LPT

Var hos läkaren igår, hon ville att jag skulle läggas in, men jag ville inte. Sen träffade jag psykologen idag, fick träffa en läkare som skulle göra en suicidbedömning. Fick LPT. Fick dock snabbt ett rum (under en timme!) när jag kom till psykakuten. Har tillsyn 4 ggr i timmen. Sjukt segt. Tydligen är jag också den enda som är inlagd här på PAVA, lite underligt. Får se om jag får rum på en vanlig avdelning eller inte imorgon. Eller om de skriver ut mig? Man vet aldrig med psykiatrin.

misslyckades

Jag mår så fruktansvärt jävla dåligt och känner mig så misslyckad. För vad? Jag klarade inte den senaste tentan. Jag hatar mig själv för att jag inte klarade den. Jag vet att jag borde vara stolt för att jag klarade de 2 omtentorna och rent högskolepoängmässigt så har jag klarat heltid om man räknar med omtentorna (1 poäng extra tom om man ska vara noga), men jag ville klara den här också.
Så nu har jag rester igen. Jag hade en tredje omtenta som jag inte hade orken att göra förra terminen. Vilket innebär att jag nu har 2 omtentor. Jag orkar verkligen inte med ännu en termin med att kämpa med det ordinarie + de jävla omtentorna, inte en gång till. Jag hatar mig själv.

Sen skar jag mig ikväll också, dock före jag veta resultatet på tentan. Men efter jag fick veta, så kände jag inte ett behov att skära mig (kanske för att jag gjorde det 2 timmar tidigar?), jag kände mig bara helt jävla tom och apatisk. Mina krafter sinar, jag orkar inte. Så jävla värdelös är jag. Min psykolog säger att jag hänger upp mig på prestationer för mycket, men det kommer från min barndom. Blev uppväxt med att om man lyckas är det självklart, inga komplimanger för det, misslyckas man så får man höra det: att man är dålig. Min mamma är inte från Sverige, och den uppväxtmetoden kommer från där hon är född. Att höra att man är dålig ska man bli peppad av typ.
Så det är självklart att man ska lyckas, men nu gör jag inte det. Jag lyckas inte ens med skolan längre.

Sen är jag så fruktansvärt irriterad på att blodet bara ska rinna från självskadorna så fort jag rör mig. Jag vet, mitt egna jävla fel. Men ack så irriterande. Ännu en grej, straffar läkare en med att sy fult om man självskadar? För sist jag självskadade så tejpade jag så gott det gick, det ser fan så mycket snyggare ut än när jag har sytt eller när någon annan har tejpat.

Ska träffa läkare imorgon, har hört att hon är bra. Så hoppas på det bästa. Sen har jag fruktansvärt dåligt samvete att min sambo är orolig för mig. Att han inte vågar lämna mig ensam efter det här misslyckandet med tentan. Jag förstår honom, för jag har ingen aning om vad jag kan ta mig till.

Jävla skitdag

Fel fokus

Det känns som om vården fokuserar på mina problem på lite fel sätt. Jag sökte vård först och främst för sociala problem, att jag hade svårt att få vänner, hålla igång samtal osv. Fick lite hjälp med det ett tag sen rann det ut i sanden. Sen att jag har svårt att få vardagen att gå ihop och visst det får jag väl också hjälp med till en viss del tex boendestöd, medicin som strattera (som förövrigt inte funkar sådär superbra). Sen är det väl inte så mycket mer hjälp med det. Vill ha hjälp med mina koncentrationsproblem och ångest och lite annat. Men jag får ingen jävla respons när jag pratar om det.

Nu känns det som det enda som det fokuserar på är mina självskador. Självskadorna kommer ju från ursprungsproblemen, varför inte ta tag i de problemen?

Sen jag fick borderline diagnosen så är det bara ett jävla tjat om självskadorna. Är så trött på det och jag tror att jag har svårare att bryta självskadebeteendet när det är så mycket fokus på det.

Jag börjar önska att jag inte gjorde personlighetsstörningsutredningen och att jag inte fick borderline diagnosen. Jag önskar att jag hade börjat få hjälp för mina ursprungsproblem, då kanske jag aldrig hade sjunkit så djupt i självskadandet. Jag ber om hjälp för min ångest nu men det jag ska göra är typ att gå en promenad för att lösa det. För att jag inte ska skära mig. Visst bra på så sätt. Men jag undrar, de som inte självskadar, hur får de hjälp för sin ångest? Om man bortser från mediciner dårå.

styrka som jag saknar

Har varit en tuff dag, haft skola fram till 15, sen 15.30 skulle jag träffa DBT psykologen i typ 90 min. Är fortfarande bara bedömningssamtal.. Ska träffa han igen nästa vecka. Får se vad han säger då. Men han sa att mina symtom passade in på patienterna de har. Så kanske DBT. Men om det inte blir så vem vill annars ha mig? Min nuvarande psykolog tycker att hon är otillräcklig, så kommer jag få någon annan slags terapi, eller ingen alls? Oroar mig lite i förväg.. Men har lätt att göra det.

