panik

Har en sån hemsk ångest över att jag ska sova. Men det är väl bara att trotsa den.. Som varenda jävla natt. Hatar de som säger att man ska trotsa sin ångest. Jag gör det varenda natt, jag lägger mig varenda natt med panik i kroppen. Jag förstår att det kan hjälpa att trotsa ångesten vid social fobi osv, men varför kan det inte hjälpa mig också? (Ja, jag är bitter)
Men har tagit en liten 5;a lergigan och stesolid så borde somna relativt fort ändå och inte ha panik allt för länge.. En liten tröst iallafall... Jag vill bara döva smärtan med alla tabletter jag har, men skulle då förstöra julen för hela min familj, det är det som hindrar mig..

Min sambo börjar se en framtid, han har mått väldigt dåligt över att det har varit så mycket kaos med mig, och jag har så dåligt samvete att jag fortfarande mår skitdåligt men jag vågar inte säga det till honom. Jag är glad att han orkar se en framtid, både för sig själv och för oss. Men det känns som om han tror att jag mår bättre än vad jag gör, men vem vet. Jag vågar inte fråga.
Men det är väl en liten förbättring sen i våras iallafall med mitt mående. Fast jag börjar glömma bort hur det kändes då. Jag börjar förtränga alla hemska känslor. Men det som inte går att förtränga ångesten jag kände när jag var mindre, jag är ju hos mina föräldrarna nu. Här har ångesten varit som värst med paniken över att behöva sova.