Hur det destruktiva livet skjuter på mina drömmar

Ibland så vill jag bara kämpa järnet med livet. Bara fortsätta fast jag mår dåligt, för att kunna nå mina drömmar. Men ibland.. Så känner jag att jag bara vill skita i allt, att det inte finns någon mening, att jag funderar varför jag kämpar. Att jag lika gärna kan ge upp.
Det är så sjukt kämpigt att behöva leva med psykiska och neuropsykiatriska problem, att inte tillhöra normen, att må dåligt. Att inte få känna innerlig glädje, för där långt inne i mig, i kärnan, är det nedstämt och dystert.
När jag bara känner att jag vill ge upp, försöka ta mitt liv med massa piller, så tänker jag samtidigt relativt rationellt. Tar man en intox i suicid syfte, så är chansen rätt stor att man överlever. När jag då tänker att jag vill ge upp och dö, så måste jag ha i åtanke att jag kanske överlever. Att jag då måste reda upp spillrorna efter ett självmordsförsök. Som tvångsinläggning, orolig familj, praktiska saker som sjukskrivning osv. Om jag redan då är inne i den skiten, så är det lätt att fortsätta dras ner i det destruktiva. För det har hänt flera gånger tidigare. Det stannar inte bara vid själva försöket, utan det har blivit såna jobbiga efterspel för mig. Att jag mer eller mindre flippar ur.
Därefter så har jag kanske hittat en liten gnista och vill försöka ta mig upp igen, efter att ha varit inne i de destruktiva ett tag som jag börjar tröttna på. Hur lång tid det tar att hitta den där gnistan har varit olika. Men det är så jävla jobbigt att ta sig upp därifrån. Ett självmordsförsök innebär mer än bara ett försök, för mig.

Men det jag kämpar för är att återfå lite normalitet i mitt liv, undvika allt destruktivt. Börja jobba, spara pengar, och kämpa för det jag allra mest önskar, ett barn. Men för att försöka skaffa barn, så måste jag må väldigt mycket bättre. Jag måste känna att jag kan hantera motgångar. Jag måste känna att om jag åter hamnar i en svacka där allt känns mörkt- så måste jag fortsätta kämpa och aldrig ge upp.
Min sambo vill inte ha barn än, jag vågar inte fråga när han tror att han är redo. Ska jag fråga när han vill, så måste jag ha varit stabil ett tag. För som det är nu, när jag fortfarande är ostabil så fattar jag att det inte funkar och att det är svårt att säga när. Så skjuter på det tills jag är mer stabil.

Jag har kommit långt, jävligt långt, jag tar inte självdestruktiva intoxer i tid och otid. Jag skär mig inte längre, det blir bara glesare och glesare (förhoppningsvis ingen mer) mellan inläggningarna. Jag tar inte stesolid i samma utsträckning längre. Dock så skedde det en mindre incident förra helgen i form av en mindre intox. Jag har ett stort examinerade moment i skolan om ett tag, och jag känner att jag inte riktigt kan lita på mig själv. Inte min omgivning heller. Vilket talar att barn är något som jag definitivt inte är redo för.
Detta gör mig sjukt ledsen, för om ett par månader blir jag 25 (åldersnoja), tar förhoppningsvis min examen i januari, vi har ett förstahandskontrakt, är erbjuden fast jobb. Så jag har alla förutsättningar, förutom att jag inte riktigt är stabil. Så måste fortsätta vänta.
Vilket ger mig tankarna att jag lika gärna kan ta mitt liv. Men om jag då misslyckas, då är jag ÄNNU längre bort från min dröm. Så det känns faktiskt riktigt riktigt jobbigt just nu, med dessa dubbla känslor. Om jag försöker ta mitt liv- och misslyckas. Då är jag ännu längre bort från min dröm än vad jag är nu. Samtidigt som det är oerhört tungt att må såhär.

Sen behöver jag sluta med många av mina mediciner om jag skulle bli gravid, vilket skulle kunna i värsta fall resultera i en riktig jävla urflippning. Planen är att trappa ut mediciner långsamt, skulle bara göra 2 tester för min adhd medicinering och sen få läkartid och börja trappa ner på mediciner. Jag har nu gjort dem där jävla testerna, men har fortfarande inte någon jävla läkartid. Jag vill ha bort medicinerna så att det "bara" ostabila kvar som jag måste kämpa med. Vem vet, jag kanske mår bättre utan medicin alt minskad dos.

