Orkar inte känna känslor

Jag har undvikt att ta stesolid de senaste dagarna, för att se hur det känns. Men det jag har känt är att jag blir klarare i huvudet och ångesten känns mer. Den känns som det kändes innan jag kraschade och hela psyk karusellen sattes igång, ohanterbar. Jag har inte behövt ta stesolid varje dag, den har ganska lång halveringstid så segheten och att inte känna så mycket kan sitta 2 dagar. Men idag gav jag upp, jag känner att det bara blir värre och värre med ångesten, och stesoliden bryter den vidriga nedåtgående spiralen. Men samtidigt blir jag ledsen, att jag måste dämpa mina känslor. Att jag måste dämpa min personlighet med tabletter. Jag tycker inte om att se mig i spegeln efter jag har tagit stesolid, jag tycker inte om den tomma blicken jag har, tomheten som kommer. Men samtidigt är tomheten lättare att hantera än den vidriga ångesten. Sen hatar jag att man blir så korkad när jag har tagit en tablett. Innan sjukskrivningen så minskade jag intaget av stesolid vid tenta tider. 1-3 dagar innan tenta så tog jag aldrig stesolid för att jag ville bli klar i huvudet, för jag blir ärligt talat korkad av den.

Hatar också se mina sår, mina äckliga ben. Men ändå fortsätter jag? Varför började jag? Varför trodde jag att det bara var att sluta hur enkelt som helst?

Jag skiter i vilket gällande såren, jag tar inte hand om dem som jag borde. Jag byter plåster när det börjar lukta illa. Har haft massa infektioner på hösten. När jag var på avdelningen tyckte de att jag skulle käka antibiotika, men jag ville inte. Jag förstår inte varför jag bryr mig så lite.

Dock har jag varit lite noggrannare med senaste såret, bara för att det råkade bli så pass djupt och blir det såret infekterat så tror jag det kan bli problem, med tanke att det ligger ganska nära skelett.

Har inga fler steril stripsar, så det får läka såhär. Inte optimalt, men som sagt jag har svårt för att orka ta tag i det och bry mig om mig själv.