Jag kommer alltid vara psykiskt sjuk

Jag hatar det här stora breda ärret som jag har orsakat genom att ständigt skära i det och inte tejpa ihop det. Jag vill bara skära upp sårkanterna igen och sen tejpa det och låta det läka och hoppas att det blir smalare. Ska nog göra det till hösten, kanske värt ett försök?

Jag vet att det är dumt med tanke på infektionsrisk osv men jag vill bara få skiten smalare. Det som hindrar mig är min sambo, för jag vet att han kommer bli oerhört besviken.. Usch får dåligt samvete, men samtidigt så vill jag få det smalare.. Jag vet att han kommer tycka det är jättedum idé.. Sen är jag medveten om att det är det också, men det hindrar inte mig från att vilja.. Vilket dilemma...

Det blöder pga att jag drog bort tejpen, för jag tejpar alltid över det för att slippa tänka på hur fult det är. Så denna gång beror det inte på att jag gjorde det medvetet. Orkar inte raka den delen av benet heller, för jag skäms över att visa ärren och sen är det klurigt att raka runt ärren utan att skära i dem av misstag då ärrvävnaden är så känslig.

Jag hatar mina fula ärriga ben. Jag hatar dem så mycket. Jag är glad att jag inte skar i låren iaf, så jag kan gå i shorts men jag behöver alltid ha höga strumpor..

Varför skar jag mig hejvilt på smalbenen förra sommaren? Varför kunde jag inte från början hålla mig nertill till benen? Det hade varit så lättare att i framtiden kunna tatuera över den delen. Visst de flesta ärr är ytliga på smalbenen men jag hatar dem ändå. 

Jag känner mig äcklig och misslyckad. Jag hatar min äckliga ärriga kropp. Jag hatar att alltid påminnas om alla inläggningar när jag ser dem, känslan av att känna mig som ett psykfall. Jag hatar att jag gjorde det här mot mig själv.

Funderar att prova köpa någon salva mot ärr, skulle det fungera mot de tunnare smala ärren över min kroppen så skulle jag bli så glad. De stora kan jag acceptera då de är ganska samlade på var sin sida av benen men de tunna vita strecken som är lite överallt över kroppen är de som är jobbigast, just för att de är överallt. Armar, ben, mage, bröst.. Brösten och magen syns det inte så farligt noga på om man inte kollar noga. Men jag ser dem fortfarande..

Sen jag fick de neuropsykiska diagnoserna och även en ångest diagnos, diagnoser som är kvar hela livet, har gjort att det blivit jobbigare att se ärren. Jag kommer alltid vara psykiskt sjuk. Jag kommer aldrig kunna bli frisk.