Jag ska ringa till psyk på måndag, för att få till några läkartider. Just nu saknar jag min gamla läkare, som jag hade tid hos varje månad. För den jävla ST-läkaren jag har nu har uppenbarligen inte så mycket mandat att göra beslut på egen hand. Det enda positiva om allt blir kaos är att jag åtminstone tidigare, fått snabbare och mer hjälp från psykiatrin. Vilket är rätt tragiskt.

Vill inte jobba heltid

Mår kasst, allt känns mest bara jobbigt.. Borde se framåt med lite glädje och känna lycka att 3 års studier snart är över. Men det gör jag inte... Jag känner mest ångest över att tänka framåt. Har blivit erbjuden ett jobb som jag har tackat ja till, kommer börja jobba heltid. Vill egentligen börja jobba deltid, men på majoriteten av de intervjuer jag har nämnt deltid så kommer kommentaren "Men varför ska du som ung och frisk jobba deltid?". Vad ska man svara på det? "Nej men jag är sjuk" och dä få ett byebye typ.

Där jag har tackat ja till så är schemat lite anpassningsbart, därav att jag tillslut tackade ja, trots heltid. De 2 första månaderna kommer mitt schema se förjävligt ut, men det är bara att stå ut. Hoppas att jag inte går under.

Men efter att ha sagt ja till jobbet så har det gnagt sjukt mycket i mig... Funderar att höra av mig till chefen och nämna deltid igen, men vill ha en acceptabel "ursäkt" innan jag hör av mig. Sen är jag rädd att hon då inte vill ge mig jobbet längre.. Får se hur jag gör. Jag är åtminstone nöjd med lönen, vilket känns skönt.
Sen kommer den irriterande pessimisten i mig och tänker att jag inte borde ta ut något i förskott. Då terminen fortfarande är igång och alla 180 högskolepoäng inte är klara.

Ångest, stess och ambivalens

Känner mig sjukt nere, vet inte varför. Har fått en förlamande känsla av ångest i kroppen vid vissa tillfällen, där jag knappt klarar att göra något. Har varit ledig idag och det har varit sååå skönt. Dock kommer nästa vecka suga, men försöker skjuta undan tankarna för den kommande veckan.
Tog en stess för ett tag sen, det känns rätt tomt i kroppen nu. Vill ta en till, men nää. Önskar jag hade iktorivil, det minskar både ångesten och gör mig glad, stess minskar "bara" ångesten..
Kommer inte få veckans påfyllning av stess nästa vecka så får snåla. För risken finns att jag ballar ur om det skiter sig med en stor avgörande grej nästa vecka, då kan stess vara bra att ha.

Risken är att jag kommer vilja ta livet av mig typ om det skiter sig, risken att jag tar livet av mig finns också konstigt nog om jag klarar den grejen. Psykologen är redo på den eventuella kraschen. För jag vet inte om jag bara ger upp livet pga den specifika grejen jag är stressad för, eller om det är en kommande krasch på gång. Vi får se.

Det som gör mig ledsen är att om jag försöker ta mitt liv så skjuter det på planerna att försöka skaffa en familj. För ska jag göra det så är kravet från min sida att jag har varit någonlunda stabil en längre period. Är inte personen som kommer försöka skaffa barn för att jag tror att livet blir bättre med ett barn, tycker det är en egoistisk handling.
Jag måste vara stabil och ha varit det ett tag om jag ska ha barn.

Så tar jag det steget och gör ett suicidförsök, och misslyckas, så blev det ett steg längre ifrån att ha en familj. Tror inte jag har skrivit om det tidigare, önskan om ett barn i framtiden.
Är texten osammanhängande så är det pga stesoliden. En av biverkningarna av stess är att bli rätt blåst, tyvärr.
Undrar ibland hur många läsare som vet vem jag är genom bloggen, typ smygläser haha. Men det kommer jag nog aldrig få veta haha.

Stress, tankar, stress

Var ett tag sen jag skrev sist. Men inte mycket har hänt sen dess. Har sjukt mycket att göra i skolan, är stressad hela tiden. Stressen är värre än vanligt, munsår börjar blossa upp pga stress. Så fort stressen tar över så börjar munsåren bli värre, har dock inte så synliga sår åtminstone. Men det är jobbigt, det är också jobbigt med tanken att kroppen börjar reagera pga stress.

Är så orolig, tar examen i januari. Måste börja söka jobb, måste ta alla poäng. Får. Inte. Ha. Rest. På. Ett. Enda. Högskolepoäng. Typ den tanken gnager i mitt huvud, sen vad jag ska göra efter examen? Vad gör jag i vår om jag inte lyckas ta alla poäng? Kommer jag lyckas skrapa ihop lite jobbpass i december? För sista CSN är i december och jag behöver en inkomst för våren.
Mitt liv med GAD typ. Woho.

Sen är jag sjukt irriterad över att psyk inte lyckas få till det där jävla mötet. Vill helst prova en annan CS. Dock den jag vill prova är korttidsverkande så skulle behöva planera toabesök. För jag vill att så lite personer som möjligt ska veta att jag tar massa piller. Sen är vissa så jäkla klumpiga som ska fråga vad för piller man käkar, typ när 10 pers sitter vid ett bord. Men jaja. Det löser väl sig. Nu ska jag mejla planeraren om det finns jobbpass i december. Hoppas hoppas. Vill ffa ha dagarna som ger storhelgs OB, men det vill väl typ alla vikarier. Känner mig som världens pessimist.

Habiliteringen

Ser nu att jag uttryckt mig helt muppigt i början, började skriva inlägget i onsdags men skrev klart på fredagen därav den knäppa formuleringen. "I onsdags var jag hos habiliteringen..." ska det egentligen stå, jag hade inte tagit massa tabletter och var påverkad medan jag skrev haha

Idag onsdags jag hos habiliteringen, och träffade för första gången psykologen jag kommer ha där. Med henne kommer jag ha individuella samtal kring mina funktionshinder och då i fokus på min asperger, men även ADD. Det kändes bra att prata med henne, det kändes som om hon förstod mig bättre än många andra psykologer/vårdpersonal. Hon har också jobbat inom den vanliga psykiatrin, så det känns som om hon har en bättre helhetsbild, att "hela" jag kan bli behandlad inte utvalda delar av mitt psyke. Hon kan knyta ihop bla ångesten med mina funktionshinder (hatar f.ö. ordet funktionshinder). Det här var bara det första samtalet, men jag känner mer hopp nu. Kommer dock träffa henne rätt glest, ska träffa henne nästa vecka igen och sen ca 1 ggr/mån. På så sätt är det rätt segt, men det som känns som en oerhörd lättnad är att hon är en "tillsvidare" kontakt, det finns inget max antal träffar, det kommer vara "utifrån behov". Det var något jag verkligen pushade, att det skulle vara en kontakt så länge behovet finns ("tillsvidare"), men jag vet också att resurserna är små, därav att jag också sa att jag ville ha regelbundna men glesare träffar. För risken är att om jag vill ha en tätare kontakt så kommer den också vara "tidsbegränsad". Tråkigt att behöva ha taktik när jag för fram mina önskemål hos psykiatrin.
För med DBT:n känns det så himla jobbigt att det ska ta slut, jag önskar det också vore en kontakt utifrån behov.

Allt väntande med instanser här och där, kötider som är evinnerliga. Nu är åtminstone psykolog på habiliteringen färdigt, att jag ska få hjälp därifrån. Det som jag väntar på nu är att jag ska bli övertagen till en annan öppenvårdsavdelning nästa år (har hört att det är en låång kötid där..), få en specialistpsykiatriker i neuropsykiatri för centralstimulantian. Nu är det allmännpsyk som har hand om det. Sen att min läkare inte är specialist än gör att hon inte får göra några ändringar på CS medicineringen.

Sen vad som händer efter DBT:n verkar vara högst oklart. Det närmsta nu är att jag väntar på att få mitt jäkla läkemedelsmöte med farmakolog, specialistläkare och den nuvarande ST-läkaren. Men det tar så lååååång tid för ST-läkaren att fixa. Så frustrerande.
Ja just ja, smärtmottagningen har kickat mig då de inte kan göra mer säger läkaren (har säkert skrivit om det tidigare) och har skickat en återremiss till husläkaren. Det är något som jag känner mig besviken över, att jag blev kickad. Jag önskade egentligen någon vettig behovs medicin. Något starkare när det som är värst, det handlar liksom om typ 1-3 ggr/mån som jag känner att jag behöver något bättre mot smärtan. Men jag är ung, då måste man ha ont typ. För de vill inte ge en någon vettigt läkemedel. Har inte fått någon kallelse till husläkaren heller så måste ringa nästa vecka och tjata på dem.. Är så sjukt jobbigt att man måste vara på vården hela tiden för att något ska hända. I synnerhet när jag bara vill lägga mig och dö typ.

Misslyckat psykfall

Livet rullar på, jag försöker hålla ångesten och det dåliga måendet på distans. Går sådär, känner att jag bara vill få bort det dåliga måendet och bara få vara glad, får nästan panik över att det inte går. Har på eget bevåg sänkt dosen på en av medicinerna, tänker att det kanske blir bättre, att det kanske är den som gör att jag mår dåligt. Har inte kunnat utvärdera effekten än, tog för en stund sen en mindre intox i självskadesyfte, så kanske är mer svajig av dosminskningen? Börjar ta den som vanligt igen om jag inte skulle må bättre. Men samtidigt, det känns ändå skönt att få agera på dessa impulser. Att jag inte har något substans i min kropp som hindrar mig och gör mig tråkig. Men det känns som om det är för min omgivning jag måste stabiliseras för, att jag ska orkas med.

