utan någon förberedelse men visst, jag hade 2 stesolid i plånboken, men det skulle ta för lång tid innan de skulle börja verka förstod jag redan då (sen är 20 mg stess lite för lite)..
I vilket fall som helst, jag började skaka för att jag frös, tillslut skakade jag mer än vad jag klarade av och reste mig för att gå hem.. Jag stannade till någon gång när jag var på väg hem och satte mig bara i snön pga frustration, men för att någon minut senare resa mig och fortsätta gå. Jag känner mig så patetisk. Att jag inte är tillräckligt stark som person som bara kunde ligga kvar där.. Jag vet inte ens om det här klassas som suicidförsök? *Lägga sig i snön för att dö -skakar för mycket av kyla och går hem istället* HAHA, när jag läser meningen ser jag hur patetiskt det var. Mådde riktigt dåligt igår kväll över händelsen, känslan av att vara så fail typ.
Jag önskade mer hjälp av min psykolog men hon har inte tid.. Jag vill ju ses 2 ggr i veckan, men det hade hon inte tid för.. Frågade om det gick att andra gången skulle vara ett telefonsamtal istället för träff men det hade hon heller inte tid med.. För jag tror att om jag får mer intensiv hjälp så kommer jag må bättre.
Jag kanske ska tacka ja till DBT? Men det finns väl några lite "meeeh" över det hela. Jag självskadar inte i lika stor omfattning längre, rätt sällan faktiskt. Mycket av mina problem är kopplade till det neuropsykiatriska och då ffa min asperger, jag behöver alltså någon som är kunnig inom det området, vilket även andra psykologer har påpekat att om jag ska ha DBT så borde jag ha någon som har kunskap om neuropsykiatri.
Men sen en väldigt viktig aspekt, jag kommer må så enormt mycket sämre i början av behandlingen. I värsta så pass sämre att det kommer leda till en inläggning av anledning att jag kommer byta behandlare. Jag kommer få en grym separationsångest till min psykolog. Detta är väl pga att jag har asperger. Jag har svårt med nya personer i mitt liv, jag har enormt svårt för att viktiga personer i mitt liv försvinner. Detta kommer skapa en liten minikris hos mig själv.
Frågan är om det kommande året kommer vara lämpligt att byta terapi i? Men jag behöver också mer hjälp, men helst från den psykolog jag redan har.. Jag tror jag ska ta upp det här med min läkare faktiskt. Jag vet inte om han kan påverka något, men han är ändå högst upp i "kedjan".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar