Telefonsamtal med psykolog

Pratade med min psykolog idag i telefon, skulle ringa henne om jag hittade något utredningsställe för en neuropsykiatrisk utredning, då där jag bor så är det 2-3 års väntetid, så vi har delat upp 4 landsting som vi ska kontakta 2 var. Ett av länen hon har hittat utreder ALLT, så det tycker jag känns bra, för då vet man alla sina problem och kan utgå från det, där var det ett par månaders väntetid (får se vad de definierar ett par månader bara...). Jag undrar verkligen vad jag har för neuropsykiatrisk diagnos, eller om jag kanske inte alls har en, vem vet? Men andra inom vården har typ diagnostiserat mig, men här på öppenvården vill de inte riktigt säga för de vet ju inte då jag inte har gått någon utredning. Men en psykolog som jag träffade inom slutenvården var helt bombsäker på att jag har asperger.

Men vi pratade också om att jag skar mig igår, då läkaren som sydde ihop mig propsade på att jag skulle höra av mig till min psykolog och säga vad som hade hänt. Så då passade jag på att säga det om jag ändå skulle ringa henne. Vi pratade väldigt länge typ 45 min om strategier med självskada och att jag tycker allt känns hopplöst, att det känns som om den enda lösningen är att göra illa mig för jag kan ju inget annat. Men med strategier om hur man skulle skjuta upp ångesten och sen att typ vid nio lägga mig i sängen och spela på telefonen, vilket är då ångesten är så jävla intensiv för att jag är så rädd för att sova, för man tappar kontrollen då. Men att det var bättre att skjuta upp det till sån ångest än att göra illa mig själv.
Men jag tycker inte det är en bra idé, jag vill inte känna paniken som kommer då. Jag kommer inte kunna lyckas med mina strategier om jag vet att slutet är en sån hopplös jävla ångest. Man ska väl inte ta ut något i förskott. Men vi får ser hur det här kommer bli under de närmsta dagarna, om jag lyckas eller inte.

Men att prata med henne överhuvudtaget gjorde mig lite lugnare, tycker om min psykolog jättemycket. Jag kommer eventuellt få DBT, och då kommer jag få skiljas från henne till någon annan behandlare. Hatar separationer. Har så himla mycket förtroende för henne och jag vet att jag kommer gråta om jag måste byta igen.
Men hon är medveten om det då vi har pratat om det. Vi pratade även i telefonen att min förra behandlare som var en sjuksköterska att jag gillade henne också väldigt mycket. Att det kändes som hon verkligen brydde sig på riktigt. Men jag sa också att hon inte var likadan utan mer "yrkesprofesionell". Men hon sa att det var en medveten strategi, för att jag inte ska binda mig till henne så mycket som jag gjorde till sjuksköterskan. Men desto fler träffar så binder jag mig mer och mer ändå.
Usch mår verkligen inte bra, är rädd för ångesten som kommer komma ikväll, rädslan, paniken för att sova, som kommer om och om igen för varje kväll som går. Ju mer tiden går desto mer blir ångesten. Orkar verkligen inte den här skiten.

Tacka för att jag har stesolid iallafall. Inte för att det lugnar, men huvudet tänker inte lika många tankar. Men det som verkligen suger är att jag bara får äta 50 mg per vecka och får då ta 10-20 mg/gång. Vilket innebär att den jävla stesoliden försvinner snabbt. Så jag delar upp att jag tar 10 mg per kväll. Då har jag 5 lite lättare kvällar. Men 2 alldeles förjävliga kvällar, som jag nu innan redan har ångest för. Antar att det här är nackdelen med benzo... Önskar jag fick ta 20 mg varenda kväll... Inte bara dela upp skiten.