Men jag känner mig så ARG, på psyk, på att ingen tar mig på allvar. Jag känner hela tiden ett motstånd i allt jag ska göra, roligt som tråkigt. Ibland kopplar huvudet av och jag känner mig som en robot i vardagen. Det gör för ont att tänka hela tiden.

Jag börjar förtvina, jag går ner i vikt för att jag inte orkar laga alla dagens måltider.

Börjar tvivla på DBT, alla dessa färdigheter som man lär sig gör inte att jag mår bättre i mitt "inre". Jag agerar inte på vissa känslor, typ suicidförsök. En sjukt cynisk tanke, men det känns som om färdigheterna "fängslar" mig. Att de hindrar mig från impulserna att ta mitt liv. För om jag lever, då kan jag betala skatt till samhället. Det är hela tiden fokus på att leva, inte på hur livet är för mig. Men som sagt, en väldigt cynisk bild jag har på DBT för tillfället. Rätt eller fel vet jag inte, men det hindrar inte från att jag fortfarande känner så.
Impulserna säger att jag ska ta fler tabletter, men "wisemind" (DBT uttryck) säger att jag ska låta bli.. För det gör inte att jag mår bättre. Det gör att jag känner mig som ett misslyckat psykfall. Men det känner jag redan.

Tanken- "Bevisa att jag kan"

Skolan började den här veckan. Bara en termin kvar.. Känns underligt att det bara är så lite tid kvar. Men samtidigt säger mina katastroftankar att jag aldrig kommer bli klar. Att C-uppsatsen blir underkänd eller att jag misslyckas på något annat moment. Fick veta i veckan att jag blev godkänd på omtentan, kände mig så lättad. Slippa ha den över mig. Men det känns hela tiden att något annat kommer skita sig, så att jag aldrig kommer få ta min examen.. Är redan försenad två terminer pga sjukskrivningar.

Men jag känner mig också omotiverad och skoltrött. Det känns tyngre än vanligt att ta tag och plugga, men jag har också en press att jag måste klara allt, för det är ändå sista terminen. Försöker trösta mig själv med att om jag inte orkar plugga fullt ut. Då får jag ha momenten släpandes och göra det i vår istället samtidigt jag jobbar extra. En rätt ledsam tanke.

Men vi får se hur hösten blir. Det blir inte direkt bättre av att jag känner mig sjukt less på att leva. Ska jag leva? Ska jag dö? Är väldigt ambivalent. Känner nästan "press" från psyk om vad jag ska välja. Men jag har inte bestämt mig än.. Vill inte uppfattas som någon borderline brud som hotar och vill ha uppmärksamhet. Men kanske tidigare s-försök är till min fördel, att jag faktiskt tagit steget och försökt? Att det gör att psyk inte ser mig på det sättet?

Men ibland känner jag, och jag skäms över att erkänna det, att jag vill bara ta livet mig bara för att, för att jag är arg på psyk och att jag skiter i vilket ungefär. För 2 år sen så kunde jag göra ett s-försök/intox bara pga att jag var arg på psyk eller pga någon annan värdelös anledning. Jag får såklart tankarna ibland, att bara skita i vilket, att bevisa att jag kan och ta steget. Jag skäms för dessa tankar, det gör jag verkligen. En vilja att förstöra för mig själv.

Men nu för tiden är jag åtminstone medveten om dessa tankar/impulser. Känner mig lite ledsen över att jag känner mig som en borderline brud i själen som har dessa tankar som sedan återföljs av tankarna att jag bara vill skapa samma kaos som förr. Nästan som att vilja leva upp till diagnosen. Fattar inte riktigt varför jag vill förstöra för mig själv, jag mådde inte direkt bättre förr. Jag är glad att jag inte agerar på tankarna på samma sätt längre. Dessa tankar och impulser kommer knappast leda mig närmre till en examen.
Men att dessa tankar ens slår mig beror nog också på att jag vill så gärna att psyk hjälper mig att må bättre. Sen att jag ens fick den hjälpen jag behövde, påskyndadet av utredningar är nog delvis en reaktion på s-försök/självskadorna. Så himla tragiskt att det behövde gå så pass långt.

Nu är det dags för att sova. Cred till den som orkade läsa allt.