tisdag 11 augusti 2015

-

Bara för att jag träffar en jävla läkare så vågar han inte sätta in centralstimulantia för att han inte kan följa upp mig. Trots att min ordinarie kan följa upp mig. Känns så jävla hopplöst, hade varit perfekt nu att sätta in en ny medicin innan skola börjar. Jävla skit, varför ska min ordinarie ta semester så jävla plötsligt

Jag trodde att något skulle ske, men man kan inte längre tro på vården. Jag hoppas och hoppas men mitt hopp är bara i onödan. Jag ville ha hjälp med skolan eller att något som kunde hjälpa med ångesten.
Han sa att jag kunde ta nitrazepam som jag tar för sömnen på dagen för att dämpa ångesten. Att jag skulle dela upp den, fattar bara inte hur jag ska sova ordentligt bara om jag ska göra så.
Tycker inte ens nitrazepam hjälper så mycket mot ångest. Kanske kan prova ändå.
Jag som har omtenta nästa vecka. Jag kommer inte kunna plugga till den om jag ska göra så med nitrazepam.. Kan knappt ta tag i det nu heller.
Jag hatar det här. Gråter medan jag skriver för det känns så hopplöst, livet känns hopplöst. Jag känner mig så värdelös, som har boendestöd, typ någon som umgås med mig och får betalt för det. Hur jävla patetisk är jag inte?
Jag har nästan inga vänner. De jag mest träffar är de som får betalt för det, alltså boendestödet. Jag misslyckas med skolan. Jag orkade knappt med jobbet trots att det bara var 8 veckor. Jag kan inte ta tag i saker, inte ens mina intressen. Mitt hem ser ut som kaos. Mitt liv är kaos. Jag har bara massa jävla diagnoser som gör att jag misslyckas extra hårt. Jag förstör för min sambo som blir orolig över mig. Jag är så jävla ful med alla dessa ärr. Jag lider av konstant smärta. Jag är kaos, jag suger och är patetisk.

Visst jag har fina saker i livet också, men jag kan inte se de nu.

Jag orkar inte mer. Ändå har jag ett hopp om att det kanske finns hjälp att få om 3 veckor när jag träffar min ordinarie läkare. Jag förstår inte varför jag har hopp om det hela tiden ska dödas.

Jag hatar att må dåligt. Att hela tiden lida. Hela mitt liv har varit lidande.
Hela inlägget känner jag är osammanhängande, jag kan inte ens skriva en sammanhängande text.

8 kommentarer:

  1. Jag hade kunnat skriva detta inlägg. Jag känner precis som du. Vad göra? Jag vet inte, ärligt talat. Vänta på döden? Låter morbidt (äsch, hur stavas det?) Nä! Vi måste hitta en livskraft! Varför är vi här? Kanske är det för att ha sett alla Star Trek-avsnitt som har gjorts eller för att frälsa en by i Ognabogba. Vi alla behöver ett syfte, en mening. Hitta den, så blir livet (lite) lättare. Har redan betat av alla Star Trek, så nu blir nästa mål alla "Kvinnofängelset". Ja, ha, jag försöker gå ner 20 kilo också och bli nästa Angelina Jolie ☺j

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja ibland känns det som en väntan på döden.. Men vilket liv är det? Ännu en väntan, antingen ska man vänta på något i livet eller så ska man vänta på döden, varför denna väntan? Läkaren sa att den jobbiga väntan kan ha att göra med min ADD, men vad spelar det för roll? Känns ju värdelöst att de utan diagnos kan "acceptera" eller vad de nu gör med väntan.. De säger att man ska leva i nuet, men ändå måste man vänta. Lite dubbelmoral.
      Ibland hittar jag mina livskrafter, men ibland så försvinner dem med vinden, som nu. Det är också segt att veta de plötsligt kan försvinna för mig. Om jag hittar en ny så ska jag försöka leva i nuet. Kanske ska kolla på serier (tack för tipset!) och drömma mig bort i andras liv..
      Hoppas det går bra att bli nästa Angelina Jolie, är en bra dröm. Jag tycker man ska satsa högt! Om du nu inte var ironisk, då jag inte fattar sådant, haha.
      Känner mig så frustrerad på allt nu, all frustration bara flödar ur mig. Men jag ska försöka hitta en ny mening, om jag lyckas? Vi får se.

      Radera
  2. Kram! Att behöva betala för sina "vänner" vet jag känns hemskt, man känner sig verkligen ännu mera värdelös än innan, även fast boendestöd kan vara bra till mycket, de kan ju hjälpa dig att sköta om hemmet också. Kommen föreslog stödkompis för mig, en "vän" att gå ut och fika med eller gå på bio, ja göra sociala saker med. Är en bra grej men jag tackade nej för samma anledning för dig, skulle verkligen bli djupare deprimerad om jag bara hade en kompis och den betalade jag för. Hellre ensam. Du har ju iaf en sambo att få stöd och sällskap av. Kram igen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja de är bra på att stötta och hjälpa, men jag känner ändå lite patetisk som inte klarar det själv. Jag borde ju, så varför kan jag inte? Skitdiagnoser. Känner mig ännu mer kass med dessa neuropsyk diagnoser, då kommer det alltid se ut såhär mer eller mindre..
      Ibland brukar jag och boendestödet gå promenader, men innerst inne i mig känner jag mig då kass. För jag har inte så många andra att vara ute tillsammans med..
      Har också fått erbjudande om "stödkompis" (kommer inte ihåg vad de kallade det nu). Men känner som du, jag skulle sjunka djupare i träsket, det skulle bara stjälpa. För mig skulle det vara bland de ultimata bevisen hur värdelös jag är.. Så jag väljer hellre att vara ensammare som valet du gjorde.
      Ja, min sambo betyder väldigt mycket, som har orkat med mig. Han som offrat så mycket för min skull.

      <3

      Radera
  3. Jag förstår verkligen att tre veckor kan kännas som en oändlig jävla evighet. Men det är bara att vänta igen. Så tråkigt att du inte fick hjälp direkt och jag hoppas att du hittar kraft till att stå ut med det faktumet.

    Att läkarna inte tycks förstå vilken enorm makt de sitter på när de får välja att säga ja eller nej. Att det kan förstöra så mycket.

    Kram <3


    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är väl bara vänta igen, försöker att inte tänka så mycket på det. Så kaanske det går lite fortare. Känns så bittert när jag hela sommaren räknade ner till den här dagen.. Att då kanske bli lyssnad på. Men nej nej, så fel jag hade.

      Ja, jag tror inte de förstår hur mycket dem kan påverka en patient. För de ser så ovetandes ut ibland.

      Kram <3

      Radera
  4. Lider med dej som inte får det du behöver, och verkligen skit att din läkare är borta! Jag har bara en vän, så jag träffar vårdpersonal betydligt mer än henne, det suger!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är inge vidare att träffa vårdpersonal mer än vänner..
      Jag blir så less på det, önskar att jag bara hade normala vardagliga problem, att bara ha ett okej liv.. Men jag hade oturen att det mesta sket sig..
      Kram

      Radera