Just nu känns känslorna rätt okej, men det är mest för att jag skar mig för typ 1.5 timme sen. Så jävla jobbigt att det är det destruktiva som hjälper ångesten. Att skära mig minskar också huvudvärken. Jag har heller ingen aning om hur jag ska sluta. Jag mår för dåligt för att sluta, jag har liksom ingen kraft till det.
Nu ska jag göra mat, hoppas att såret inte blöder igenom, ringa min bror, kanske mamma. Vänta på till jag får sova.
Imorgon har jag skola 8-16.30, kommer bli asjobbigt. Men efteråt ska jag få träna det jag älskar, hoppas verkligen inte jag har migrän.

Ok helg

Håller på o tvättar nu, astråkigt. Planen är egentligen att göra det med boendestödet imorgon. Men jag ska samtidigt planera veckan med hon jag har. Men jag har sagt till att jag vill planera skolveckan också med dem så jag slipper ha mentor. Såå då känns det inte som jag hinner tvätta imorgon.

Skulle vilja ha en annan separat tvättdag med dem om det funkar bra att planera allt med dem, men vet inte om jag vågar be om det.

Helgen har varit hanterbar, haft en kompis som sovit hos mig så det har varit ok. Haft endel ångest ändå men det har väl gått. Men ångesten börjar komma tillbaka, vill inte ha skola imorgon, vill inte leva överhuvudtaget. Ska försöka sova tidigt ikväll, men känner ångest för att sova som vanligt. Livet äger. Eller inte.

Hur länge kan under ske?

Har haft migrän hela veckan, men nu börjar det lugna sig iallafall. Igår var det helt hemskt med migränen, inte förens vid 22 lugnade sig smärtan, och jag behövde plugga då jag hade examinationer idag. La mig vid 02. Men klarade examinationerna iallafall! Var tre delar och jag lyckades på alla, var många som kuggade någon del, så då känns det extra bra att ha klarat alla delar (hemsk människa jag är). Nu är det bara tentan som jag ska vänta på och se om jag har klarat den.
Nästa vecka börjar termin 4, kommer nog vara en rolig termin om jag orkar. Jag orkar knappt leva, hur ska jag då orka plugga? Visst jag är envis, jag vill verkligen lyckas. Bli något. Men det är min hälsa som står på spel. Usch vad allt är jobbigt.

Sen fattar jag ärligt talat inte hur jag ska få ihop allt nästa termin. Jag kommer ha psykologbesök, läkarbesök, neuropsykiatrisk utredning, träffa de från smärtmottagningen, kanske DBT om det inte är väntetid, sen tränar jag en sport en gång i veckan, boendestöd, mentor som jag har i skolan för att planera upp allt. Sen på allt det har jag skola och praktik nästa termin. Ja just ja, sen vill jag gärna gymma en gång i veckan för att stärka muskler och få mindre ont.
Sen har jag iallafall en omtenta nästa termin, så det blir lite extra plugg på allt. Sen vill jag ju gärna jobba extra för att inte behöva ta så mycket CSN lån, men det funkar väl inte.
HUUUUR ska jag få ihop allt det här? Jag kan inte välja bort något förutom jobb, för jag behöver allt annat, jag behöver hjälpen. Men hur ska jag få tid?

Jag känner typ att det är lika bra att ge upp allt, vill inte leva, det är för jobbigt. Sen att jag blir paralyserad av ångest ett par gånger om dagen hjälper ju inte det hela. Att jag måste vila när jag kommer hem från skolan för att jag är så trött och har ont. Att jag har skitsvårt att koncentrera mig och ta tag i saker. Tiden jag måste vänta efter jag har skurit mig för att annars rinner det blod konstant från mina ben så fort jag rör mig.
Höstterminen har varit ett jävla under. Men hur länge kan under ske?

hoppet om hjälp

Har varit en jobbig dag idag, haft en tryckande jävla ångest. Igår var jag duktig som pallrade mig ut trots suget på att skära mig. Idag, inte lika duktig. Skar typ ett litet snitt, bara för att lätta på trycket. Efteråt fick jag ångest för att jag känner mig patetisk som bara inte gör det djupare och längre. Så jävla stört tänkande.

Ångesten börjar bara bli värre, det går inte att trycka ner den med stesolid. Jag känner mig aldrig glad. Men ångesten som kommer över mig nu är så mycket värre än förut. Varför vet jag inte. Jag vill bara karva i mig, eller dö. Typ.
Ska träffa psykologen på fredag. Jag vill så gärna att hon hjälper mig, att hon kommer på nått som kommer göra att allt blir lite bättre, nu. Men det hoppas jag ju varje gång..