fredag 11 september 2015

Kan inte vården fånga upp mig innan det är försent?

Jag mår så fruktansvärt dåligt, jag kan inte ens förklara hur dåligt jag mår. Jag som aldrig förklarar till andra skriftligt, men skrev ändå ett sms till min psykolog om hur jag mår. Hur jag ibland inte ens kan veta hur jag ska orka ens leva för några minuter. Jag skriver i princip aldrig utan föredrar att prata om hur jag mår, men nu när jag inte har någon. Då klarar inte ens jag att stå emot mina principer. 

För jag vill ha hjälp av vården och har alltid ett litet hopp, men hoppet börjar sakta försvinna. Jag har haft samma läkare (i nån kort period då och då någon annan) i snart två år. Om man har en läkare kontinuerligt så hör jag att det är bättre, men hur kan det bli bättre när jag första gången träffade läkaren hade några få ärr, som knappt syns, tills nu när jag har samma läkare och ändå har jag någon centimer fucking breda ärr. Vad hände? Gjorde han fel, gjorde han för lite, tog han inte mig som patient på allvar? Förtjänar jag inte att få vård? Är jag en sån vidrig person som bara borde dö, eller låtsas som att jag mår bra, jag är så jävla svag som krashar och tappar ALL ork att fortsätta kämpa. Jag förtjänar ingenting. Jag önskar att jag hade modet att skriva ut mig från psykiatrin så att någon annan som förtjänar kan ta min plats. Jag kostar samhället så mycket pengar med psykiatrin (som kanske gör sitt bästa ändå, fast jag misstror dem, jag är så vidrig att jag misstror vården) och kommunen som har hand om mina mediciner, och boendestödet som jag också träffar, då jag knappt har några vänner. Sjuksköterskan på kommunen som måste fixa åt mig. Jag kostar samhället pengar med mina läkemedel, man betalar ca två tusen sen går det på högkostnadsskyddet, men jag läste i min journal att alla läkemedel hade kostar ca trettiotre tusen, fatta vad jag kostar samhället? Jag betalde två tusen för läkemedel som var värda så himla mycket mer.

Jag börjar undra hur ska jag ska ta livet av mig *detta kan vara triggande att läsa*, om kanske inte ska ta till överdos utan att jag skär i min vrist istället. Där jag skar mig i våras och det sprutade blod, att det fick läggas ett tryckförband på. Att jag förlorade så mycket blod att jag mådde dåligt i två veckor av järnbrist, jag har läst att man inte förlorar så mycket blod av att skära sig, men då gjorde jag det, jag förstod själv att på vissa ställen kan det vara väldigt mycket blod som rinner ur en.

Jag planerar att göra det i jul, i badkaret, då det är lättare att sopa upp efter mig. Mår jag så dåligt som jag mår nu, och har stått ut tills dess så klarar jag mig förmodligen inte att stå emot då.
Jag ska nog börjar spara sömntabletter, för någon överdos så att jag försvinner ett tag, att ha något (tyvärr destruktivt) att se fram emot. Jag hatar att må såhär vidrigt dåligt. Jag orkar verkligen inte. Snälla kan inte någon i vården fånga upp mig, så att jag orkar leva för mina närmsta. Snälla fånga upp mig innan jag dör så att jag inte råkar förstöra livet för min älskade familj, som jag älskar så mycket. 


2 kommentarer:

  1. Berätta för psykolog och läkare hur du mår och tänker så snart som möjligt! Du måste få hjälp med självskadebeteende och självmordstankar/planer asap. Kan du prata med någon vän/släkting/förälder/annan så länge? Så att du får lite stöd i allt det svåra.

    Kramar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grejen är den att jag berättar hur fruktansvärt hemskt det är. Att jag inte klarar så mycket längre till, att det börjar närma sig att överdosa lite smått hela tiden som förra hösten. Men de lyssnar inte.
      Senaste läkarbesöket pratade jag om hur hemsk ångesten är, att jag inte står ut så mycket längre till. Men plötsligt avbröt han mig och började prata om min tatuering (då den har lite annorlunda stil och han verkade tycka den var lite coolt gjord), sen kom han på sig själv och sa "ja just ja, ursäkta, vi pratade om din ångest"..
      Att ens avbryta en sådär, och verka så tankspridd och att jag inser att jag bara är en i mängden av alla psyk patienter som pratar om ångest, (kanske blir långtråkigt för dem?).

      Men jag kanske ska prata med en vän och familj om hur jobbigt jag har, kanske inte ska berätta om självmordstankar, men i allmänhet. :)

      Kram <3

      Radera