historia

Hur kom jag in i vården?
Jag kom in i vården ganska sent, men har haft problem hela livet.
När jag var liten mellan 3-5 år så vågade jag inte prata med någon, jag vågade inte ens prata med min pappa när det var som värst. Nu på senare tid så har jag läst till mig att det heter selektiv mutism. Vid 5 års ålder pratade min mamma med en barnläkare och jag fick träffa en barnpsykolog, som mamma har återberättat det så fick jag göra massa tester hemma med honom. Jag vet inte riktigt vad resultatet blev, men mamma sa att han berättade att jag var lite smartare än andra barn, och att det skulle gå bra för mig typ. Sen var det väl inte så mycket mer med det.

Men hela uppväxten har jag haft svårt att få vänner, svårt att veta hur jag ska bete mig socialt, svårt att ta tag i saker, var mobbad, hade jättemycket ångest och var livrädd för att sova.
Men det var inte förrän jag flyttade hemifrån och till min sambo som problemen började märkas, för nu hade jag inte mamma som stöttade upp i bakgrunden. Hon gjorde alltid mat till mig, tvättade, städade osv. Så de problemen märktes inte särskilt mycket när jag bodde hemma.
Men jag flyttade iallafall hösten 2012, fick ett extrajobb här i stan och jobbade. Började sakta må sämre, hade svårt att ta tag i saker, och hemma såg ut som kaos. Jag tvättade när jag hade slut på underkläder typ, nu när jag bodde ihop med någon nära så märktes det mer som att jag inte gillar att duscha, men jag gör det för hans skull, fast det blev tjat (fortfarande får han tjata lite).

Våren 2013 började jag plugga. Samtidigt som jag jobbade extra, jag ville så gärna att det skulle gå med skolan och kunna ha ett vanligt liv. Men det var svårt, här fick jag kontakt med en kurator på vårdcentralen samtidigt som jag kämpade på med allt. Vårterminen gick, och jag klarade allt i skolan, men jag visste att till sommaren skulle jag må sämre, och det gjorde jag också. Hon skickade en remiss till neuropsykiatriska stället, för bedömning till utredning, jag blev nekad. Började må sämre, det vända aldrig den här hösten, hon skickade nu en remiss till en läkare på vårdcentralen och jag fick mina första antidepp

Här hade jag också min första praktik med skolan, men där jag hade praktik trivdes jag inte, det var ingen bra stämning bland personalen, så jag började att må ännu sämre. Fick biverkningar av antideppen, blev så sjukt trött av dem och började gå upp i vikt. Tror det var i samband med läkarbesöket jag fick en remiss till psykiatrin.
Praktiken tog slut och skolan började, det var intensivt och nu orkade jag inte riktigt som tidigare. Slutade med antideppen självmant för det funkade inte med att vilja sova 18 timmar per dygn.

Träffade en läkare inom psykiatrin, kom ihåg att han blev arg för att jag plötsligt slutade med antideppen och han satte in en ny sort. Fick även en samtalskontakt med en skötare.
Hade ingen riktig personkemi med henne så jag blev inte direkt hjälpt av henne.
Den här antideppen gav också biverkningar som läkaren tyckte att jag skulle byta sort igen. Den här tredje sorten gjorde allt mycket värre. Jag mådde konstant illa, och kräktes någon gång. Skolan gick inte, började kugga tentor för jag orkade inte. Samtidigt fortsatte jag att jobba extra.

Till slut orkade jag inte mer, det var också under hösten jag började självskada, först i form att slå mig, sen lite skärande. Jag kom in i självskadandet ganska sent. Skäms lite för det faktiskt.
I början på 2014 kände jag att det inte gick mer, jag gick till akutpsyk och sa som det var. Jag ville inte leva, jag ville ta livet av mig. Blev inlagd för första gången.
Nu eskalerade självskadandet, jag vet inte varför faktiskt, krossade glas på avdelningen och skar med. Vet inte om det eskalerade för att jag ville ha uppmärksamhet, eller pga inläggningen, eller för att jag mådde kasst.
Fick kontakt med en psykolog här som tyckte det var konstigt att jag blev nekad en neuropsykiatrisk utredning, som också skickade en kallelse för en second opinion. Blev beviljad en utredning.

Senare i januari fick jag en permission, jag sa som det var till läkaren, det skulle inte gå, jag kommer gå till apoteket. Men läkaren ville ha ut mig på permission ändå. Så det blev som jag hade sagt, tog en överdos, gick tillbaka till avdelningen för att dö där typ. Blev trött och ville sova, men några timmar senare började jag kräkas. Personalen gick då och då in till mitt rum för att skaka om mig för att se om jag var vaken. Mådde så jävla dåligt.
Några dagar senare blev jag utskriven.

Senare under våren/sommaren var jag inlagd fler gånger, det blev även flera självmordsförsök.