torsdag 16 juli 2015

En frihet som aldrig kommer

Jag mår så jävla dåligt. Det enda jag känner är ångest, fast de stunder jag är glad så finns ändå ångesten där bak någonstans. Jag vill bara fri den. Men det går inte. Jag har haft ångest så långt jag kan minnas, sen 3-4 års ålder ungefär. Då vågade jag inte prata, selektiv mutism har jag läst i efterhand att det heter. Det är alltid ångest över något. Jag försöker ljuga för mig själv och trycka tillbaka mina känslor men det går inte.
Det psykologen vill prata om är att jag ska acceptera. Acceptera vadå? Att må skit? Att det alltid ska finnas en malande ångest vad man än gör? Ska livet kännas så? Jag vill inte lära mig hantera skit. Jag känner mig som ett barn när jag skriver så, men jag känner att då får mina känslor vara barnsliga.. Jag bryr mig inte.

Ångesten har alltid varit en sån stor del av mig och jag hatar det.
Men nu ska jag sova för imorgon ska jag jobba, trycka undan mina känslor och låtsas som ingenting. Som vanligt. Kommer antagligen försöka lura mig själv att det inte finns någon ångest, men det kommer bara vara försök. För innerst inne vet jag att jag inte kan lura mig själv från en del som är
jag. Frågan är hur länge jag kommer orka?

Godnatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar