lördag 10 december 2016

Hur det destruktiva livet skjuter på mina drömmar

Ibland så vill jag bara kämpa järnet med livet. Bara fortsätta fast jag mår dåligt, för att kunna nå mina drömmar. Men ibland.. Så känner jag att jag bara vill skita i allt, att det inte finns någon mening, att jag funderar varför jag kämpar. Att jag lika gärna kan ge upp.
Det är så sjukt kämpigt att behöva leva med psykiska och neuropsykiatriska problem, att inte tillhöra normen, att må dåligt. Att inte få känna innerlig glädje, för där långt inne i mig, i kärnan, är det nedstämt och dystert.
När jag bara känner att jag vill ge upp, försöka ta mitt liv med massa piller, så tänker jag samtidigt relativt rationellt. Tar man en intox i suicid syfte, så är chansen rätt stor att man överlever. När jag då tänker att jag vill ge upp och dö, så måste jag ha i åtanke att jag kanske överlever. Att jag då måste reda upp spillrorna efter ett självmordsförsök. Som tvångsinläggning, orolig familj, praktiska saker som sjukskrivning osv. Om jag redan då är inne i den skiten, så är det lätt att fortsätta dras ner i det destruktiva. För det har hänt flera gånger tidigare. Det stannar inte bara vid själva försöket, utan det har blivit såna jobbiga efterspel för mig. Att jag mer eller mindre flippar ur.
Därefter så har jag kanske hittat en liten gnista och vill försöka ta mig upp igen, efter att ha varit inne i de destruktiva ett tag som jag börjar tröttna på. Hur lång tid det tar att hitta den där gnistan har varit olika. Men det är så jävla jobbigt att ta sig upp därifrån. Ett självmordsförsök innebär mer än bara ett försök, för mig.

Men det jag kämpar för är att återfå lite normalitet i mitt liv, undvika allt destruktivt. Börja jobba, spara pengar, och kämpa för det jag allra mest önskar, ett barn. Men för att försöka skaffa barn, så måste jag må väldigt mycket bättre. Jag måste känna att jag kan hantera motgångar. Jag måste känna att om jag åter hamnar i en svacka där allt känns mörkt- så måste jag fortsätta kämpa och aldrig ge upp.
Min sambo vill inte ha barn än, jag vågar inte fråga när han tror att han är redo. Ska jag fråga när han vill, så måste jag ha varit stabil ett tag. För som det är nu, när jag fortfarande är ostabil så fattar jag att det inte funkar och att det är svårt att säga när. Så skjuter på det tills jag är mer stabil.

Jag har kommit långt, jävligt långt, jag tar inte självdestruktiva intoxer i tid och otid. Jag skär mig inte längre, det blir bara glesare och glesare (förhoppningsvis ingen mer) mellan inläggningarna. Jag tar inte stesolid i samma utsträckning längre. Dock så skedde det en mindre incident förra helgen i form av en mindre intox. Jag har ett stort examinerade moment i skolan om ett tag, och jag känner att jag inte riktigt kan lita på mig själv. Inte min omgivning heller. Vilket talar att barn är något som jag definitivt inte är redo för.
Detta gör mig sjukt ledsen, för om ett par månader blir jag 25 (åldersnoja), tar förhoppningsvis min examen i januari, vi har ett förstahandskontrakt, är erbjuden fast jobb. Så jag har alla förutsättningar, förutom att jag inte riktigt är stabil. Så måste fortsätta vänta.
Vilket ger mig tankarna att jag lika gärna kan ta mitt liv. Men om jag då misslyckas, då är jag ÄNNU längre bort från min dröm. Så det känns faktiskt riktigt riktigt jobbigt just nu, med dessa dubbla känslor. Om jag försöker ta mitt liv- och misslyckas. Då är jag ännu längre bort från min dröm än vad jag är nu. Samtidigt som det är oerhört tungt att må såhär.

Sen behöver jag sluta med många av mina mediciner om jag skulle bli gravid, vilket skulle kunna i värsta fall resultera i en riktig jävla urflippning. Planen är att trappa ut mediciner långsamt, skulle bara göra 2 tester för min adhd medicinering och sen få läkartid och börja trappa ner på mediciner. Jag har nu gjort dem där jävla testerna, men har fortfarande inte någon jävla läkartid. Jag vill ha bort medicinerna så att det "bara" ostabila kvar som jag måste kämpa med. Vem vet, jag kanske mår bättre utan medicin alt minskad dos.

Jag ska ringa till psyk på måndag, för att få till några läkartider. Just nu saknar jag min gamla läkare, som jag hade tid hos varje månad. För den jävla ST-läkaren jag har nu har uppenbarligen inte så mycket mandat att göra beslut på egen hand. Det enda positiva om allt blir kaos är att jag åtminstone tidigare, fått snabbare och mer hjälp från psykiatrin. Vilket är rätt tragiskt.

2 kommentarer:

  1. Du är så bra! Vilka framsteg! Du tänker verkligen efter i dina beslut också vilket inte många gör idag, tänker på det du säger om din dröm att få barn. Starkt :)... Detta kommer du fixa så j**** bra!

    SvaraRadera