Det första jag gör är att svälja en concerta, för när den börjar verka så känns det lite lättare. Men det är vidriga 45 min tills den funkar så pass bra att den trycker undan tillräckligt med känslor.
Men den här förmiddagen är tyngre, concertan i all sin ära men det inuti mig trycker på ändå.
Tankar på att trixa med mediciner börjar komma upp. Känner mig sorgsen att jag hade för lite/för svaga mediciner för intoxen förra veckan.. Känns patetiskt. Jag svalde så många.. Men ändå var det för lite.
Nästa helg, jag börjar planera att försiktigt överskrida rekommendationerna på en av medicinerna. För att se vart gränsen går. Farligt kan tyckas, men jag orkar inte mer. Först blir det kanske någon/några enstaka tabletter mer, nästa gång lite mer osv.
Det här tar tid, för jag har dospåsar och desto mer tabletter desto längre tid att spara. Sen kan jag inte sluta tvärt helt utan måste äta medicinerna för annars mår jag sämre, en svår balansgång.
Men av att göra så, så börjar psyk agera mer. Liksom att säga "jag mår så dåligt att jag snart inte orkar mer", "jag har så mycket ångest och det blir bara värre" osv händer inte så mycket av. Men av att säga att man börjar fippla med piller och tar små överdoser pga självskadesyfte, då börjar det hända saker. Eller som jag, sakta ta större överdoser. Då blir de nojiga och saker börjar hända.
Men jag är noga med att poängtera att det inte gäller narkotikaklassade mediciner för jag är inte ute efter att bli hög -och det är jag heller inte ute efter. För jag har definitivt ingen lust att få en missbrukarstämpel över mig. Jag har så pass många narkotikaklassade läkemedel som hjälper mig. Sömntabletter, concerta, smärtmedicin och nu fick jag tillbaka stesolid.
Jag vet att jag går på mycket starka läkemedel, men utan dem har jag inget värdigt liv.
Jag tar dem enligt ordination. Men jag vet också, skulle jag börja fippla med dem så är risken stor för missbruk. Då har jag ännu ett problem, jag tycker redan att jag har tillräckligt många problem.
Men till min poäng, det är så jävla tragiskt att psyk börjar agera på riktigt när jag har nått den punkten att jag måste fippla med mediciner. De borde agera när jag säger att jag snart inte orkar mer, eller att jag börjar närma mig punkten där jag fipplar med tabletter INTE när jag nått den punkten.
Det där är något jag sagt till psyk, de lyssnar inte då man bara säger att man ska göra nåt, tex ta för mycket tabletter, hänga sig, hoppa från en bro osv, man måste göra det eller ringa och säga att nu sitter jag här med snaran, ska ni hjälpa mig eller inte. Tänk om de kunde lyssna lite tidigare.
SvaraRadera