Mår jag fortfarande dåligt när jag är framme så får jag väl ta en.
Känner mig svag på något sätt som måste ta stesolid, gillar inte alls att bli delad min "veckodos" stess, har ett max antal jag får äta per vecka. Sällan jag äter alla dock. Men när jag säger att det typ är 2 stess jag behöver eller något så känns det som de tänker "stackars henne" alternativt om det är fler tabletter och så säger de "Har det varit en jobbig vecka?". Hatar det, hatar så mycket när någon ser mitt inre, jag vill berätta själv och inte att de ska räkna ut hur jag mår genom att räkna antal tabletter.
Apodosen bryr jag mig inte så mycket när det gäller delningen för där är det samma lika hela tiden och aldrig något man kan "räkna ut" gällande mående.
Men jag hatar dock att "be om lov" för att få fler påsar när jag ska åka bort.
Känns så förnedrande med hela grejen att få medicin delad, att inte få ha något ansvar gällande psykmedicinerna. Är glad att somatiska delen av vården inte vet om det här.
Har förövrigt alltid undrat hur många i min ålder som har apodos?? Har bara träffat 70 plussare som haft det tidigare och de i min omgivning som vet att jag har det har inte varit med om att någon annan i min ålder som har det.
När jag träffat läkare så brukar jag oftast inte orka rabbla mediciner utan säger "kolla min apodos" och de verkar inte höja på ögonbrynen. Finns det massvis som har det men ingen pratar om det i 20-30 års åldern? Vad vet jag.
Helt värdelöst inlägg jag skriver för övrigt, men mitt tåg är sent (varför hamnar jag alltid i ett tåg som ska vänta in andra tåg? Sjukt störande) och jag har blandat med min ångest också jättetråkigt. Även något stressad då jag antar att min brorsa kommer var sur för att ha väntat länge pga förseningen.
Nu kom en ångestattack till, jag klarar inte det här. Men som vanligt är det bara att sitta och inte göra en min fast det skriker inuti mig.
Kan säga att jag har apodos och har haft det i flera år, jag är 36.
SvaraRadera