Är jag en människa eller är jag ett djur?

Jag mår så dåligt och vill verkligen självskada. Bara ha det där såret och kolla in i det. Sen när jag skar mig för 2 veckor sen på avdelningen och har tejpat ihop allt så känner jag att jag saknar allt det där. Även läkningsprocessen "känns bra" eller hur jag ska uttrycka mig. Liksom veta att det inte är så gammalt och att det fortfarande är lite som ett sår lugnar mig. Både skadandet och läkningen är tillfredställande.

Det jag inte saknar är allt jävla blod. När jag tänker tillbaka för 2 veckor sen så minns jag allt blod. Problemet var inte blodet utan att personalen bara skrek och skällde på mig, den lördagsförmiddagen. Jag fick inte vara ifred på rummet, låste in mig på toan. De låste upp och skällde att jag inte fick sitta där. Det höll på så ett tag att jag gick fram och tillbaka från rummet till toan. Till slut när jag satt på golvet på toan och en personal stod och skällde på mig (samma kärring som jag har träffat flera gånger på just den avdelningen och varit otrevlig andra inläggningar också). Men nu var inte bara hon otrevlig utan all personal.

Helt plötsligt bara brast det i huvudet på mig, jag hann inte tänka, jag doppade handen i blodet på golvet och gick mot attack, jag ville bara smeta in henne i det, det kom fler personal som jag också försökte smutsa ner med blodet på deras sjukhuskläder. Deras skor blev nog också blodiga med tanke på att jag skar mig i benet och blodet hade runnit på fötterna också.

Jag gav mig efter ett tag och gick in i rummet. Jag hörde hur personalen snackade skit om mig, de var arga över allt de behövde torka upp, att de var smutsiga (förståeligt), men det var skitsnack om mig som person också.

Efter ett tag kom några in på mitt rum och fortsatte skälla, jag ifrågasatte ffa ena av deras bemötande men svaret var "hade du varit min unge så hade du fått höra det" och lite annat som "försvar" till ifrågasättandet.

Men efter ett tag fick jag vara ifred, de lät mig vara.

Jag vet att efter en stund la jag mig och somnade en stund.
(Jag är medveten att det låter väldigt barnsligt, det tycker jag med. Men jag hann inte tänka, jag bara agerade utan någon som helst tanke.. Jag har aldrig attackerat någon på psyk innan vid tidigare inläggningar, det var första gången.)

Ett tag efter jag hade vaknat kom en snäll sjuksköterska som var jättegullig och började prata med mig, hon hjälpte mig duscha av benet och allt blod, fick nya byxor och hon la om det tills jag skulle sy senare. Jag var glad att någon var snäll mot mig.

Det blev lunch, en stund efter det skulle jag sy, kirurgen lovade att inte berätta vad jag skar mig med. Har skrivit om detta i ett tidigare inlägg också. Men en stund senare kom personal in i mitt rum, de skulle visitera mig jag vägrade och blev bältad. Blev visiterad i bältessängen medan väldigt mycket personal kollade. Blev inte släppt från bältningen, efter 30-40 min började jag gråta av smärtan över hur de hade placerat armarna i bältessängen. Inte längs kroppen utan ut från kroppen. Personalen i rummet pratade inte med mig eller nånting trots all gråt av smärta pga armarna. De släppte inte mig förrän ett långt tag efter. De provade en gång att byta läge på ena armen att sätta fast den längs med kroppen istället. Det gick inte att spänna så utan jag fick bli fastspänd i ursprungsläget igen trots att jag inte gjorde motstånd. Fick ligga så ett tag till.

Dagen innan hade jag försökt ta livet av mig med tabletter. Trots alla tabletter hände ingenting på 3 timmar, jag berättade för läkaren när jag det var min tur för det kändes lika bra om inget hade hänt på 3 timmar. Innan sommaren hade jag tagit betydligt mindre tabletter men av samma sort och en 15-30 min efter det hade jag minnesförlust och vaknade i min säng. Så jag trodde att med väldigt mycket fler tabletter av samma sort, och fler blandningar så skulle det gå, men nejdå.
Han skulle ringa medicinjouren och en kvart efter det började jag känna mig väldigt trött. Ångrar att jag berättade, skulle ha väntat längre.

Jag fick åka till akuten, minns kanske 15-30 min därifrån sen är allt svart och jag vaknade 3 på natten på en övervakningsavdelning. Klockan fem på morgonen fick jag komma tillbaka på psyk.

Det var kanske 3-4 timmar efter det som jag skar mig och hela det jag berättade ovan utspelade sig.

Dagen innan hade jag försökt ta mitt liv, misslyckades, var otroligt ledsen över att jag levde, skar mig, personalen skrek, skällde och var så jävla otrevliga mot mig (förutom sjuksköterskan jag skrev om). Jag var ledsen över att jag levde. Sen kom bältningen, även där pratade ingen med mig.

Jag var bara ett problem i deras ögon, ett problem pga blodet som kom från såren. Jag blev inte behandlad som en människa. Förstod de inte att jag var ledsen över att jag hade överlevt? Att jag kände mig patetiskt att tabletterna verkade så sent? Att det inte var tillräckligt många tabletter? Jag önskade bara att dö, jag skar mig för att kunna lindra ångesten lite.
Ingen pratade med mig om hur jag mådde. Hade bara någon pratat med mig så hade jag aldrig attackerat.

Sedan kom söndagens bältningar, även det var inte någon höjdardag.
Nu är jag livrädd för psyk, för jag har aldrig blivit så pass illa bemött vid någon inläggning som denna, jag har inte skrivit ner allt vad som hände heller, det här var bara det värsta.. Jag var ingen människa i deras ögon.
Skulle det värsta hända att jag blir inlagd igen så vet jag inte hur jag skulle reagera. För nu är jag inte bara rädd för psyk utan också för att vara inlåst överlag - en rädsla att inte ha en egen nyckel att ta mig ut med.

Men, nu ska jag iväg och träna. Jag hoppas det kan skingra mina självskadetankar lite.