Var hos läkaren igår då. Gick väl sisådär. Han säger alltid att jag försöker provocera honom!? Fattar inte varför han alltid tror det.
Jag känner att han straffar mig pga indragna mediciner av de jag har överdosat alt att han bestämmer flera delningar av medicin per vecka. Han säger att det inte alls är straff och säger att det är jättetråkigt att jag känner så.
Så drog den parallellen att han tror att jag provocerar trots att jag inte gör det och att han straffar mig trots att det egentligen är så. Jag hoppas han fattade.
Jag har ju väldigt svårt för läkare och avskyr när någon har såpass mycket makt över mig. Jag säger att jag tycker han är bra men ändå tror han att jag provocerar.
Men det blev en ändring iallafall och det är att ta concerta vid 13 tiden och den ökades till 36 mg. Känns ok. Störande att det är en månad till nästa läkarbesök och jag antar att jag får vänta lika länge om det behövs någon sorts ändring.
Lite irriterande att jag inte kan börja förrän nästa vecka pga att jag har apodos, men han gjorde en akutinsättning så den kommer väl måndag eller tisdag. Förhoppningsvis så kan mitt boendestöd hämta den på måndag (hoppas den kommer då) och dela tisdag morgon. Är ett evigt trixande med tanke på långa dagar på skolan.
Han sa också att han är öppen för förslag om det inte skulle funka optimalt med den dosen. Jag är skeptiskt till att det kommer göra det. Jag vill så gärna prova en annan sort censtralstimulantia, men han är så seeeeeg och är inte alls lika pepp på den sorten. Jag önskar att ökningen funkar, men är rätt säker att det inte gör det optimalt. Sen vill jag så gärna prova den sorten CS då jag läst så mycket positivt om den sorten.
Men jag tror inte jag kommer hinna diskutera CS så himla mycket nästa möte då det kommer vara en annan läkare som kommer vara med också och att vi ska komma fram till någon sorts medicinändring som kommer gälla min smärtproblemati + lite psykiatriska problem. Hon vågar inte riktigt sätta in en medicin jag vill prova mot smärta med tanke på att jag har så mycket andra mediciner (men hon vågade iaf prova smärtplåstrerna som har haft bra effekt!).
Det är en typ av antidepp som funkar mot den typen av smärta.
Jag är också intresserad egentligen att prova en annan antidepp som jag har minne av som funkat tidigare men som läkaren satte ut för att han tyckte det inte var värt med de biverkningarna.
Han vill egentligen inte prova den igen, men jag vill så gärna prova den igen då jag är deprimerad och inte orkar må såhär.
Jag vet faktiskt inte alls om det går att ha båda sorterna antidepp. Sen faktumet att det kommer bli sjukt mycket mediciner jag kommer äta då. Jag tycker ändå att jag äter rätt mycket mediciner redan.. Men jag mår inte heller bra, sen som läkaren alltid påpekar att jag tror så mycket på mediciner men att jag borde tänka på terapi också. Han har en poäng.. Det är en svår balansgång.
Jag vet heller inte hur CS insättningen påverkar de andra medicinerna..
Jag hoppas innerligt att terapi kommer funka i längden... Så att jag kan minska antalet mediciner.
För det blir ett antal läkemedel med tanke på både smärt- och psykproblematik. Sen äter jag även omeprazol mot magen (pga tidigare magsår för överkonsumtion av treo för smärta innan jag fick plåstrena, önskar jag fick hjälp tidigare, något bitter över det). Som tur är det en väldigt lindrig medicin -något positivt iallafall..
När jag hamnade på akuten i början på året så upptäckdes det även sjukt lågt Hb, så jag fick två påsar blod i samband med behandling av intoxen. Så ni kan räkna ut att det var en heldel treo. Jag åt det trots att jag fick sinnessjukt ont i magen av det (förstod inte då att det var farligt), men den andra smärtan i kroppen var värre.
De läkemedel jag äter nu är omeprazol, concerta, lamotrigin, gabapentin, nitrazepam + smärtplåster, sen vid behov primperan, stesolid, alvedon och ipren. Det kanske inte är mycket? Men för ca tre år sen åt jag ingen medicin förutom typ alvedon ibland. Så det känns mycket att gå från 0 till 6 stående mediciner och ett antal vid behovs mediciner för diverse problem..
Men också faktumet att jag har provat så sjukt mycket sorters mediciner på 3 år.
Det känns tragiskt på något sätt. Det känns som om psykiatrin har varit en hyfsat stor del av att mitt mående har blivit så pass dåligt och svängit under tiden och fortfarande är. Nu känns psyk (öppenvården, definitivt inte slutenvården) som att de faktiskt hjälper mig. Men de har skadat mig på vägen. Ffa slutenvården, den har skadat mig värst av alla men till viss del öppenvården också för att de inte tog mig på allvar i början och bara slängde olika sorters mediciner hejvilt och hoppas på en lyckoträff.
Hade den neuropsykiatriska utredningen börjat direkt så tror jag att det inte hade blivit så illa som det blev.
Jag blev nekad en neuroutredning första gången för de trodde inte på mig och det var pappa som svarade på frågorna om min barndom och prickade i att jag typ inte hade problem. Trots att jag påpekade att pappa har problem själv så lyssnande de inte.
Det var en psykolog som snappade upp mig och jag fick en second opinion på att börja utredningen. Det visade sig ju två neuropsykiatriska diagnoser och en ångest diagnos.
Hur kunde jag bli nekad första gången? Hade jag fått utredningen första gången och den hade blivit gjord direkt så tror jag att så mycket ärr i min själ och kropp inte hade skapats.
Det är sällan jag tänker på det, men jag känner ibland bitterhet mot psykiatrin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar