läkarbesök

Läkarbesöket igår gick förövrigt okej. Tyckte det kändes lite värdelöst bara då han inte gjorde några medicinförändringar. Jag sa att jag inte gillade lamotrigin så mycket. Han frågade givetvis varför och jag berättade att jag inte gillade att det tog bort mina toppar och dalar och om jag bestämmer mig för att ta livet av mig under en av mina djupaste dalar så vill jag göra det. Han sa mest att då fungerar medicinen...

Träffar en ny läkare nästa månad, känns faktiskt ganska okej ändå. Efter det här besöket kände jag att jag gillade honom lite mindre, min åsikt om människor kan ändras snabbt, och ja.. det är väl ett borderline drag antar jag. Men jag träffar han igen i februari, vilket gör att jag faktiskt inte har en separationsångest.

Det enda jag inte förstår är att han vet att jag skär mig, men ändå ger han inte förslag på något annat ångestdämpande som jag kan ta istället för att göra illa mig. Är det bättre att jag har ärr för livet? Jag vågar inte fråga då jag är rädd att verka mer bensokåt än vad jag redan verkar uppfattas som. Det är väl det som gör att jag inte tycker han är lika bra, och skönt att jag ska träffa en annan läkare nästa månad, hon kanske har en annan åsikt än vad han har. Får se om jag vågar fråga den frågan då.

Hade psykolog besök också igår, hon tyckte läkarbesöket var bra trots att jag tyckte det kändes ovärt pga noll medicinförändringar, hon tyckte det var viktigt med uppföljning med mediciner trots att det inte blir någon förändring. Det tycker väl mitt logiska jag också, men inte mitt känslomässiga jag.